Domen mot lärarmördaren är unik - men står den sig?
Det är ingen sensation att Fabian Cederholm, som mördade två lärare i Malmö, blev den första 18-åringen att dömas till livstids fängelse.
Om även hovrätten bestämmer sig för lagens strängaste straff återstår dock att se.
Vid årsskiftet togs straffrabatten bort för unga myndiga som begår allvarliga brott.
Några månader senare tog sig en 18-årig man till Malmö latinskola och mördade under tio mardrömslika minuter två lärare.
För så här allvarliga brott finns bara två tänkbara påföljder och då en rättspsykiatrisk undersökning visade att mördaren inte är psykiskt sjuk i lagens mening kunde inte tingsrätten döma mördaren till någonting annat än fängelse, vård var inte längre ett alternativ.
Det ska mycket till för att två mord ska leda till någonting annat än livstids fängelse.
I just detta fall var det dock inte alldeles självklart, då paragraferna ännu innehåller en möjlighet för domstolar att ta hänsyn till ungdomlig brist på mognad och sänka straffet.
Med det sagt finns det ingen anledning att höja på ögonbrynen över att straffrättslig historia nu skrivs och att lagens strängaste straff för första gången på över hundra år bestäms för en person som precis har blivit myndig.
Jag spekulerade i en kolumn i denna utgång som tänkbar redan då Cederholm mördade kvinnorna.
Att domen inte var oväntad innebär dock inte att det är ointressant att ta del av hur Malmö tingsrätt har resonerat.
Tvärtom, det är en välskriven dom vi har att göra med, tydlig i sin argumentation, väl avvägd.
Det framgår mellan raderna att lagman Johan Kvart har meddelat en dom för den juridiska historien.
Tingsrätten går noggrant till väga och inleder sitt resonemang med att påpeka att den utredning som har lagts fram för rätten är gedigen och att det inte råder någon tvekan om att det är rätt gärningsperson som har åtalats.
Det här må låta som en överdriven petighet från domstolens sida, men Sture Bergwalls falska erkännanden är en pinsamhet som ännu plågar svenskt rättsväsende.
Morden, konstaterar domstolen, var mycket utdragna, våldet hänsynslöst, de två kvinnorna, fysiskt underlägsna, måste ha känt stark dödsångest, våldet de utsattes för var oerhört.
Finns det några förmildrande omständigheter? Rätten konstaterar att Cederholm har en neuropsykiatrisk problematik, men att han den aktuella dagen var väl orienterad i tid och rum. Svaret är med andra ord nej.
En mördares motiv är i sammanhang som detta i regel av underordnad betydelse. Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är oviktigt.
Tingsrätten kommer fram till att några riktiga svar inte finns. Mannen har lämnat en något gåtfull berättelse om att han kände sig missanpassad och om han nu inte vågade ta sitt liv så skulle han i vart fall ställa till det för sig så att han aldrig mer kunde vistas i frihet.
Domstolen påpekar dock att han också haft en fascination för skolskjutningar, vilket ”medför att hans uppgifter om motivet till gärningarna i alla delarna inte framstår som helt övertygande”.
Så vad händer nu?
Kanske överklagar Cederholm. Han har inget att förlora på det. Kanske tar hovrätten hänsyn till mördarens ungdom och byter ut livstidsstraffet mot de 14-16 år som advokat Anders Elison yrkade på.
Men jag blir inte förvånad om åklagare Johanna Liljeblad får sin vilja igenom även i en eventuell ny prövning och straffet fastställs.
Låt oss dock inte glömma att domstolarna rör sig i juridisk ny terräng. Praxis saknas.
Morden på Malmö latinskola kan leta sig hela vägen upp till Högsta domstolen.