Goth och blandat, Lost in random

Som en gotisk Tim Burton-tolkning av ”Glasblåsarns barn”

Publicerad 2021-09-10

”Lost in Random” är ett mystiskt äventyr vars premiss och karaktärer utgör spelets storheter.

Göteborgsbaserade Zoink Games gotiska värld är värd att återberätta.

Det är en saga om ett orättvist klassamhälle, förpackat i nytänkande action.

Men det famlar ändå lite i slumpmässigheten.

Det är som en fängslande ljudbok, fast det är ett tv-spel.

Ja, ungefär så går första tanken när jag ger mig ut i världen ”Random”.

Inte bara är det den fantastiska berättarröstens förtjänst. Själva sagan är av sådan hög kaliber att jag inte blir ett dugg förvånad när jag senare läser mig fram till att historien tagits fram med hjälp av en författare som varit på New York Times bästsäljarlista; Ryan North.

Temat är orättvissa och sagan tar sin början med bortförandet av huvudpersonen Evens syster Odd.

Even och ”Dicey”.

En kamp mot ondskans orättvisa

Varje barn som fyller tolv år måste kasta den tyranniska drottningens tärning. Siffran som kommer upp visar barnets plats i världen, där en sexa mer eller mindre representerar överklassen, en trea förpassar barnet till världen Threedom, och så vidare.

Even blir kvar med sina föräldrar i Onecraft (samhällets botten) medan systern förs bort till det sjätte riket.

Ett år senare flyr så Even under mystiska omständigheter för att återförenas med systern - och för att störta den ondska som förstört de olika världarna.

Från färgstege till tvåpar

Det hade varit en klassisk Davids kamp mot Goliat-historia, om det inte vore för att Even själv kommer över en tärning. Den enda som finns kvar, utöver drottningens.

”Dicey”, som han kallas, är också vad som styr utgången i alla strider. Jag kastar tärningen och väljer sedan mellan olika magiska kort som ger mig allt från vapen till fuskiga förmåner mot fienderna.

Systemet är smart uppbyggt, i teorin. Jag väljer själv hur kollektionen om 15 kort ska sättas ihop. Det går att forma snitsiga kombinationer och anpassa sig efter olika fiendetyper.

Tyvärr går det aningen hackigt framåt i praktiken. Varje gång tärningen kastas stannas tiden för de taktiska dragen. Visst, det är ett charmigt koncept men nja, det är ingen färgstege utan snarare en triss.

Om vi fortsätter på kortspelsanalogin är styrningen på sin höjd ett klätt par. Det är seeegt att få Even att ändra riktning, framför allt när hon springer eller siktar med skjutvapen. Sen ska vi inte ens prata om att styra ”Dicey”. Usch.

De magiska korten som används i striderna.

Tim Burtons ”Glasblåsarns barn”

Rent tematiskt är det i princip en fullpottare. Som en gotisk Tim Burton-version av ”Glasblåsarns barn”. Men det finns mer än hopplöshet och obehag i denna goth och blandat-påse.

Kvalitén i såväl konversationerna som i berättarens tolkning av vad som sker är hög. Mycket humor - subtil som rakt på sak. Ordvitsarna, de har jag inte orkat räkna.

Karaktärerna förgyller också upplevelsen. Det är en galen uppsättning: Allt ifrån en gimpklädd barnarövare till min personliga favorit Mannie Dex, som på bred engelsk dialekt kränger korten jag suktar efter.

Ofta bär de också på ett djup - inte minst i dualitetens Two-Town där alla i princip är schizofrena - och dialogerna tar sig många vändningar.

Mannie Dex.

Jämnt men ojämnt

Så ja, det här spelet gör sig egentligen bäst när man inte spelar så mycket själv. Det är i stort sett mer givande att springa runt och prata med Randoms karaktärer (vilket majoriteten av sidouppdragen ändå går ut på) än att ge sig ut i strid.

Skulle man just kasta en tärning för att påvisa spelets två ansikten här hade en femma (för sagan och dess karaktärer) och en tvåa (för stridssystemet och den övriga användarvänligheten) visats upp.

Tillsammans utgör de en stark trea.

Jämnt men ojämnt, slumpässigt och fängslande på en och samma gång.

Följ ämnen i artikeln