Man dömd för våldtäkt mot barn i unik rättegång

Svea hovrätt meddelade i dag en mycket ovanlig dom.

En man som för tio år sedan friades för våldtäkt mot barn döms till fängelse.

I januari 2010 berättade en 14-årig pojke för polisen att han tvingats till oralsex av en vuxen man.

Pojken bodde vid tillfället på ett behandlingshem för ungdomar. Andra intagna samt personal på hemmet skulle senare vittna om att han var uppriven efter våldtäkten.

Vittnesmålen och viss DNA-bevisning ledde till att mannen fälldes i tingsrätten. Men hovrätten övertygades inte utan friade honom.

Därmed borde saken straffrättsligt vara avgjord. Men tack vare vetenskapliga framsteg kunde en ny DNA-analys göras. Spår från pojken på mannens kalsonger hittades.

Riksåklagaren begärde och fick resning och att mannen nu döms till ett år och åtta månaders fängelse är inte mycket att orda om. Det fanns teknisk bevisning och vittnesmål om pojkens upprörda tillstånd.

Att den tilltalade plötsligt trollade fram en helt ny berättelse och försökte förklara DNA-fyndet med att 14-åringen tagit på honom när han kissade i en buske hjälpte inte.

Hovrättens domare suckade djupt, frågade sig varför inte mannen sagt ett ord om detta i ett antal polisförhör eller under två tidigare rättegångar och slängde berättelsen i papperskorgen.

Rättvisa skipas. Gott så. Men det finns skäl att ägna detta ärende ytterligare några rader.

Det är nämligen mycket svårt att få resning i ett mål. Än svårare är det att få resning till nackdel för en tilltalad.

Så ska det vara. Staten ska inte ha hur många chanser som helst att sätta dit en misstänkt.

Även en person som kanske är skyldig måste kunna få gå vidare med sitt liv om inte bevisen är tillräckliga. Om inte annat så för att han eller hon faktiskt kan vara oskyldig.

Faktum är att de flesta länder inte ens accepterar en resning av det slaget vi ser här.

Skälet till att det tillåts i Sverige är att lagstiftaren anser att det skulle vara "alltför stötande för rättskänslan" att inte ha möjligheten för de grövre fallen.

Men då ribban är hög - det krävs tidigare okänd bevisning som sannolikt hade lett till fällande dom för att riksåklagaren ska få en tredje chans - är antalet fall lätt räknade.

Ett av de mer uppmärksammade ärendena på 2000-talet är hedersmordet på en pojke, där föräldrarna till dennes flickvän först friades och sedan dömdes.

Ännu ett brott som nådde rubriker var mordet på Marina Johansson, som efter ett antal turer resulterade i att hennes före detta sambo dömdes till 16 års fängelse.

Dagens dom skiljer sig från de ovan nämnda fallen i så måtto att åklagarens framgång beror på teknisk utveckling.

Det finns skäl att tro att vi kommer att få se fler liknande fall i framtiden. Vilket är bra.

Människor som begår grova brott ska inte kunna känna sig säkra. Inte ens om de en gång i världen friades.