Några saker ni glömmer när ni vill att vi ska hänga ut fler

MARTIN SCHORI: ”Lite svinn får man räkna med” håller inte i en medieetisk prövning”

Tillhör du den, enligt de få mätningar som finns ganska lilla – men rätt högljudda – grupp, som vill att vi ska ”hänga ut” fler människor?

Jag tänker inte säga att ni har fel, för pressetik är subjektivt och det finns inget facit (det närmaste man kan komma är ju det medieetiska systemet, men även det handlar i slutändan om tycke och smak).

I stället tänkte jag peka på ett par saker som kan förklara varför vi agerar som vi gör.

 

De flesta har nog koll på att anledningen till att vi anonymiserar till exempel brottsmisstänkta eller ibland även dömda brottslingar är för att vi inte vill orsaka dem en oförsvarlig publicitetsskada (här kan ni läsa mer om det).

Men ibland kan vi avstå från en namnpublicering även om den kan tyckas vara motiverad. Anledningen är då ofta att andra i personens närhet kan lida oförsvarligt mycket skada av en namnpublicering. Ordet publicitetsskada är alltså inte begränsat till en utpekad person, det kan man också lida indirekt.

 

Ett exempel: Det kan så klart kännas lockande att publicera namn och bild på någon som grovt misshandlat sin fru. Eller som blivit anmäld för en våldtäkt. Men i många fall riskerar man då samtidigt att peka ut brottsoffret, speciellt om de hade en nära relation. Man ska så klart kunna anmäla ett brott utan att riskera att bli, om än på omvägar, identifierad. Det kan vara ett skäl till att medierna avstår.

Detsamma kan gälla om personen, låt oss säga en mördare, har ett mycket ovanligt efternamn och små barn. Då kan barnen riskera så mycket publicitetsskada att utgivaren väljer att inte publicera namn och bild.

 

Ett litet sidospår: Det finns en uppfattning om att medier inte får publicera namn och bild på brottslingar före dom. Så är det inte, medier står fria från juridiken och domstolarna (och alla andra myndigheter). Vi är själva ansvariga för våra egna beslut.

Däremot kan en fällande dom vara ett skäl till att gå ut med identiteten. Enligt praxis anses allmänheten ha rätt att få veta vilka som begår de absolut grövsta brotten i ett samhälle.

 

Ibland är dock själva domen, skuldfrågan, av underordnad betydelse.

För ett par år sedan åtalades en lokalpolitiker för sexköp av barn. Som bevisning fanns en rad sms han skickat till flickan där han beskrev vad han ville göra med henne när de sågs.

Oavsett om mannen skulle fällas eller frias kvarstår ju då faktum att han kontaktat barnet för att köpa sex. Något som, om man ska uttrycka sig diplomatiskt, är djupt olämpligt, speciellt om man har en förtroendeställning.

Lokala medier på mannens ort gick ut med namn och bild på politikern, före rättegången. Helt rimligt, kan jag tycka. Mannen friades sedan, men på grund av en - riktigt vidrig - teknikalitet. Flickan hade utnyttjats av många män och kunde inte minnas att hon just träffat honom.

Aftonbladet namngav inte mannen, eftersom vi är en rikstidning och politikern inte hade en speciellt högt uppsatt position. Dessutom avgick han direkt.

Lite svinn får man räkna med” är inget argument som håller i en medieetisk prövning

I ovan nämnda fall fanns tydlig bevisning och en förundersökning. Tidigare i processen har man sällan lika mycket att gå på. Vi vet helt enkelt mindre.

Då är det viktigt att komma ihåg att personen kan vara oskyldig. Det finns ju ganska många exempel på när någon häktas och sedan släpps. Om man då gått ut med namn och bild kan man ju ha orsakat personen en publicitetsskada som inte går att försvara. Det är en ganska enkel, men viktig, förklaring till att vi oftast avstår från att ”hänga ut” någon före dom.

”Lite svinn får man räkna med” är, på goda grunder kan jag tycka, inget argument som håller i en medieetisk prövning.

 

Men spionbröderna då? Där publicerade många medier namn och bild redan vid åtal? Det är också ett mycket speciellt fall. Bröderna är misstänkta för allvarlig brottslighet med ett livstidsstraff på skalan. Den ene av dem dessutom under sin tid som högt uppsatt chef inom Säpo, Försvarsmakten och på en myndighet.

Det gör att de får tåla en mer ingående granskning än människor som inte innehar samma positioner i samhället. Det fanns också en hel del teknisk bevisning mot dem. Det gjorde att Aftonbladet valde att göra ett undantag från grundinställningen om anonymitet.

 

Här kan du läsa med om hur vi jobbar med pressetik på Aftonbladet.