Storrökare har också rätt till vård

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-24

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Europas befolkning åldras.

Om fyrtio år kommer det att gå två personer i arbetsför ålder på varje 65-åring mot fyra stycken i dag, sägs det i en rapport från ett EU-projekt.

De stora barnkullarna, som föddes i skuggan av andra världskriget för att bära fram hoppet om ett nytt liv när deras föräldrar stirrade döden i vitögat, lämnar nu successivt arbetslivet. Själva har de inte satt lika många barn till världen och antalet barnbarn ser ut att bli ännu färre.

Kraven på samhällets vårdresurser kommer att öka dramatiskt de närmaste trettio åren fram tills vårdbehoven kulminerar i och med att jag och mina jämnåriga börjar dö undan på allvar.

När den nya finska regeringen höll på att bildas kallades Finlands främsta experter på ekonomiska framtidsutsikter till förhandlingsbordet för att ge sin syn på vilka allvarliga utmaningar som står för dörren. Alla pekade, som första punkt, på den kris som kan förutses i vården när fyrtiotalisterna närmar sig slutrakan, tappar andan och/eller insjuknar i tungt vårdkrävande sjukdomar.

Den krisen måste man börja förbereda sig på att möta redan nu, menade samtliga sakkunniga och lät mellan raderna förstå att besparingar och skattesänkningar inte var det nödvändigaste i ett nytt regeringsprogram.

Sötebrödsdagarna i statsfinanserna kan vara över snabbare än vi tror och om vi inte har förberett oss på att vi måste ha ekonomiska reserver att ta till när behovet av offentligt finansierad vård ökar kommer obehagliga frågor att väckas med ännu obehagligare svar att se fram emot:

Vilka ska få vilken sjukvård till vilket pris? Ska vi bota alla gamla som insjuknar i cancer med mediciner och ingrepp som är svindyra om de själva kräver det? Ska boten finansieras över skattsedeln eller ska folk som vill vara säkra på att de får all den vård de vill ha, oberoende av när de blir sjuka och vad vården kostar, uppmanas att skaffa sig privata försäkringar – om de har råd?

Min bestämda uppfattning är att alla har allt att vinna på att den offentligt finansierade sjukvården tillhandahåller all den bot som finns att få till alla som behöver den och begär den. Men ingenting hindrar att läkare och patienter diskuterar prognoser och använder sunt förnuft.

Men även om vi i framtiden höjer skatterna och tillför vården mer resurser kommer det att uppstå ett slags rivalitet mellan olika behov eftersom medicinens framsteg ständigt underhåller ny efterfrågan.

Redan nu hör man folk som frågar sig om gamla med cancer ska få sluka hur mycket pengar som helst med risk för att resursbrist orsakar yngre människors död eller invaliditet. Redan nu hör man människor fundera över om man inte borde upprätta kösystem i vården byggda på hur människor sköter sig.

I Finland lade till och med en grupp läkare fram ett förslag som gick ut på att människor som bevisligen lade ned stor möda på en sund livsstil skulle ha förtur till vården om de trots allt råkade illa ut medan människor med självförvållade sjukdomar, såsom storrökare med cancer, skulle hamna längre bak i kön.

I ett samhälle med en sådan kölista vill inte jag leva. Inte bara därför att gränsen mellan sjukdomar man åsamkat sig själv och andra sjukdomar inte går att dra.

Framför allt vill jag inte leva i ett sådant samhälle på grund av att dess människosyn vore djupt inhuman.

Människor ska hjälpas efter behov, inte efter präktighetsmeriter. Även och inte minst storrökare och alkoholister.

Resurser i de offentliga systemen är naturligtvis livsviktiga för att vi i framtiden ska slippa ett sådant kösamhälle. Men bara resurser räcker inte. Vi måste ställa oss själva och varandra den etiska frågan om vi verkligen anser att ”det är jag som ska ta vara på min broder”. Och om vi svarar ja på den frågan ska vi ha klart för oss att det svaret betingar uppoffringar av oss personligen som innebär att vi stundom kan få pruta på våra krav till förmån för dem som behöver mest.

Yrsa Stenius

Följ ämnen i artikeln