”Mamma grät när jag valde munklivet hos Hare Krishna”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-15

Anders lämnade allt som hörde till livet utanför bakom sig

När Anders Haag var 21 år rakade han huvudet, la ifrån sig sina kläder och gick med i Hare Krishna.

Tre år senare hoppade han av från rörelsen.

– Periodvis längtar jag fortfarande tillbaka, till andligheten, att få syssla med den yttersta meningen med existensen, säger han.

Det var kallt och lite regnigt den där valborgsmorgonen för 24 år sedan. Anders Haag satt på sitt lilla kontor, klädd i sin vanliga orangea klädnad, den som alla munkar i Hare Krishna-rörelsen bar. Klockan var fyra på morgonen. Snart skulle han resa sig upp och gå till templet. Till morgonritualen: recitationen, bönerna, meditationen.

Det var en alldeles vanlig morgon på Hare Krishnas gård i Grödinge strax söder om Stockholm.

Men för Anders skulle den inte bli vanlig.

Blev utskälld på kontoret

Han var biträdande tempelföreståndare, men den senaste tiden hade han slarvat med sina sysslor. Och just den här morgonen fick en av hans munkbröder nog, klev in på hans kontor och skällde ut honom: Det var kallt och ostädat i templet, och det var hans, Anders, fel.

– Då kände jag att jag fick nog. I det ögonblicket bestämde jag mig, säger Anders.

I stället för att gå till templet och bönen, slank han ned till sovavdelningen och letade fram ett par jeans, en tröja och en vanlig jacka från det gemensamma klädförrådet. Medan resten av klostret ägnade sig åt morgonbön smög han sedan halvspringande längs gårdsallén ut mot stora vägen.

– Jag var rädd att träffa någon av de andra. De skulle inte ha försökt att stoppa mig eller hålla kvar mig, men det hade känts väldigt obehagligt att stöta på någon, säger han.

Vi sitter hemma i Anders lägenhet strax utanför Stockholm. På väggarna hänger målningar med motiv från indisk mytologi och intill soffan står ett litet altare med Buddha och Krishna. Bortsett från detta ser det ut som vilket svenskt hem som helst. Kanske att det finns ovanligt mycket böcker.

– Jag är tokig i böcker. För ett tag sedan gjorde jag mig av med massor av böcker, men nu har jag börjat köpa på mig igen. Det är omöjligt att låta bli ...

Han skrattar och slår ut med händerna i en uppgiven gest. Han jobbade med böcker i Hare Krishna också, trivdes med det, har i nästan hela sitt vuxna liv hållit på med texter och ord.

Men efter gymnasiet visste han inte vad han skulle göra. Bara att det han gjorde måste kännas rakt igenom meningsfullt.

Han kom inte på något. I stället liftade han jorden runt: genom Europa ned till Medelhavet, över till Nordafrika, Pakistan, Indien – och slutligen USA.

Det var här han första gången stötte på Hare Krishna-rörelsen.

– Jag växte upp i en religiös värld. Morfar var baptist, farmor och farfar var pingstvänner, mamma var med i Frälsningsarmén. Det var inte superreligiöst, men religionen var en naturlig miljö för mig.

Själv gick han i söndagsskola, var med i kyrkans gosskör, men när han var 14 lämnade han kyrkan och sökte sig i stället till andra religioner. Som de indiska.

– Det var ju 70-tal och fanns många influenser från indisk religion och filosofi.

Lite som filmen ”Hair”

Därför visste han redan lite om Hare Krishna-munkarna när han mötte dem. Det var på en hippiefestival i delstaten Washington. Överallt stod tält uppställda, man spelade musik, deltog i olika workshops, folk tog droger och några gick omkring nakna. Det var lite som filmen ”Hair”.

Mitt i vimlet gick munkarna runt i orangea dräkter. De gav Anders en bok, ”The science of self realization”.

– Ofta börjar det så, med att man får något som träffar en i hjärtat.

Och det gjorde den här boken. Han satt under ett träd mitt i den kaotiska hippiefestivlen – och läste.

– Det var en wow-upplevelse. Egentligen var ju allting en wow-upplevelse på festivalen, men boken träffade mig. Att det finns ett syfte med att vi är här, att vi egentligen i vårt väsen är eviga och lycksaliga. Det var något jag attraherades väldigt mycket av.

Men han hade svårt för Hare Krishna-människorna.

– De var så fanatiska. Det gick inte att diskutera med dem.

Jämförbart med frälsning

Anders var ung, bara 20, och en sökare. Han besökte kristna kloster, moskéer, buddistiska tempel. Och innan han åkte hem, ville han besöka ytterligare ett kloster. Det blev ett ashram, ett Krishnakloster, i Pennsylvania.

– Där upplevde jag mer än ett wow. Jag kände ljus, värme, kärlek, kontakt med något högre. Det var jämförbart med frälsning. Och jag kände ett budskap: Du är hemma här, varför gå vidare?

Det skulle dröja ett år innan han lyssnade på det budskapet.

En kompis som inte var med i Hare Krishna sa till honom: Med din övertygelse måste du gå med.

– Det var den slutliga vändningen.

Han talade om för sin dåvarande flickvän att han skulle gå i celibat.

– Vilket såklart gjorde att förhållandet tog slut.

Han skrattar, berättar med mjuk röst, fortfarande med tydlig dialekt från Linköping där han växt upp. Han skrattar ofta. Som om allt var ett ungt äventyr. Men det var mycket mer genomgripande än ett äventyr.

Han tog sig hem till Linköping och talade om för sina föräldrar att han skulle bli munk i Hare Krishna i Göteborg.

– De var förstående och sa att om jag kände så, skulle jag göra det. Först efteråt hörde jag att mamma grät. Men man är egoistisk i den åldern, det ska man vara.

Den sista juni 1983 lämnade han det liv som han dittills känt, tog på sig de indiska kläderna, rakade huvudet så när som på en tofs och la ifrån sig alla ägodelar.

– Allt som hörde till livet utanför lämnade jag bakom mig. Det var ett stort steg och jag var inte utan tvivel.

Sina gamla vänner förlorade han snabbt.

– Att göra något så extremt som jag gjorde och dessutom försöka övertyga dem om det – det var för mycket, de blev väldigt avståndstagande mot mig.

Han berättar om en gång när han hade brett ut en matta på gatan i Göteborg och spelat ett klockspel till en bön. Ett par gamla vänner fick syn på honom och ropade: Men ... Anders!

– Det var jobbigt. Jag visste att de tyckte synd om mig och det var inte behagligt. Jag tyckte ju att det egentligen var synd om dem.

Han lämnade snart Göteborg för att i stället få jobba med böcker i Korsnäsgården i Grödinge utanför Stockholm.

– Där trivdes jag bättre. Jag fick göra saker jag var lämpad för. Att gå runt som någon sorts nasare på gatan, det var hemskt tyckte jag. Jag är alldeles för blyg för det.

Han skrattar. Minnena från tiden som munk är blandade, både ljusa och mörka.

En mycket extrem rörelse

Han hade kvar kontakten med sina föräldrar, som regelbundet hälsade på honom, men han höll ändå en viss distans mot dem.

– I rörelsen hade vi en känsla av att vi levde det rätta livet, ett rent liv, och för att inte falla ned, inte besudlas, höll vi ett visst avstånd.

Hare Krishna var en mycket extrem rörelse och det är lätt att tänka ord som hjärntvätt.

Men så var det inte. Inte enligt Anders.

Han har skrivit en bok – Att vinna en tro och förlora sig själv – utifrån sin tid i Hare Krishna, just för att den traditionella bilden av sekter är så snedvriden.

– Det var som ett traditionellt munkliv. Många som var med mådde säkert dåligt innan de gick med, men det var ju för att de mådde bättre i sekten som de stannade kvar.

Så var det för Anders. Han gillade munklivet, morgonrutinerna, arbetet under dagen, kvällsrutinerna, regelbundenheten.

– Periodvis var jag mer lycklig där, än jag varit både tidigare och senare. Där fanns en känsla av sammanhang, möjligheten att förverkliga den yttersta meningen med livet.

Han tystnar ett ögonblick, tänker efter, säger sedan enkelt:

– Det är omöjligt att sätta ord på det, men jag hade stunder av mycket starka upplevelser.

Ändå tycker han att han förlorade sig själv.

– Man tar till sig ett för en själv främmande sätt att vara och gör det till en identitet.

Egentligen är detta inte något konstigt. Det gör man hela tiden, när man spelar golf, utbildar sig, börjar på ett nytt jobb – men i sekten går det så snabbt.

– Efteråt kände jag under en lång tid att det var ett falskt jag, en falsk identitet. Jag fick kämpa mig fram till en ny identitet.

Hela rörelsen knakade

Det som fick honom att till slut vilja lämna rörelsen var fanatismen, att världen utanför uppfattades som hotande.

– Det fanns de som hade föreställningen att världen utanför skulle kollapsa – och då skulle Hare Krishna ta över. Jag trodde aldrig på det, höll inte med dem i deras beskrivningar.

Och när rörelsens guruer började falla ned från sina upphöjda självbilder, en tog LSD, en drack alkohol, en flydde med massa pengar och en kvinna till USA och köpte en ranch – då knakade hela rörelsen.

– Det blev väldigt obehagligt. De jag tyckte mest om, de som var kritiska och reflekterande, blev demonförklarade och uteslutna.

Anders bestämde sig för att lämna rörelsen. Och så, den där regnkalla valborgsmorgonen, gav han sig av.

Ingen upptäckte honom, ingen frågade vad han höll på med, han bara smet iväg. Han hade varit munk i tre år. Utanför Hare Krishna hade han ingenting. Men han fick lift med en lastbil, tog sig till Linköping, till sina föräldrar och knackade på.

Planen var att bo i deras sommarstuga över sommaren.

– Jag ville inte leva det liv som fanns utanför, jag ville ha kvar livsstilen och filosofin från Krishna.

Det var aldrig något lätt beslut att lämna Hare Krishna. Anders liknar det vid en skilsmässa.

– Men inte lika smärtsam. I alla fall inte som den första skilsmässan. Har man gått igenom flera skilsmässor och separationer blir det annorlunda.

Han skrattar.

– Att lämna en sekt är en liten kamp, men brustna kärleksrelationer är mycket mer smärtsamt.

I dag lever han ensam tillsammans med sin son Ramme, 18, och en inneboende. Hans dotter Janaki som är 20 bor mest hos sin mamma.

Det var deras mamma, Anders första fru, som slutligen fick honom att lämna livet som munk. För efter Hare Krishna träffade Anders en guru i Indien – och fortsatte livet som munk i ytterligare ett par år.

Han jobbade med böcker, precis som tidigare. Och det var i det arbetet som en ung kvinnlig nunna skulle hjälpa honom skriva in en bok på en dator.

– Då gick det som det gick – jag blev kär. Och hon blev tillräckligt kär för att flytta med mig till Sverige.

De var sedan gifta i 14 år och fick två barn tillsammans.

– Med barnen började jag ändra livsåskådning.

Hans dotter föddes hemma och Anders var med och hjälpte till under förlossningen.

Tvingades att börja jobba

– Det är väldigt fysiskt: bajs, blod, en massa vätska – och så en underbar, levande flicka. Hon tog ned mig på jorden.

I åtta år hade han levt utanför samhället, han hade hunnit bli nästan trettio – nu tvingades han för första gången att jobba för att tjäna pengar.

– Jag vantrivdes något så fruktansvärt. Det var hemskt.

Han började plugga igen, alla möjliga ämnen, tills han hittade fram till journalistiken.

I dag är han reporter på Svenska Dagbladet och skriver om just livsfrågor. Han har varit singel ett tag men berättar att han nu har ett nytt förhållande.

– Så fort jag lämnar den här lägenheten blir det en ny relation. Jag är för flörtig.

Han skrattar och byter ställning i soffan.

Ångrar du dig någon gång?

– Nej, absolut inte.

Saknar du munklivet?

– Jag har aldrig släppt det helt och periodvis har jag längtat efter det, till andligheten, att få syssla med den yttersta meningen med existensen.

Han tystnar, funderar, berättar att han aldrig kan tänka sig att gå med i en sådan rörelse igen. Man påverkas för mycket, förlorar sig själv för lätt.

– Men jag längtar efter en gemenskap med människor som har en stark övertygelse men som inte är underställda en ledare.

Han ler. Hemlighetsfullt. Som Buddha.