”Jag är ett ansikte för en skamlig fobi”
Josefine Sundström: Min kropp signalerar ”livsfara” när någon kräks
Aftonbladets
Jag är sju år gammal och går i ettan. Jag sitter i skolmatsalen och har på mig min nya tröja, en vit med en mintgrön triangel på magen. Jag är mycket nöjd just den här dagen, för jag har hamnat vid samma bord som min klasskamrat Fredrik. Jag är förtjust i Fredrik, i största hemlighet förstås.
Vi äter risgrynsgröt. Jag tycker inte om mjölk och har bara kanel på gröten. Fredriks gröt badar i mjölk. Jag tittar på honom. Vågar inte säga något, men tänker att han är söt.
Jag tar en tugga av min leverpastejsmörgås och tappar samtidigt min saltgurka på golvet. Jag vänder huvudet för att se om vår lärare har sett att jag spillt.
Plötsligt känner jag att jag blir alldeles varm i ansiktet. Liksom ljummen över ena kinden.
Då jag tittar upp igen ser jag att Fredrik sitter med sina händer för munnen och samtidigt känner jag att kinden är fuktig. Därefter upplever jag stanken och inser att Fredrik har spytt. En kaskadspya över bordet och rakt över mig och min mat.
Jag minns inte exakt vad som hände sen. Jag minns bara att lärare snabbt tvättade av mitt ansikte och att min nya fina tröja stank sur spya resten av eftermiddagen. Dessutom slutade jag vara kär i Fredrik.
Sedan den dagen lider jag av kräkfobi. Jag vet, det låter som ett skämt men jag klarar faktiskt inte av att se någon kräkas. Om jag råkar göra det signalerar min kropp ”livsfara” och jag blir yr. Jag fixar inte ens att se en spya på marken. Jag är en sån som mår illa av blotta tanken på att må illa.
Min kräkfobi har gått så långt att jag är livrädd för vinterkräksjukan. Och så här års är det givetvis en oerhört bökig rädsla.
Jag tvättar mina händer flera gånger om dagen. Vilket såklart är en onödig åtgärd. Jag menar – jag skulle aldrig få för mig att greppa ett handtag på offentlig plats. Om jag måste öppna en dörr är jag kreativ. Armbågen funkar fint, likaså en servett. Eller så ser jag helt enkelt till att inte vara först ut genom dörren. På kortautomater, där man ska knappa in koden, använder jag knogarna. Och jag står aldrig i någons utandningsluft på tunnelbanan.
Förr om åren var det enkelt att slippa vinterkräket. Jag lyckades faktiskt undvika att spy under hela 20 år. Men så kom barnen. Och min äldsta dotter har verkligen varit min fobis stora skräck. Alltsedan hon var bebis har hon stoppat allt i munnen. Fingrarna, leksaker, skräp på marken, gammal mat, skor och ALLT äckligt man kan tänka sig. Jag vet inte hur många gånger jag fått nypa mig i armen för att inte skrika rakt ut i förskräckelse och äckel.
Nu har vinterkräket blivit tradition hos oss. Och min äldsta dotter kaskadspyr som i tecknade filmer. Jag trodde faktiskt inte att man kunde spy så kraftfullt horisontalt.
Jag misstänkte länge att jag var ensam om min noja. Och självklart har jag tänkt att jag bara är pjoskig. Men nu har jag läst mig till att min fobi är en av de tio vanligaste. Men eftersom den är förknippad med skam talar folk inte gärna om att de lider av den. Och, ja just det, min fobi har ett namn. Mina damer och herrar – jag ger er ett ansikte till emetofobi!
Veckans ja eller nej:
Ja!
Författaren Bodil Malmstens Så gör jag. En bok om hur hon skriver.
Nej!
Långkalsonger. Finns det något obekvämare?