Missad årskontroll kan ha förkortat mitt liv
Det går att leva utan tyska kakor, även om det blir tufft
Jag prioriterade bort årskontrollen under pandemin.
Det var dumt.
Det kan ha förkortat livet.
Min självbild är fel. Eftersom jag är smal, rör mycket på mig och äter nyttigt tror jag att jag är odödlig.
När jag för 15 år sen skulle skriva om kvinnors hjärthälsa lät jag testa mig som en del i reportaget. Vad kul det skulle bli att se alla mina fina värden!
Döm om min förvåning när hjärtläkaren sa: ”Det här ser inte bra ut”.
Nivån på blodfetterna var för hög, särskilt det så kallade onda kolesterolet. Jag blev så skärrad att jag i månader, till nästa kontroll, åt så minutiöst nyttigt att värdena sjönk till acceptabla nivåer.
Det gjorde mig så lättad att jag omedelbart återgick till gamla vanor. Jag var ju, som sagt, egentligen odödlig. Vid nästa kontroll konstaterades att värdena var höga igen, och jag behövde medicin.
Under åren som gått har jag plockat bort det ena skadliga livsmedlet efter det andra. Fikabröd, vitt bröd, godis, läsk, fet mat, snabba kolhydrater.
Ändå har värdena sakta stigit, liksom styrkan på medicinen.
Det beror på ärftliga faktorer att jag har så höga blodfetter, trots ett bmi på 22, och en hälsosam livsstil. Det finns ingenting att göra, annat än att sköta sig så bra man kan, ta medicinen och gå på den årliga kontrollen.
Men pandemin ställde till det.
Under isoleringen tror jag att en hopplöshet smög sig in, som jag kanske inte fattar vidden av förrän nu efteråt.
Hjärnan fungerar på ett märkligt sätt. Medan den på en nivå visste mycket väl att jag behövde äta nyttigt, sa en annan nivå att jag behövde tröst, och det nog skulle gå bra ändå.
Så det smög sig in en chokladbit varje dag, som jag snart inte kunde vara utan. Och pasta ibland, till och med vitt ris. En och annan bulle. Smör. Finskt lakritsgodis.
Fast jag lagt till den ganska tuffa träningen med Sofia på tv, ökade mitt bmi upp mot 23. ”En sund nivå” enligt medicinsk information på nätet. ”Hälsosam vikt” talas det om.
Det stämde inte ett dugg, visade det sig.
I hopplösheten och skräcken för smitta hade jag skjutit på årskontrollen. När jag väl ville ha den meddelade vårdcentralen att ”årskontroller måste tyvärr vänta till hösten” på grund av ”fortsatt högt pandemitryck i vården”. Åtta månader försenad visade den att jag under den här tiden fått prediabetes, förstadiet till diabetes 2.
En sjukdom som enligt Wikipedia är ”en kronisk sjukdom förknippad med tio års kortare förväntad livslängd”.
Så nu måste pandemigodiset bort. Och en hel del annat också. Bananen till frukost. Den lilla bägaren med fruktyoghurt. Dessertosten på kvällen.
Det kommer inte att bli några tyska julkakor i år. Eller flädersaft till sommaren. Det känns dystert. Jag förstår verkligen er som inte orkar. Man kan skita i sina dåliga värden, och leva på, ändå.
Men för er som vill hänga med ett tag till, och vara så friska som möjligt under tiden, kräv den där årskontrollen nu.
Jag är glad att jag fick den till slut. Det går att leva utan lebkuchen och vanillekipferl, även om det blir tufft.
En stor och bortglömd grupp som avstått vård under coronapandemin är kroniskt sjuka äldre som regelbundet ska gå på kontroller för exempelvis diabetes, högt blodtryck och höga blodfetter.
Johan Styrud, ordförande i Stockholms läkarförening, tror att tiotusentals årskontroller ställts in under pandemin i Region Stockholm, och att det kommer att ta minst 2-3 år att hinna ikapp.
”En del patienter kommer att få sina liv förkortade eftersom vi inte följt dem som vi borde i vården”, säger Johan Styrud. ”Den här vårdskulden är dold och patienterna blir långsamt sämre och sämre”.
Källa: Svenska Dagbladet