”Det är inte svårt att vara man”

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

- Det är svårt att vara människa

Jaha. Nu är männen stressade, igen.  Varför är jag inte förvånad? Jo, för att på varje man som famlar efter sin identitet i en ny tid, går det minst lika många kvinnor. I filmer, böcker och artiklar på tidningarnas kultursidor får vi veta hur himla svårt det är att vara man respektive kvinna: Jag drar barnvagn och lagar mat, är jag en riktig man?” ”Jag är chef och var mammaledig en vecka, är jag en riktig kvinna?” 

Det är inget nytt, så har det låtit i åratal.

Det enda nya är alla fiffiga namn som olika entreprenörer hittar på för att tjäna pengar på genusgråten: ”The raw man”, manlighetskurs. Eller uppsjön av arrangörer som hjälper dig hitta ”din inre gudinna”. Och så går man de där kurserna och blir ännu mer förvirrad och köper en självhjälpsbok för att hitta sig själv igen.

Sluta!

Jag har inte varit man så jag vet inte hur det är. Men jag antar att ni män har det ungefär som vi: Ett liv som går upp och ned. Som ibland är underbart och ibland för jävligt och oftast någonstans mitt emellan. Är det inte stressen att få iväg barnen på morgnarna som gör att svetten rinner i armhålorna, så är det stressen att få iväg jobbrapporten i tid. Antingen surar man över att sambon glömt att byta toarulle, eller så surar man över att sambon tycker att du borde lära dig byta vinterdäck på bilen.

När jag läser om hur pojkar har det, blir jag förskräckt. De skolas in i en manlighetskultur som går ut på att starkast vinner och de kan aldrig känna sig säkra ute på stan en lördagskväll. När som helst kan det smälla. Längre fram i livet står brist på nära vänner, relation till barnen, alkoholmissbruk och självmord på menyn. I alla fall om man tittar på statistiken. Inget att bli avundsjuk på, kort sagt.

Sedan läser jag om hur flickor har det, och blir också förskräckt. De skolas in i en kvinnlighetskultur som går ut på att vara underordnad och de kan aldrig känna sig säkra ute på stan en lördagskväll. När som helst kan det hända något, i alla fall känns det så. Längre fram i livet står brist på självförtroende, ätstörningar och ångest på menyn. I alla fall om man tittar på statistiken. Inget att bli avundsjuk på, det heller.

Så där håller det på. Som mamma brukar säga: Är det inte det ena, så är det det andra.

Men livets grundläggande villkor kommer ingen av oss ifrån, vare sig jag är en rå man eller en gudomlig kvinna: Rädslan för att bli sjuka, ensamma eller dö. Det är inte svårt att vara man. Det är inte svårt att vara kvinna heller. Det är svårt att vara människa.