Jag dansar aldrig nykter

Finns det något som heter den svenska stelheten? Eller är det ett påhitt?

Existerar den är jag ett levande praktexemplar.

Att vara stel är bland annat att inte: gestikulera vilt omkring sig på öppen plats, prata om privata bestyr högt så att omgivningen hör, sitta avslappnat nära främling, kramas/kindpussas vid första presentation istället för att skaka hand, stå tätt-tätt i kollektivtrafiken utan att hålla andan och att gå på krogen/klubb och dansa vilt utan alkohol. 

Jag har vänner som gör allt detta – helt obekymrat. Det gör mig avundsjuk.

Jag kan som exempel inte minnas att jag någon gång gått ut och dansat utan att först ha värmt upp på förfest. Inte så att jag annars är osocial – jag är bara inte tillräckligt avslappnad för att kunna dansa loss bland andra. Jag saknar det mod som krävs. Känslan av att försöka dansa nykter är för mig att likställa med att kastats in på ett superkoordinerat Friskis och Svettis-pass bland motionärer som är där fyra gånger i veckan. Och som alla kan vartenda svettigt pass utantill – och dessutom gillar det. Jag är den där stela personen längst bak i salen som är fem sekunder efter på varje rörelse och som rör mig lika mjukt som en soldat på frammarsch.

Så för att citera Magnus Uggla: jag dansar aldrig nykter. Det roar mig inte.

Annat är det efter lite promille-påfyllning. Då växlar jag mellan att köra egenkomponerad breakdance till att bli Roger Pontare som med djup stämma sjunger svenska skrålklassiker för alla som både vill och inte vill höra. Är det riktigt rejält skakar jag till och med höft som en annan Shakira.

Jag är så där härligt avslappnad och kramar bekanta till höger och vänster och tackar gärna ja till både salsa och bugg. Den svenska stelheten har som helt lämnat mig och jag är ett med dansen (att min musiksmak inte uppdaterats sedan mitten på 90-talet är en annan sak).

Efter diverse fältstudier vet jag dock att jag inte är ensam om detta lätt tragiska beteende. Vi är många som med hjälp av lite påfyllning går från att vara stela samhällsmedborgare till att bli härliga världsmänniskor. Vad stelheten kommer sig ur vågar jag inte svara på. Men jag har en känsla av att den är lite mindre utbredd idag än tidigare. Kan det vara så att vi håller vi på att mjukna en aning?

Och snart är det nyår. Kanske skulle en våga sig på att göra 2016 till ett lite mer avslappnat och lite mindre stelt år? Ta en chansning och svänga loss lite i en sån där härligt glad och svängig rytmik – helt utan uppvärmning.

Följ ämnen i artikeln