Mejla

Annika Marklund

Jag vill inte förlåta, jag vill slå henne i ansiktet

Publicerad:
Uppdaterad:

Hon bara sitter där, nästan längst bak i bussen. Blickar ut genom den skitiga fönsterrutan. Som om hon vore vem som helst. 

Min första tanke: jag vill stiga av. Bara vända om, kasta mig ut genom mittendörrarna innan de stängs. Innan hon ser mig.

Men det gör jag inte.

Det är en snömoddig måndag och när som helst kommer det att vara för sent. Hon kommer att se mig.

Så vuxen hon ser ut. Lite som en mamma. Har hon kanske barn? Skulle hon våga göra mig något, här, inför alla människor? Det brukade knappast hindra henne då.

Vi har inte sett varandra på tio år. Då var hon en av dem som gjorde min högstadietid till ett helvete. Hon var slaget som det tog flera år att resa sig från.

Borde jag säga något? Förekomma henne. Nej, jag vill slå henne i ansiktet. Jag önskar att jag hade blivit äldre och klokare, att jag hade kunnat förlåta, men jag vill inte förlåta, jag vill slå, hårt.

Ett knytnävsslag rakt över näsbenet. Och sedan gå ut från bussen. Reglera skulden en gång för alla.

Eller åtminstone se henne i ögonen och tvinga henne att se sitt eget misslyckande.

Att jag fortfarande är här.

Det är inte mer än en meter emellan oss. Och nu, nu vänder hon ansiktet mot mig, nu ser hon.

Våra blickar möts. Kanske för allra första gången. Jag brukade alltid stirra ner i golvet, i skolböckerna, ibland bara blunda.

Men nu ser vi varandra i ögonen, och jag tänker på författaren Björn Ranelid. 

I åratal har han samlat på förolämpningar och bitska kommentarer om sin person, verkliga och antydda. Så, till slut, i SVT:s ”Stjärnorna på slottet”: med isblå blick rakt in i kameran gav han igen på alla dem som genom åren skrivit sådant som skadat hans självkänsla. 

Det var häpnadsväckande. Själv har jag alltid satt en ära i att inte låta de människor som kränkt mig veta hur illa de gjort mig. Det har varit ett nederlag att jag aldrig kunnat glömma och gå vidare. Jag har skämts över det.

Men Björn upplevde att han vunnit. Tagit tillbaka makten genom att offentligt förödmjuka dem som en gång förödmjukat honom. Som om det fanns en rättvisa: det är ni som har gjort fel, så skammen borde vara er!

När Björn Ranelid blottade strupen på bästa sändningstid var det rörande. Men tidningsartiklarna som följde var det riktigt sorgliga.

Där framgick det att de hårda eller hånfulla ord som plågat författaren i så många år var sådant skribenterna i fråga sedan länge glömt. Det handlade om texter skrivna på rutin, sådana som skrivs för att provocera eller väcka debatt, men framför allt för att ja, någonting måste ju skrivas. Ibland var det rena missuppfattningar. Texter som aldrig betytt någonting, som inte lämnat några som helst spår.

Utom i Björn Ranelid.

Han tog revansch på – ingenting.

Tillbaka i bussen och jag låser fast hennes blick med min. Drar ut på ögonblicket. Tänker: skammen borde vara din.

Men i hennes ögon finns vänlig förvirring, en svag skymt av igenkännande. Sedan inget alls.

Hon ler frågande mot mig, artigt. Sedan låter hon blicken glida iväg igen, ut genom fönstret.

Hon känner inte igen mig. Hon minns inte.

Av: Annika Marklund

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN