Kärlekslöst försök att casha in – igen

Alfred Holmgren

Sonic runners är polerat men cyniskt och identitetslöst

ENDLESS RUNNER För några år sedan var den enda människan på jorden som inte hade varit beredd att dödförklara Sonic Milton Friedman.

Olyckligtvis för honom var han också död.

Det har rests en djungel av gravstenar till Sonics ära sedan Sega tappade greppet och började tvinga in sin mest älskade ikon i den andra absurda snedsatsningen efter den andra. Men det spelar ingen roll. Som den ikoniska ekonomen Friedman gillade att påpeka så har marknaden aldrig fel. Och vad marknaden sa var att den ville ha mer av Segas kornblå kassako.

Översköljs av krimskrams

När det gäller just marknader så är det betydligt lättare att föreställa sig en sådan för ”Sonic runners” än, säg, medeltidsinspirerade ”Sonic and the black knight”, ”Tusen och en natt”-baserade ”Sonic and the secret rings” eller varulvshaveriet (!) ”Sonic unleashed”.

Det här är ingen bisarrt överlastad pastisch på Sonics fornstora dagar, utan en relativt slimmad ”endless runner” minus ”endless”. Man rusar igenom Green Hill Zone-inspirerade banor, studsar in i Dr Robotniks urgulliga lilla svävare, och (tyvärr) översköljs av tutorials, annonser och krimskramsiga kringfunktioner.

Ett mysterium

Att säga att de senaste decenniernas Sonic-spel kan mäta sig med det tidiga 90-talets klassiker är som att sätta likhetstecken mellan ”Björnes magasin” och ”Mad men”. Men trots att Sega vägrar hörsamma oss på den punkten är det ett mysterium att de inte försökt utpressa hardcore-fansen (givetvis inkluderar ”Sonic runners” så kallade in-app purchases) genom att ge spelet en mer klassiskt Mega Drive-doftande inramning, med 16-bitsstiliserade sprites och poppiga chipdängor istället för celshading och störiga gitarrer. (Även om de sträcker ut en olivkvist genom att krydda banorna med välbekanta jinglar, samt göra piggybackade ”Sonic & Knuckles”-kassetter till bonusföremål i spelet.)

”Sonic runners” är snyggt, slipat, matigt och en ganska garanterad kommersiell fullträff. Men det är också en cynisk, girig satsning som inte kryddats med ens en tesked kärlek eller kreativitet, och som inte förtjänar att nämnas i samma andetag som seriens höjdpunkter.

Vad Milton Friedmans spöke än säger.