Om tio år kan Sverige vara en polisstat

Göteborg.

Är Sverige en polisstat om tio år?

Jag har just kommit från ett seminarium där framstående företrädare för Moderaterna sagt vad de anser måste göras för att stävja brottsligheten. Kristina Axén Olin, tidigare finansborgarråd i Stockholm, nämnde att polisen i Helsingborg bryter mot lagen när den lämnar sekretssbelagda uppgifter till kommunen. Allt i det vällovliga syftet att bekämpa brottslighet.

Jag vet inte om det är sant. Det är heller inte intressant.

Det intressanta är att en tung svensk politiker tycker att det är bra att polisen bryter mot lagen. För att upprätthålla lagen ska man strunta i den.

Det påminner om ett valmöte med Donald Trump jag besökte för ett par år sedan. Han tyckte att amerikanska generaler ska strunta i vad politikerna säger och bomba där de tycker att man behöver bomba.

Publiken tyckte det var bra den gången också.

Nu är jag inte så simpel att jag jämför svenska moderater med Trump. Men Kristina Axén Olins exempel, som hon tog upp två gånger, visar på samma tendens här som där, samma tendens som över hela världen. Mer poliser. Hårdare lagar. Fler razzior. Mer övervakning.

Jag är säker på att en hel del av kraven på hårdare tag är bra och nödvändiga. Vi kan inte ha ett samhälle som får allt svårare att upprätthålla lag och ordning. Det är skandalöst att kriminella tar makten på gator och torg.

Men när övergår den nödvändiga repressionen till att bli ett hot mot samhället som den ska skydda? När blir det befriande klarspråket ett språk som förråar och förgiftar?

Hampus Magnusson, kommunalråd i Göteborg, deltog i seminariet som hade rubriken "Ett framgångsrikt lokalt brottsförebyggande arbete". Han krävde mer övervakningskameror. Han tyckte det var "sjukt" att polisen inte själv får bestämma över kamerorna utan måste vända sig till länsstyrelsen för att få tillstånd.

Han vill att socialen gör hembesök för att kontrollera vilka som bor i problemförorternas lägenheter.

Han vill ha drogtester och knarkhundar i skolorna.

Detta är förslag som självklart är fullt legitima att diskutera. Och tro inte att det är Moderaterna som är motorn i utvecklingen mot mer repression och övervakning. För över tio år sedan diskuterade jag den här utvecklingen med Dan Eliasson som var statssekreterare i justitiedepartementet.

Han sa att den övervakning allmänheten accepterade då, för mer än tio år sedan, skulle varit otänkbar på 80– och 90–talen. Det hade blivit ett fruktansvärt liv och protester.

Sedan blev socialdemokraten Eliasson rikspolischef och krävde mer resurser.

Artikeln om det samtalet fick rubriken ”Storebror är här”. Överdrivet? Knappast. Men hittills har Storebror varit välvillig.

Det ingår i politikernas uppdrag att lägga förslag och väcka entusiasm för dem. Det är demokratins essens. Men det får en otäck bismak när förslagen handlar om repression och istället för fler dagisplatser. Vill vi ha en jublande publik när en politiker kräver fler kameror, hårdare straff, kontroll i hemmen så att invandrarna sköter sig?

Vill vi ha en jublande politik när en politiker säger:

– Det svenska majoritetssamhället går in i de här områdena och återtar dem.

Det var vad Hampus Magnusson sa på seminariet som nyss avslutades.

Jo, jag förstår vad han menar. Jo, jag anser att han har rätt i den meningen att vi inte kan ha parallella samhällen.

På fredagen sa en deltagare på ett seminarium som gällde hur myndigheterna ska klara av att utvisa personer som fått avslag på asylansökan: Sitt inte och utred i åratal! Lös det bara!

Och nyss sa kommunalrådet Hampus Magnusson till sina kolleger:

– Var modiga och lägg förslag så får någon annan säga att det inte är lagligt.

Otåligheten med demokratin. Föraktet för långsamhet. Jag satt i seminarielokalens dunkel och antecknade. Står vi på tröskeln till Storebror–staten? Kommer vi att märka när vi tar klivet över?

KULTUR: Peter Kadhammar: Storebror är
här