Mysigt pusselspel – med uttjatad estetik
Publicerad 2015-08-03
Prune liknar en parodi på ett typiskt indiespel
PUSSEL Den som lyssnar på hyllningskören till ”Prunes” ära får vara förlåten om den misstar gospeln för syrlig ironi. Den anspråkslösa lilla appen har kallats ”chockerande vacker”, ”ett konstverk”, ”ett häpnadsväckande stycke digital poesi”. En kritiker skriver att det fick honom att börja gråta.
Hipster-estetik
Jag insisterar visserligen fortfarande på att alla sorters recensioner är subjektiva. Men det är ett objektivt faktum att nämnda kritiker antingen spelat summa 0 indiespel i sina liv eller lider av allvarlig minnesförlust.
”Prune” skulle kunna vara en parodi på ett typiskt indiespel: stillsamt, minimalistiskt, tonsatt med ambienta synthar och sparsamt plockade koto-strängar. Till och med den enstaviga titeln för tankarna till ”Braid”, ”Flow” och ”Fez”. Banorna ser i sin tur ut som något din kompis med skägget och de ironiska glasögonen skulle vilja hänga upp på väggen. (Utvecklarna är till och med så nöjda med estetiken att de inkluderat ett fotoläge, för den som inte vill behöva ta screenshots mitt i spelomgången.)
Begåvat pusslande
Efter ett drygt decennium av spel med snarlik grafik kommer ”Prune” knappast bli ihågkommet enbart tack vare sin konsekventa stilistik. Däremot är det mycket riktigt ett begåvat pusselspel. Målet är att odla ett träd i turbofart och sedan få det att blomma, genom att indirekt leda in det i solljuset. Det sistnämnda är begränsat, och omges av olika hinder som antingen kan dämpa tillväxten eller förgifta hela stammen.
När man väl pekat ut i vilken riktning trädet ska växa är ens främsta verktyg ansandet, som gett spelet dess titel. Genom att skära bort grenar som växer i fel riktning får klustret som söker sig mot ljuset mer livskraft. Det börjar enkelt, men snart måste man få trädet att tråckla sig igenom minfält av röda solar, ta hänsyn till vindriktningen och själv styra små glödande klot för att locka de trevande kvistarna till närmaste strimma av solljus. Skotten rinner ut som rännilar av bläck, tentakler som trevar sig fram i blindo över den bleka bakgrunden.
Det är på det hela taget en ganska trivsam, om än ibland smått frustrerande, liten pusselupplevelse.
Men försök hålla inne tårarna om det visar sig att Moma inte vill hänga upp det på väggen jämte Vasilij Kandinskij och Jasper Johns någon gång snart.