Unni Drougge: Red upp era egna problem i stället
Uppdaterad 2021-03-30 | Publicerad 2003-12-12
Det går ju så fort det där. Hon bakar sockerkaka, gillar att kramas, älskar djur, ja ni vet. Och sen kommer hon ut ur det näpna flickrummet en dag, sprutande av hormoner och beväpnad till hårtopparna med ATTITYD. Marknadskrafter och media har henne i sitt våld - hon är inte bara mottaglig, hon är strömförande. Och vi får skrämmande rapporter om ätstörningar, droger och självdestruktivt beteende samtidigt som experterna med dödgrävarminer hävdar att det är mycket värre att vara ung nu än förr.
Jag skulle snarare vilja påstå att det är jobbigare att vara vuxen nu än förr. Rena minfältet. Äktenskap sprängs, arbetstillfällen ryker och tiden rinner iväg med svetten från motionsspåret. Så står man då där öga mot öga med en fullblodsfjortis och får en hårdsminkad fnysning som svar på en välment fråga. Hon om någon har sett vad vuxenträsket har att erbjuda, och fan heller att hon vill hamna där.
Så hon ger sig ut på jakt efter andra förebilder. Och det är helt okej att de unga revolterar mot föräldragenerationens livsstil, men det har oftast handlat om en protest mot deras inrutade och ordningsamma levnadsmönster.
I dag får många tonåringar erfara föräldrarnas kaos i stället, med uppbrott, nya kärlekar, styvfamiljer och hoppig ekonomi. Inget lugn i stormen, alltså. Men jag har fattat en grej. Det är alltid tufft att ömsa skinn.
Tonårstidens kval går det inte att skydda de unga från. Men vi kan skydda dem från våra egna unkna skuldkänslor över att vi själva kanske står mitt uppe i en skinnömsning. Eller att vi inte hade tid. Eller vad det nu är. Skuldkänslorna gör oss mjäkiga och inkonsekventa, och när tonåringarna börjar nosa osäkert på vuxenlivet behöver de få känna på den vuxnes ansvar och konsekvenser. Det är nu man som förälder måste ge dem längre löpsnara och inse att barnen har sitt eget liv, fastän det kan smärta att se hur de drattar på arslet ibland. Men tonårstiden är ett pilotprojekt, det ingår att störta omkull med nosen före nån gång emellanåt. Då är det skönt att kunna slicka såren hos vuxna som fungerar vuxet.
Den största tjänsten jag har gjort mina döttrar var att rikta till mitt eget liv. För hur mycket de coola kompisarna och H&M-reklamen och de lättklädda MTV-brudarna än påverkar de unga, så är det ändå sättet föräldrarna hanterar sina problem på som betyder mest.
Och de allra, allra flesta tonårsflickor landar ganska hyfsat, till och med om de gör allt för att bli Christina Aguileras dekadenta dubbelgångare. Det är inte så farligt som det ser ut. Själv dyrkade jag Patti Smith, ett anorektiskt knarkande skrälle, och såvitt jag vet har det blivit folk av henne också. Mig med för den delen. Någorlunda åtminstone.