Jag vill vara ett nakenmarsvin

”Naturprogrammet på tv fick mig att omvärdera den sannolika vänskapen mellan mig och min lur”, skriver Malin Wollin.

Det var någon gång under sensommaren som min telefon började förlora vitala funktioner.

Och jag vet att känslan inte borde vara att en del av mig håller på att dö. Men känslan är vad känslan är.

Dags att köpa en ny mobil mot min vilja. Och den här gången ska jag betala 499 kronor extra för att få hjälp med överföring av filer.
55 000 bilder till exempel.

100 000 meningslösa sms som måste sparas eftersom det finns ett par vackra ord där någonstans. Och när jag är hundratvå år så kanske jag vill scrolla mig fram till de orden och ändå ha glömt vad som avsågs.

Tänk att vara en sådan som kastar telefonen åt helvete och bara tänker, äh nu får jag väl titta på barnen i verkligheten i stället.

 

Mannen bakom teknikdisken trodde att överföringen skulle ta en timme eller så. Tekniken ville annorlunda.

”Det står ”över fyra timmar” här”, sa jag när den beräknade tiden dök upp på skärmen.

”Det har jag aldrig varit med om”, sa han.

Fyra timmar överföring och två timmar kvar till stängning betyder att den delen av min kropp som är en rektangel av information måste spendera natten i en nedsläckt lokal utan mig, jag utan den.

”Klarar du dig utan telefon tills i morgon?” frågade han.

”Inga problem”, sa jag. För jag vill inte visa att jag har problem.

Telefonen. Den tredje handen, det andra hjärtat, förlängningen av armen och livet.

Jag kommer ångra mig klockan 21.30, springa till det stora köpcentret, slå knogarna blodiga mot glaset, gripas av polis, häktas av åklagare, dömas för orimligt förfarande, förlora alla mina uppdrag, supa ihjäl mig, förlora vårdnaden om barnen, flytta till mamma och pappa, börja titta på de där som budar på övergivna förråd i USA. Sen död och ingen kom på begravningen.

 

Och vet ni vad som hände?

Ingenting hände.

Jag famlade inte med min hand i soffan, jag skickade ett par sms via datorn och sen såg jag en naturfilm med min familj. Jag avskyr natur-teve, har man sett ett lejon har man sett dem alla är min devis.

Men programmet handlade om osannolika vänskaper, som den mellan ett naket marsvin och en hund som är satt på jorden att jaga gnagare.

Detta fick mig att omvärdera den sannolika vänskapen mellan mig och min lur, och framför bilden av en löpanka som åker båt på en hund genom att hålla i öronen med näbben så tänkte jag för mig själv ”Jag kanske inte ens ska hämta telefonen i morgon bitti.”

Jag är så cool, jag är så fri, jag är off the grid, jag lever livet som det är tänkt att levas, jag kanske ska köpa funktionskläder!

 

På morgonen väntar ett mejl från teknikern som berättar att överföringen har kraschat och paniken slår som en hungrig hunds käftar över naket marsvins nacke. Varken jag eller hunden kan stå emot våra naturliga lustar och jag bryr mig inte om att jag inte har plockat min telefon i skogen, det är en drift och den kommer inifrån, den är djurisk.

Två timmar senare cyklar jag bort till min lokala tekniker och hämtar mina telefoner, den gamla och den nya.

Teknikern böjer sig över disken för att visa att mina bilder ligger där de ska.

Och eventuellt föreställer bilden på skärmen en känd person som jag eventuellt har ritat ett manligt könsorgan på.

Nya naturliga känslor sköljer över mig.

Tänk att vara ett naket marsvin, så enkelt livet måste vara.

 

Följ ämnen i artikeln