Gjorde spelvärlden till en gladare plats

Uppdaterad 2015-07-23 | Publicerad 2015-07-14

Nintendos avlidna vd Satoru Iwata hade en enda mission: att sprida glädje

Tidigt i måndags skickade Nintendo ut ett kortfattat pressmeddelande.

Men det handlade inte om en ny konsol, eller satsningen på mobilspel, eller att ”Zelda” blivit uppskjutet igen.

Istället löd innehållet:

”Nintendo beklagar djupt att vd Satoru Iwata avlidit på grund av en tumör i gallgången.”

Så här kommer vi minnas spelvärldens kanske mäktigaste man – som i över ett decennium härskade, söndrade, förvirrade och förundrade. Hela tiden med ett leende på läpparna.

Det mest talande ögonblicket för Satoru Iwatas karaktär inföll för drygt två år sedan. Nintendos nya bärbara konsol 3DS hade fått en trög start och Wii U, den senaste hemkonsolen, sålde sämre än förväntat. Men till skillnad från hur konkurrenterna hade hanterat motgången, och till aktieägarnas stora vrede, kom det inte på fråga att avskeda någon. ”Alla anställda på Nintendo gör ett värdefullt jobb. Att sparka folk kommer inte att stärka Nintendos verksamhet på lång sikt”, klargjorde Satoru Iwata. Istället halverade vd:n sin egen lön.

Hans mest berömda citat, som låter som om det skrivits av en särdeles skicklig talskrivare, levererade han på spelmässan Game Developers Conference för tio år sedan. ”På mitt visitkort är jag verkställande direktör. I mitt huvud är jag spelutvecklare. Men i mitt hjärta är jag en spelnörd.” Kanske var det förmågan att spela de tre rollerna samtidigt som den legendariske chefen Hiroshi Yamauchi, vars släkt styrt Nintendo med järnhand sedan grundandet 1889, såg i mannen han utsett till sin efterträdare.

Jag vet egentligen ingenting om människan Satoru Iwata. Som många andra profilerade namn på Nintendo höll han sitt privatliv just privat. Men jag vill tro att den fasad han visade upp som vd, den persona han åtog sig som ett av Mario-fabrikens ansikte utåt, innehöll ledtrådar till personen bakom masken. När Nintendo publicerade nya episoder av intervjuserien Iwata asks, där vd:n tillsammans med andra utvecklare talade om hur både gamla klassiker och helt nya spel kommit till, fick vi alltid hela transkriberingen av de översatta samtalen, inklusive vilka som skrattar och när de gör det. I en intervju med ”Zelda”-producenten Eiji Aonuma noteras Iwata för 33 skratt. Kanske var det bara subtilt varumärkesbyggande – hans ständiga och hjärtliga skratt blev trots allt föremål för allehanda kärleksfulla parodier på forum och sociala medier – men det kändes alltid genuint. Iwata skrattade, och skratten smittade av sig på spelen hans Nintendo skapade.

När Satoru Iwata föddes 1959 hade Yamauchi varit Nintendos vd i tio år. Samtidigt som den unge Iwata blev nyfiken på elektronik, datorer och spel bestämde sig Yamauchi för att ta det familjeägda företaget i just den riktningen. Från att ha varit på ruinens brant på 60-talet – då japanerna tröttnade på de hanafuda-spelkort Nintendo producerat ända sedan slutet av 1800-talet – tog Yamauchi ett Mario-språng mot det 80-tal då de dominerade så stort att man inte ens sa att man spelade tv-spel, man spelade Nintendo.

Parallellt med det här studerade Iwata datavetenskap på Tokyo Institute of Technology. Efter examen 1982 jobbade han för spelstudion Hal Laboratory och frilansade åt Nintendo. Under de 20 åren fram till att han utsågs till Nintendos högsta chef 2002 – den fjärde vd:n i företagets historia, och den första utanför familjen Yamauchi – var han just spelaren, utvecklaren och företagsledaren. Han programmerade det i Sverige kända Nes-spelet ”Balloon Fight” på egen hand, han lade grunden för spelserierna ”Kirby” och ”Super smash bros”, han tog över Hal när studion höll på att gå under och räddade den – samtidigt som han aldrig kunde låta bli att syna varenda detalj i sömmarna. Han kombinerade vd-sysslan med att hjälpa Nintendo på flera fronter samtidigt. När de första ”Pokemon”-spelen skulle gå på export fick Iwata sköta lokaliseringen. Utöver det tog han på sig att lära sig ”Pokemons” källkod så grundligt att han utan hjälp förstod hur den skulle användas i ”Pokemon Stadium” till Nintendo 64, en maskin med en helt annan hårdvaruarkitektur än förlagorna till Game Boy. ”Jag blev helt förbluffad över att du lyckades hantera allt det där”, sa ”Pokemon”-producenten Tsunekazu Ishihara senare. ”Vilket slöseri det skulle varit att bara ha dig som vd!” Det var en hängivenhet Hiroshi Yamauchi nästan bara sett hos en enda person tidigare: sig själv.

Satoru Iwata är mest känd för att han knappt hunnit börja som vd på Nintendo innan han vände upp och ner på hela spelvärlden. Först med den klumpiga dubbelskärmen Nintendo DS, som alla skrattade åt när den ställdes jämte den skinande Sony-konkurrenten PSP. Idag är DS den näst mest sålda spelkonsolen genom tiderna. Sedan med en kuriös sak där man skulle svinga med en handkontroll som såg ut som en fjärr till tv:n. Obegripligt nog fick den namnet Wii. Idag är Wii den femte mest sålda konsolen genom tiderna och den kanske mest kända efter 8-bitaren Nes. Ingen av maskinerna kunde mäta sig med sina konkurrenter sett till processorkraft, men ingen av konkurrenterna kunde mäta sig med Nintendo sett till banbrytande idéer. Både DS och Wii blev med sina smarta spelidéer och enkla koncept spelkonsoler som nådde människor som aldrig tidigare rört vid en handkontroll. Iwata ville riva ner den mur som stod mellan gamers och ickespelare. På köpet blev Nintendo under några år på 00-talet ett av Japans mest förmögna företag.

Iwata har sagt att det alltid är som mest intressant när man är den första att öppna dörren. Han har pratat sig blå i ansiktet om ”blå havet”-strategin, den som går ut på att undvika konkurrens genom att satsa på en unik idé. Tankarna på det enkla och inkluderande – tvärtemot all elitistisk gamer-kultur – hänger på att han själv aldrig såg sig som en bra spelare. Det här kan man spåra ända tillbaka till ”Kirby”, som blev det lättsamma komplementet till ”Super Mario”. Men mycket av det mod och den visionära ledarstil han kom att förkroppsliga hämtade han från en annan Nintendo-ikon: Gunpei Yokoi.

Satoru Iwata dog av cancer när han var 55, Gunpei Yokoi omkom i en bilolycka när han var 56. Yokoi var mannen bakom Game Boy, bakom styrkorset, bakom Game & Watch, han var producenten för det allra första ”Metroid”-spelet. Han var också – jämte ”Super Mario”-, ”Donkey Kong”- och ”Zelda”-skaparen Shigeru Miyamoto – den största begåvning Nintendo någonsin haft. Den filosofi som Yokoi åberopade, och som Iwata fattade sina beslut utifrån, kallade han ”lateralt tänkande med gammal teknologi”. I sin ungdom tyckte Iwata om att programmera saker på sin miniräknare. Yokoi å sin sida noterade att miniräknarkriget mellan Casio och Sharp skapat ett överflöd av små lcd-skärmar och halvledare, och såg till att Nintendo köpte stora partier av dem. Därpå använde de den billiga tekniken till sina portabla spelmaskiner, Game & Watch. Så har Nintendo jobbat sedan dess, och så kommer de att fortsätta jobba efter Iwata, precis som de gjorde efter Yokoi.

Problemet med att öppna dörren först av alla är att den kanske slår igen bakom en innan man hinner förstå att man hamnat fel. Yokois virtual reality-konsol Virtual Boy blev en kommersiell flopp – två decennier innan företag som Facebook, Valve och Sony bestämde sig för att vr är framtiden. Och mot slutet av sitt liv fick Satoru Iwata ofta stå till svars för att Nintendo lanserade Wii U utan att ens själva förstå hur de skulle presentera den eller vad de skulle använda den till. Nyligen fattade Kyoto-företaget det överraskande beslutet att bredda kundbasen genom att börja utveckla mobilspel – första gången deras varumärken syns på annat än Nintendos egna format sedan de usla ”Mario”- och ”Zelda”-spelen till Philips CDI-konsol i början av 90-talet. Och nästa år hade Iwata tänkt ta sin slutgiltiga revansch med Nintendos nästa stora satsning, NX.

Vi vet än så länge nästan ingenting om den sista konsol han gav sitt go-ahead för.

Men det skulle inte förvåna mig om Satoru Iwata återigen blir den som får sista skrattet.

Peter Ottsjö

Följ ämnen i artikeln