Jag känner en "terrible two"
Läs Josefine Sundströms krönika
Aftonbladets
Kärleken har många ansikten. Visst. Men att ett av dem skulle visa sig genom en brutal utskällning vid poolkanten visste jag inte.
Jag har en tvååring. Hon är härlig. Full av idéer och upptåg, så som en tvååring skall vara. Att vara med en tvååring betyder mycket skoj. Man får vara med om saker som man aldrig trodde. Som att skrika Ronjas vårskrik till restaurangpersonal som inte kommer med glass tillräckligt snabbt. Eller att dansa hardcore när man hör en låt man gillar. Spelar ingen roll om man råkar stå i en snobbigt stel klädaffär och låten kommer ur en mobiltelefon.
Ibland rusar tvååringen iväg (du som har känt en tvååring vet hur enerverande detta kan vara). Oron är inte kul. En tvååring kan hur som helst kuta efter boll eller katt ut på vägen. För tvååringen finns inga faror nämligen. För den som upptäcker världen finns två lägen; jag vill och jag vill inte. För omgivningen gäller det att anpassa sig eller ta strid. Det kan bli livliga bråk skall man ha klart för sig. Inför öppen ridå dessutom.
Att vara förälder till en tvååring är inte komplikationsfritt. Vi svenskar kallar den här fasen för ”trotsåldern”, men de anglosaxiska länderna har en mer träffande benämning: Terrible two!
Jag hamnar ofta i diskussioner med min tvååring.
– Nej, man får inte bara springa iväg från mamma så där, säger jag när min dotter kutat mot poolkanten för trettionionde gången.
– Jo, man får springa så där, svarar min dotter.
– Nej, svarar jag strängt.
– Jo, svarar hon och springer vidare.
– Terrible two!
Alla runt poolen glor på rackarungen och hennes usla mamma som uppenbarligen inte kan sätta pli. Det suckas och stånkas högt för att jag skall höra. Och jag känner mig självklart som en skitdålig mamma. Och ensammast i världen. Men så plötsligt hör jag ett tjut från andra sidan poolen. En annan rackarunge är ute på äventyr. Och blir stoppad av sin mor.
Jag ser en kvinna som sätter sig på huk vid sin lilla guldklimp. Hon håller honom hårt i armen och lyfter ett vasst pekfinger i luften samtidigt som hon predikar. Och som hon predikar! Det är en utskällning värre än den man fick av rektorn den där gången man med flit rymde från orienteringen.
Vid en första anblick ser uppläxningen brutal ut. Kvinnan är stor och arg samtidigt som pojken är så liten.
Men så ser jag hur den lille nickar för att sekunden senare rusa iväg igen, rakt mot parkeringen där en lastbil håller på att backa. Mamman kutar ikapp, griper tag om parvelns tunna överarmar och läser lusen av honom. Igen. Det är en lång och ännu mer brutal utskällning. Hade jag inte sett vad som föranledde den hade jag typ anmält händelsen till soc.
Pojken blir ledsen och skriker som en stucken gris. Han är rädd, inte för backande lastbilar eller djupa vatten. Han har blivit rädd för sin arga mor. Men utskällningen fortsätter genom hans förtvivlade tårar.
Man skulle kunna tycka synd om lillgrabben. Men jag blir varm och ler.
Jag har just bevittnat ett av kärlekens ljuvligaste ansikten!