Dynamiskt avslut på ”Starcraft”-sagan

Uppdaterad 2015-08-28 | Publicerad 2015-08-26

Starcraft II: Legacy of the void är lovande – men möter mördande konkurrens

STRATEGI I flera år nu har Blizzard stirrat ner i den avgrund som kallas e-sport. Och inför ”Legacy of the void”, den avslutande delen i ”Starcraft”-serien, stirrar den skoningslöst tillbaka.

E-sporten är en dynamisk scen där maktbalansen ser helt annorlunda ut än för bara ett par år sedan. Ena dagen var Blizzards rymd-rts nummer ett, kungen av e-sport, bara för att nästa se sig omsprungen av en hel rad uppkomlingar – som dessutom var gratis att spela. (Någon som hört talas om det där ”League of legends”?)

Högre tempo

”Starcraft” lever givetvis vidare, och är det enda riktiga storbudget-rts som fortfarande har relevans – men Blizzard har varit tvungna att förändra sig. Idag stavas framtiden enkla gratisspel i stil med digitala kortspelet ”Hearthstone”, ”Heroes of the storm” och ”Overwatch” snarare än de gamla giganterna ”World of Warcraft”, ”Diablo” – och ”Starcraft”.

Att sätta tänderna i ”Legacy of the void”-betan i väntan på det färdiga spelet känns nästan märkligt. Detta är den avslutande, protoss-fokuserade delen, med en helt ny story, ett par nya enheter och förändringar i framförallt spelets tempo. Betan innehåller en prolog till den avslutande delen i ”Starcraft”-berättelsen. Det rör sig om tre uppdrag, där Zeratul – en dark templar som är välbekant för seriens veteraner – måste fördröja ett hot länge nog för att hinna varna protoss-flottan.

Tappade styrfarten

Många ser så klart fram mot att få uppleva slutet på ”Starcraft”-berättelsen, som fortfarande är Blizzards intressantaste universum. Tyvärr tappade det också en del styrfart i förra delen, ”Heart of the swarm”. De här första tre uppdragen gör inte mycket för att reparera skadan, men säger i gengäld rätt lite om hur den färdiga kampanjen kommer bli.

”Starcraft” är ett märkligt spel eftersom det är så tydligt uppdelat i två delar, där kampanjen och multiplayern har väldigt lite med varandra att göra. Seriens kärna har alltid legat i multiplayer och det är i proffsmatcherna där dess elegans på allvar kommer till uttryck. Och det är här några nya enheter och radikala förändringar i spelsättet ska ta tillbaka ”Starcraft II” till e-sportens finrum.

Zerg-favoriten tillbaka

Att spela ”Legacy of the void” är som att cykla – fast tvärtom. Har du väl en gång lärt dig det måste du hålla färdigheterna i trim med konstant träning eller hamna hopplöst efter. Jag märker hur rosten samlas på tangentbordet när jag efter en tids frånvaro försöker behärska de nya enheterna och föra in dem i det intrikata strategipussel som Blizzards spel förvandlats till. Tempot är tydligt snabbare, främst genom dubbleringen av arbetare från start och behovet av snabbare expansioner eftersom mineraler och gas tar slut fortare.

De nya enheterna är roliga och uppmuntrar dynamiskt spel. Protoss disruptor kan bli osårbar och snabb under ett par sekunder och sänder sedan ut en explosion som kan innebära döden för en fiendearmé som är för tätt packad (och ytterligare straffar oss som inte behärskar microspelet till fullo). Mest av allt märker jag av lurkern, zerg-favoriten som återvänt från ”Brood war” (1998 års expansion till det första ”Starcraft”), när bentaggar skjuter upp ur marken varhelst jag försöker passera.

Startar i uppförsbacke

Så här i backspegeln känns hela tanken på att dela upp ”Starcraft II” i en trilogi nästan som storhetsvansinne från Blizzards sida. Förändringarna i ”Legacy of the void” är välkomna och gör ett fantastiskt spel ännu lite bättre. Men är finalen för en anrik spelserie som började för snart 20 år sedan tillräcklig för att vända den sluttande kurvan på tävlingsscenen?

Kriget mellan protoss, zerg och terran är snart över. Men kriget om e-sportpubliken har bara börjat.

Magnus Eriksson