Hitta den där bebisen så att vi kan börja andas igen
Jag bor i ett ganska lugnt område. Det finns radhus och villor och hyresrätter och bostadsrätter utspridda på spottavstånd från en förskola med sex avdelningar.
Mitt femte barn har precis skolats in i verksamheten, och eftersom det är femte gången jag gör detta så betyder det att jag fyra gånger har haft med mig en bebis för att hämta ett äldre syskon på förskolan.
Ibland sover det lilla barnet. Men man väcker inte björnar, sömngångare och bebisar, alltså låter man bebisen sova vidare i den friska luften medan man går in och hämtar ett barn, tretton halvfärdiga teckningar som inte är bra, tre pinnar och en påse kisskläder.
Hur lång tid kan det ta? Tre minuter? Fem?
Utanför förskolan står barnvagnar på rad, där sover de minsta barnen, och det är bland det sötaste jag vet. De där syskonvagnarna á la sjuttiotal innehållande små dyrbara människopaket med rosiga kinder.
På mormors tjatiga inrådan har alla mina bebisar sovit i vagn på altanen. Jag tycker egentligen inte om det och springer ideligen ut för att kontrollera att det kommer små varma andningspuffar från näsan.
Med mitt femte barn utökades listan över saker som kan skada en bebis med ”katt la sig på bebis ansikte i vagn – bebis dog”. Så snett som jag tittade på grannens katt vintern 2017 har ingen tittat på någon någonsin. Men mormor vet väl bäst, och om små barn inte får tillräckligt med luft inomhus för att klara livhanken så får vi väl skjutsa ut dem i syredepån.
Frågan är hur lång tid det kommer ta innan Sverige vågar lämna bebisarna ute igen.
För det som är fullständigt otänkbart i något annat sammanhang än i en amerikansk podcast om mystiska försvinnanden har nu hänt.
En bebis. Som försvinner. När mamma är så nära. Bara ett par minuter tog det.
Var är vagnen?
Min första tanke skulle vara ”jag ammar, jag är trög och hopplös, jag måste ha glömt att jag lämnade bebisen hos sin pappa”.
Vad kommer sen? ”Det måste vara ett fruktansvärt opassande skämt”?
Sen följer kanske det där andra.
Att nu är livet över. Den omedelbara insikten om att det finns ett före och ett efter dagen då man förlorade sitt barn. Benen som inte lyckas hålla kroppen, man faller till marken och man självdör.
Känslan av förnekelse hos alla som fick pushnotisen i mobilen. ”Nej, det kan inte stämma. Hon måste ha glömt var hon ställde vagnen.”
Landet bromsar in i produktionen. Hitta den där bebisen nu så att vi kan börja andas igen.
Förhandlingarna med guden man inte tror på.
”Om du bara lagar så att detta barn kommer tillbaka så ska vi aldrig begära något mer.”
Och så låg hon där. I sin rosa overall, i sin syskonvagn, på en parkering.
Idag har vi glömt vad vi lovade igår.
Vi ska begära mer och vi ska gnälla på småsaker.
Alla utom hennes mamma och pappa.
Veckans Kamala:
När man är så less på att USA styrs av en mygghjärna så blir reaktionen när en
demokrat deklarerar att hon kandiderar till president helt orimlig och fullständigt okritisk.
Veckans Harris:
”Jag heter Kam..”
”BRA, DET BLIR BRA!”
”Kamala Harris, och jag är..”
”JÄTTEBRA OKEJ DÅ SÄGER VI SÅ!”