En final som det gör ont att spela
Publicerad 2014-09-03
Sista delen av andra The walking dead-säsongen lämnar en helt utmattad
DRAMA ”What’s the most important thing in this world? What’s the one thing a guy would walk hundreds of miles just to get back?”
Vi är beroende av andra, du och jag. Men inte för överlevnad utan för att över huvud taget kunna leva. Så mycket av vår känsla av värde, av vår vilja att leva och skapa, härstammar från relationer till andra människor: antingen sådana vi redan har eller sådana vi önskar att vi hade.
Clementine får redan i den andra episoden av ”The walking dead” frågan vad som är allra viktigast i den här världen. Svaret är inte mat, inte trygghet och inte vapen. Utan familj.
Hela säsongen har kretsat kring det här. Den handlar om de som har en familj, och om de som desperat vill skaffa en. Om de som frivilligt söker sig till varandra och om de som lever i skräck. Episod för episod bankar spelet in i oss att kollektivt tänkande är allt mer oförenligt med postapokalypsens individualism.
Ingen barndom
Den första säsongen hängde upp sina konflikter kring överlevnad. Lees mål var hela tiden att skydda Clementine, att lära henne ett och annat om medmänsklighet och empati, medan han guidade henne genom en värld där döden ständigt var dem i hälarna. Karaktärerna blickade hela tiden framåt. Mot ett tåg, mot en båt. Mot Savannah. Mot någonting som skulle ta dem bort från misären. I säsong två är den här optimismen utplånad (du kan inte springa från döden när den finns överallt omkring dig), och istället för att bara överleva måste karaktärerna lära sig att leva med varandra. Zombierna är mest ett vidrigt faktum någonstans i periferin, en påminnelse om den gamla världen.
För Clementine personligen har storyn handlat om att kastas in i vuxenlivet utan att passera någon slags övergångsfas. I varje episod knuffas gränsen för hur länge hon får lov att vara omyndigförklarad bakåt, och allt mer ansvar dumpas på hennes små axlar.
I ”Amid the ruins” såg hon Chucks råd till Lee – ”Om du fortsätter att behandla henne som en liten flicka kommer hon att dö som en liten flicka” – avspegla sig i Sarahs öde. Och det var tydligare än någonsin att Clementine själv aldrig löpte samma risk. Ingen i gruppen behandlade henne som ett barn över huvud taget vid det laget. Kanske för att det är mer tacksamt så. I en värld där vuxna inte längre kan ta ansvar för sina egna handlingar är Clementines självständighet någonting som välkomnas. Men i samma ögonblick glömmer de också vad hon egentligen är. Och de sviker henne.
Söndertrasande upplevelse
Allt det här kokar så småningom ner till de tio svåraste minuter jag har genomlevt i ett spel. ”No going back” trasar sönder mig fullständigt på insidan. Clementine tvingas att ta ett sista, ödesdigert beslut där tragedi är den enda utgången. Någonstans i bakhuvudet förstår hon att det är på väg. Hon minns en konversation med Lee ur det förflutna som levererar en sista livsläxa, en som hon nu kommer bli tvungen att lära sig den hårda vägen: För att skydda dem hon älskar måste hon ibland skada andra människor.
Telltale vågar lägga ett omänskligt svårt beslut i händerna på en elvaårig flicka, och de gör det utan att förmildra eller fördumma konsekvenserna. Det är en vidrig episod på så många sätt, men den är det av alla de rätta anledningarna. Clementine är en spegel för vuxenvärldens misslyckande, i dubbel bemärkelse. Dels eftersom den har rånat henne på hennes barndom, men lika mycket eftersom hon är bättre än de vuxna människor som omger henne. Med Lees livsfilosofi som sin ledsagare har hon gjort någonting som väldigt få tycks klara av: hon har anpassat sig till situationen. Och hon har gjort det utan att bli ett monster, till skillnad från Carver, eller att distansera sig från alla som ger hennes liv mening, likt Jane.
Jag har länge funderat på vad det är som gör att jag tyr mig till Kenny. På ytan är han en manodepressiv, tjurskallig redneck som handlar innan han tänker och har svårt att kontrollera sina vredesutbrott. Min Lee spenderade hela säsong ett med att utgöra en motvikt till honom, men försökte också vara där för honom när Kennys existens rasade samman. Ingen annan karaktär har förlorat så mycket i den här serien. Och kanske har heller ingen av dem förstått vikten av just familj lika väl. Gång på gång har de han bryr sig mest om blivit tagna från honom.
En värdig final
Att det är just Kenny som är en av de dominerande anledningarna till att även den här gruppen brakar samman är inte konstigt. Att min Clementine så villigt följer honom gör mig däremot förvånad. Valet sker nästan instinktivt för mig. Mot bättre vetande ställer jag mig på hans sida, håller hans rygg, tar honom i försvar. Och sen inser jag vad det är. Av alla karaktärer är han ju den som behöver Clementine allra mest ur ett emotionellt perspektiv. Och medan de andra allt mer bekantar sig med hans mörka sidor är hon ensam om att fortfarande se värmen och godheten under galenskapen – kanske eftersom både hon och jag är medvetna om all tragedi som drivit honom dit.
På samma sätt som säsong ett var Clementines historia sedd ur Lees perspektiv är säsong två på sätt och vis Kennys historia, fast betraktad genom Clementines ögon. Och hon måste bestämma sig för om det finns någonting i honom som fortfarande går att rädda, eller om den Carver-gestalt som de andra ser har tagit över för gott.
”The walking dead” gör ont att spela. Det gör det eftersom vi bryr oss. Och trots alla små hinder som Telltale sprungit in i på vägen – borde inte spelsystemet ha växt lite vid det här laget? – levererar de en final som är som ett hammarslag mot tinningen. Det finns ingen väg tillbaka efter det här. Ledtråden ges direkt i titeln. Och på sätt och vis är jag tacksam för det.
Jag tror inte att jag har det i mig att genomleva det här en gång till.
Så bra är de tidigare episoderna av den andra ”The walking dead”-säsongen!
The walking dead, säsong 2, episod 1: All that remains
Det är inte mycket kvar som är värt att rädda i världen som ”The walking dead” målar upp. Men så länge Clementine är där känns den uthärdlig.
The walking dead, säsong 2, episod 2: A house divided
Det är tydligt att Telltale inte bara vet hur man regisserar interaktivt drama. De förstår också hur man gör en bra uppföljare.
The walking dead, säsong 2, episod 3: In harm’s way
Det är helt naturligt att även en begåvad utvecklare då och då tappar bollen. Problemet är att vi kommit att se Telltale som så mycket mer än bara en begåvad utvecklare.
The walking dead, säsong 2, episod 4: Amid the ruins
Episoden skär i själen som ett rakblad på flera ställen. Jag vill så gärna att Clementine ska ha det bra, men det är ju inte den sortens värld hon lever i.
Carl-Johan Johansson