Telltales bästa episod någonsin

Uppdaterad 2014-03-08 | Publicerad 2014-03-07

Zombie-dramat The walking dead har aldrig varit bättre än nu

DRAMA (Den här texten spoilar delar av seriens handling. Om du inte spelat tidigare episoder läser du vidare på egen risk.)

Det finns ett stort problem med uppföljare till framgångsrika spel.

Men det är inte att de stressas fram, eller att de inte innehåller tillräckligt många vapen, eller att spelvärldarna spänner över för få virtuella kilometer.

Problemet är istället att spelarna inte blir klokare ju längre tiden går. Det spelar ingen roll hur lång väg de har vandrat – de lär sig ändå aldrig från sina erfarenheter. De gör inte det eftersom spelmekaniken inte tillåter det. Och i gengäld förtar det lite av poängen med att utveckla en uppföljare till att börja med.

Banalt och meningslöst

Karaktärsutvecklingen i spel bygger istället på en sorts underförstått maktförhållande. Styrka och uthållighet åtföljs alltid av narrativ framgång. Vi får lära oss det här från barnsben. Bättre sköldar, bättre vapen och bättre utrustning är de enda indikatorerna för utveckling. Ju starkare din karaktär är desto snabbare sker den här utvecklingen. Målet är inte att bli klokare – utan att bli oövervinnerlig.

Men på vägen glömmer spelen ofta bort de som håller i handkontrollen. Det finns väldigt lite utrymme för spelarna själva att dra nytta av vad de genomlevt när det enda poängen som spelen gör handlar om att du ska se till att inte vara den svage. Och utan vår input blir dramatiken i berättelsen banal och meningslös. Vi ser till att bygga karaktärer som är tillräckligt mäktiga för att avancera narrativet framåt – och sedan sköter en förrenderad mellansekvens resten. Vi ges inte ens en ärlig chans att lära från våra egna misstag och erfarenheter. Vi ges aldrig chansen att utvecklas som spelare.

Och det är här ”The walking dead” kommer in i bilden.

Personlig utveckling

”A house divided” är en av de bästa episoder som Telltale någonsin har skapat. Det kan rentav vara den bästa hittills.

Den börjar där förra episoden, den första i säsong 2, slutade. Clementine har funnit en ny grupp överlevade under sin vandring norrut, men de drivs bort från timmerstugan de bor i när att deras förflutna plötsligt hinner ikapp dem. De tvingas bege sig ut på en vandring genom skogarna för att finna nytt skydd. Under tiden fördjupas Clementines relation till dem. Och det är just detta faktum som så småningom ställer allting på ända.

Det dröjer inte länge förrän tragedin slår till, men det som är så häpnadsväckande är att jag plötsligt finner mig själv i en situation där jag väljer att förlåta en karaktär för ett oförlåtligt misstag. Jag skulle aldrig gjort det om det inte vore för att jag hade genomlevt det långa, utdragna elände som var ”Walking deads” första säsong.

Bara tragik

Karaktärer som Ben, Lily och Kenny begick misstag under den första säsongen som skulle vara omöjliga att förlåta i en rationell värld. Men världen i ”Walking dead” är inte rationell. Den är bara tragisk. Hur Lee och resten av gruppen reagerade på deras synder lärde mig en viktig sak: antingen står vi enade eller så faller vi söndrade. Både jag och Clementine var med när människoliv kastades bort i plötsliga ögonblick av obetänksamhet. Vi såg hur det påverkade människorna som var ansvariga. Och vi lärde oss någonting viktigt om hur psykologin hos överlevarna fungerar.

Ett särskilt scenario där någon mister livet på grund av ett simpelt missförstånd upprepas i ”A house divided”, och jag ser hur de andra karaktärerna reagerar på samma vis som jag gjorde när det begav sig första gången. Men istället för att elda på konflikten sympatiserar jag med gärningsmannen. Jag förstår inte ens att jag gör det till en början. Och det går längre än så – jag uppmanar honom att erkänna sitt brott vid första bästa tillfälle. Jag går till och med i god för honom som person.

Det här är vad som gör ”The walking dead” så vackert. Det är inte bara karaktärerna som drar lärdom av all skit som de råkar ut för. Detsamma gäller även för mig.

En oväntad återförening

Det finns en narrativ struktur i den andra säsongen av serien som jag inte har stött på förut. Sättet som Telltale väver samman allting som händer med tidigare episoder och säsonger är så oväntat och så starkt. Clementine, precis som jag, kommer ihåg vad som har hänt i det förflutna. Vi påminns ständigt om det på de mest oväntade vis.

En karaktär som ingen trodde att vi nånsin skulle få se igen återvänder i den här episoden, och det förändrar dynamiken mellan överlevarna på nytt. Och en riktig antagonist introduceras för första gången, suveränt röstskådespelad av Michael Madsen. Hans Carver är en gestalt som verkar präglas av samma sadistiska natur som The Governor i serietidningen.

Faktum är att ”A house divided” innehåller mer action och konflikt än spelet någonsin gjort tidigare – men väldigt lite av detta skildras med hjälp av actionbaserad spelmekanik. Istället återfinns dramatiken i dialoger som känns som om de när som helst kan urarta i blodsutgjutelse. Och eftersom karaktärerna är bättre definierade än under första säsongen står mycket mer på spel i ett tidigt skede.

Telltale levererar

”A house divided” pekar ut skillnaden mellan tragedi och nihilistiskt våld för oss, mellan skuldkänslor och ren sadism. Och utan att skriva oss på näsan undrar det sedan om vi själva är kapabla att se skillnaden.

Nu, mer än någonsin tidigare, är zombierna det minsta problemet som vi stöter på. De är inte hälften så farliga som de människor som drivs av samma primala instinkter som de levande döda – men samtidigt har en iskall intelligens att backa upp dem med. Jag ser på medan berättelsen börjar ta form, och under tiden känner jag en växande respekt för riktningen som Telltale valt för serien. Det är tydligt att de inte bara vet hur man regisserar interaktivt drama.

De förstår också hur man gör en bra uppföljare.

Carl-Johan Johansson