Chassidjudarna fick mig att vilja ha tio barn

När Nina Solomin lärde känna de isolerade ortodoxa judarna i New York beundrade hon deras gemenskap

Mitt i New York bor en grupp ultraortodoxa judar som isolerar sig från omvärlden och lever enligt extrema religiösa regler.

Det är nästan omöjligt för utomstående att ta sig in deras slutna krets.

Men Nina Solomin lyckades.

Nu har hon skrivit en bok om sina upplevelser:”ok, amen”.

Nina Solomin bodde ett år i Williamsburg, en stadsdel i Brooklyn, som numera befolkas av studenter, konstnärer, spansktalande immigranter och andra som inte har råd att bo på Manhattan. Där finns också en koloni chassider – ultraortodoxa judar, som kom dit som flyktingar efter andra världskriget på 40-talet .

Chassiderna lever som deras förfäder gjorde för 250 år sedan i Östeuropa. De talar jiddisch och bevarar seder och bruk från den gamla världen. Männens dräkter är av 1700-talssnitt. De har byxor som snörs ihop vid knät, vita knästrumpor och långa kavajer. Kvinnorna klär sig enligt de regler som den judiska religiösa lagen föreskriver och döljer noga vissa kroppsdelar.

Männen har långt skägg, hårlockar vid öronen och bär hatt. Kvinnorna har peruker eftersom de bara får visa håret för sina män.

Chassiderna ser varken på tv eller går på bio, de lyssnar aldrig på radio eller läser ”världsliga” tidningar. Pop och sport är förbjudna områden. De är bokstavstrogna och iakttar en sträng separation mellan könen. En man och kvinna får till exempel aldrig ta varandra i hand offentligt.

Efter andra världskriget fanns bara en spillra kvar av det som varit en chassidisk massrörelse i Östeuropa. De flesta hade dött i förintelsen. Men på grund av de höga födelsetalen, preventivmedel är förbjudna, finns i dag omkring en kvarts miljon i hela USA. Omkring 60 000 av dem bor i Williamsburg.

Nina Solomin hade först tänkt att göra ett reportage om chassiderna.
Jag kände någon slags samhörighet med dem från första stund

– Jag är supernyfiken och ville verkligen veta hur de levde, vad de tyckte och tänkte. Men sen hade det också med min egen judiska identitet att göra. Min mor föddes i Polen på 1930-talet och en stor del av hennes släkt mördades under kriget.

– När jag flyttade till Williamsburg och för första gången såg chassiderna kände jag någon slags samhörighet med dem. Jag tyckte jag kände igen dem. De satta, äldre kvinnorna med judiska anletsdrag såg ut som min egen mormor, de unga flickorna liknande mina kusiner. Jag var uppfylld av en nostalgisk, lite naiv känsla.

Trots att alla sa att det var omöjligt beslöt hon sig för att försöka få kontakt med dem.

– I början blev jag nedslagen, det kändes hopplöst. Jag möttes av misstänksamhet och kyla. De har systematiska strategier för att kunna hålla sig isolerade. De odlar en vi- och de-känsla och undviker att umgås med andra människor.

Det tog månader innan första sprickan i muren visade sig och hon fick möjlighet att samtala med en ung chassidisk man. Så småningom lyckades hon även lära känna kvinnor i församlingen, blev hembjuden på middagar och fick delta i religiösa högtidligheter.

– De har en tradition av gästfrihet och generositet som är anmärkningsvärd, inte minst för att det är människor som inte har särskilt mycket pengar och har en låg levnadsstandard. Det finns också en värme, trygghet och gemenskap i deras stora familjer som jag tyckte mycket om. När jag åkte därifrån tänkte jag att jag ville ha tio barn ?

Men de lyckades inte göra henne religiös.

– Jag är nog för jordnära för det.

Ingalill Mosander