”Nu räcker det! Tid är det enda vi har”
Har ni sett det förfärliga teveprogrammet ”Tidsjakten”? I första avsnittet var en före detta mamma med, numera ett darrande skal, som stressade livet ur sig för att hinna med alla barnens aktiviteter. Det hjälpte inte att den tioåriga sonen grät av stress. ALLT. SKA. HINNAS. MED. ”Jag vill ju inte vara en duktig medelmåtta”, som det darrande skalet sade.
I gårdagens program var det en bloggtjej som höll på att gå sönder av att vara uppkopplad hela tiden. Och jag tänker att hela den här programidén är feltänkt. Feldöpt. Felfokuserad. Programmet heter ”Tidsjakten” – som om lösningen vore att trolla fram fler timmar på dygnet, äta stående och kissa samtidigt som man duschar för att PRESSA fram mer tid. När tid är det enda vi har. Ja, det är faktiskt så.
Tid är det enda vi har och dessutom råkar vi leva i ett land som ligger i världstoppen när det gäller lång föräldraledighet, antal semesterdagar och kort arbetstid. Det är alltså inte ”det galna, uppskruvade samhället” som vi ska skylla på. Utan de galna, uppskruvade ambitionerna hos oss själva.
Tro mig, jag vet hur det är att vara stressad utan anledning. Vid det stekheta millennieskiftet var jag nybliven it–reporter med fast anställning och inga dagisbarn att skynda hem till och inbillade mig att jag måste hålla koll på branschen. Hela tiden. Att patrullera universum hade varit en enklare uppgift.
Till slut kollade jag nyhetssajter dygnet runt och hade nog fortsatt med det om inte chefen slet mobilen ur handen på mig och sade ”Stopp!” Än idag är jag henne tacksam. Jag hade fått tunnelseende och knarkade kontroll och behövde inte några tidstårtor eller råd om hur man disponerar sin tid. Utan någon som sade: ”Nu räcker det.” Därför är det så synd att teveprogrammets mamma, som inte vill vara en medelmåtta”, och bloggtjej, som inte vill bli bortglömd, aldrig får frågan ”Vad är du rädd för?”
För det är rädsla, inte tidsbrist, som orsakar panikpressade människor. I alla fall om de tillhör den välmående medelklassen som inte direkt kämpar för brödfödan.
Lösningen är inte att jaga tid. Den finns redan där.
Så slipper du stressa
Lösningen för dig som känner att tillvaron är en torktumlare är att:
* Sålla bort. Behöver barnet storsatsa inom tre olika idrotter? Samtidigt?
* Släng Satskortet! Måste du verkligen träna och vara fin och fit även under småbarnsåren, när livet rent allmänt är som att göra lumpen?
* Jobba deltid. Något har gått snett när man stannar kvar några extra timmar på jobbet för att ha råd att köpa städhjälp. Istället för att stämpla ut tidigare och gå hem och dammsuga själv.
* Be om hjälp. Gå ihop med andra familjer och turas om att ta ungarna till och från dagis, skola och karateträningar. Det är inte ens en belastning att hjälp varandra – tack vare att barnet har en kompis med sig får man själv vara ifred.