Välkommen till kåkstaden

Uppdaterad 2017-07-31 | Publicerad 2004-10-11

Soweto - du tänker nog plåtskjul, fattiga människor och de svartas kamp mot apartheidregimen i Sydafrika.

Men nu har den gamla kåkstaden, som fyller 100 år den 14 oktober, också blivit ett nytt, spännande utflyktsmål för turister.

M ax stannar minibussen mitt i korsningen i Soweto, slår på varningsljusen och säger till oss att följa med ut.

- Men kan du bara lämna bilen så här, med våra saker i? undrar jag oroligt.

- Ingen fara, säger Max. Ingen vågar röra min bil - då kommer maffian, och de är inte roliga att ha att göra med.

Vi är på rundtur i den ökända kåkstaden i Sydafrikas största stad Johannesburg. Max Lentsoane, 43, är vår guide. Under några timmar åker jag och fyra amerikaner runt bland plåtskjul och monument. Stannar till på gator där striden mot apartheidregimen utkämpades. Besöker Nelson Mandelas hus, tar en öl på den lokala puben.

Den kanske mest berömda av världens kåkstäder, och en av symbolerna för Sydafrikas frihetkamp, har blivit ett hett turistmål.

- Det är jätteintressant. Tänk att så många fantastiska saker hände här, säger amerikanska Chloe Wang, 7, lite lillgammalt.

Jag står på gångbron över en hårt trafikerad led och tittar ut över Soweto. Så långt jag kan se sträcker sig den jättelika förorten.

Envånings tegelhus, bruna eller gråa, allt blir en enda massa som ibland avbryts av nedlagda kraftverk och industrier.

Här hände, som Chloe sade, fantastiska saker. Här började frihetskampen. Här tändes gnistan som fick Sydafrika att explodera och till slut bli ett fritt land 1994.

Men Soweto är inte bara ett monument över de svartas kamp mot de vita fötryckarna. Det är en i allra högsta grad levande del av Johannesburg.

Här finns en otrolig fattigdom, men också många välbärgade. Stora bostadsområden för Medelsvensson ligger på andra sidan gatan från plåtskjulen.

Här finns också ett folkliv som bjuder på vänlighet och gästfrihet - och nyfikenhet på de vita besökarna, för i Soweto räknas de bofasta vita på ena handens fingrar.

- Det är bra med turism här, om det görs på rätt sätt. Människor ska prata med varandra och lära sig av varandra, säger vår guide Max.

Max har bott i Soweto hela sitt liv. För tio år sedan började han som en av pionjärerna med guidade turer i sina hemkvarter.

- Nu är Max Maximum Tours lagom stort, känslan får inte försvinna, säger han.

Jag frågar vidare lite försiktigt om det där med maffian, har han kontakter?

Max ler bara stort och säger att alla känner honom här. Och visst, när vi kommer tillbaka till minibussen med de nervevade rutorna ligger våra väskor och kläder kvar.

- Det pratas mycket om brottsligheten - folk är rädda för att komma hit. Vissa guider säger till turisterna att inte prata med någon. Jag försöker få folk att umgås, säger Max.

Han är en stor guide med en stor röst. Och han försöker mycket riktigt få igång samtal med Sowetoborna, som han sedan omärkligt drar in oss i.

Vi pratar om hur det är att bo här, om skolan och bristen på arbete.

Max skäller ut två killar i 20-årsåldern som driver omkring, när de kunde försöka tjäna pengar på att plocka skräp.

- Och varför hoppade ni av skolan? Utbildning är er enda chans! dundrar Max, och killarna ser lite skrämda ut.

Chloe håller sin mamma i handen och tittar ner i marken. Soweto är långt från hemmet i Kalifornien, på många sätt. Att som sjuåring plötsligt konfronteras med myllret, skriken och fattigdomen är tufft.

- Jag tycker synd om barnen här. Och så är jag glad att jag inte behöver bo på det här stället, säger hon.

Jag frågar hur hon tror att barnen här själva känner det. Chloe tittar upp, funderar.

- Ibland önskar de nog att de kunde bo på något bättre ställe. Men ändå är de glada, kanske för att de är så många och verkar trivas så bra tillsammans.

Fredrik Sperling (resa@aftonbladet.se)

Följ ämnen i artikeln