”Mormorsmagin försvinner”

Publicerad:
Uppdaterad:

Tickande, guldornamenterade klockor. Gigantiska speglar från golv till tak. Kakfat i flera våningar. Och framför allt: En garderob som var som att träda in i annan värld, full med blommiga klänningar och hattar med fåglar på. Så minns jag min mormor – den sista magiska generationen.

För så ser det inte ut längre. Dagens pensionärer party:ar och pökar och vägrar bli gamla. Gott så, och detta dämpar min egen åldersångest. Man behöver inte bli ett russin som tynar bort. Men mystiken går förlorad.

Om jag jämför mina morföräldrar med mina föräldrar så blir den här förändringen så tydlig. Att hälsa på mormor var som att träda in i en annan värld där allt doftade, smakade och såg annorlunda ut. Jag minns hur jag som sexåring nästan blev andäktig redan i hallen av att se den blankputsade käppen och alla hattarna med krås och fåglar.

Runt kakfatet satt mormors väninnor som jag både var rädd och fascinerad inför. ”Har hon ont i knäna?” sade de när jag vägrade hälsa genom att niga. Strängt.

Jag hade hemliga öknamn på dem allihop och fantiserade ihop långa berättelser om dessa märkliga, uråldriga sagoväsen som var minst 200 år gamla. En handlade om att Fru Düke skulle kidnappa mig till en uppfostringsskola tillsammans med andra vanartiga barn.

Berättelsen slutade alltid med att hon råkade lägga av värsta brakaren just när vi alla var som mest rädda för henne, varpå vi gapskrattande sprang därifrån. En annan handlade om att Fru Greger (ja, de hette så. Förr i tiden hade äldre kvinnor inga egna namn) åt så många kakor att hon sprack. En kvinnlig Mr Creosote.

Att gå på rockkonsert eller träna på gym existerade inte för min mormor, då skulle hon hellre gå i långbyxor. Mina föräldrar däremot köper inredning från Ikea, går i gympaskor och ärver kläder av oss tre systrar. Ibland ärver vi kläder av dem. Att åka och hälsa på dem tillsammans med mina barn är ingen biggie. Det känns ju som hemma.

ÅSA ERLANDSSON

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN