Elegant stealth med laserfokus

Neon struct är så mycket mer än ännu ett indiespel med en visuell gimmick

STEALTH Den goda nyheten är att spelmarknaden svämmats över av indiespel de senaste åren. Den dåliga är att de i regeln bedöms enligt ett enda kriterium: hur estetiskt tilltalande de är.

Poängen med indie var ursprungligen just att utseendet inte borde spela någon roll, men i takt med att utbudet exploderat över har udda visuella stilgrepp inte bara blivit ett sätt att sticka ut – utan hela kategorins främsta kännetecken.

Fritt från dödkött

”Neon struct” är ett spel som blivit känt för sin neonskylt-estetik, men snarare borde prisas för sin spelmekanik. Det är den typ av upplevelse som är befriad från dödkött. Det finns väldigt få lager mellan dig själv och spelet, som uteslutande handlar om att smyga och gömma sig medan du infiltrerar en mängd märkligt designade byggnader för att samla ihop information eller plantera dolda mikrofoner.

Stealth i första person har varit en populär genre ända sedan ”Thief”, men den är ofta svår att få till rätt. Moderna spel har blandat och gett i sin strävan efter att utveckla genren. ”Dishonored” var ett utsökt stealthspel, men det blandade konceptet med ren action, och i samma veva fördärvade det lite av briljansen i sin egen design. Vem bryr sig egentligen om att smyga när man lika gärna kan konfrontera vakter med rent våld?

För tankarna till ”Thief”

”Neon struct” har inga sådana idéer för sig. Faktum är att det är just ”Thief” jag tänker mest på medan jag spelar det. Det är old school i sin inställning till hela genren. Det finns över huvud taget inga vapen i spelet. Men det finns en mängd verktyg som hjälper dig under uppdragen. Ett exempel är ett hackverktyg som kan låsa upp datorer, dörrar och andra elektriska kretsar. Du hackar dem genom att spela ett minispel som påminner om ”Arkanoid”, spelet där du studsar en boll mot klossar och får dem att försvinna. Andra uppfinningsrika gadgets är granater som genererar skuggor att gömma sig i, eller teleporterar dig till platsen där de exploderar.

Goda smaken att vara tyst

Minimalism är svårt att bemästra i spel, men ”Neon struct” briljerar verkligen i det här avseendet. Det påminner lite om Brendon Chungs kubistiska världar i ”Gravity bone” och ”Thirty flights of loving” till utseendet. Det är simpelt konstruerat, men aldrig opersonligt eller tråkigt. Tvärtom – det visuella understryker snarare att det finns en klarhet i designen som tydligt skiljer spelet från mängden.

Storyn utspelar sig i en neondränkt cyberpunkvärld full av märkligt designade fordon och byggnader, medan det ambienta soundtracket i bakgrunden bygger en effektiv atmosfär med små medel. Det har dessutom den goda smaken att vara tyst vid rätt tillfällen. Ofta är ljudet av fotsteg – antingen dina egna eller vakternas – det enda som hörs under uppdragen.

Känslan först

”Neon struct” är ett fantastiskt spel på många vis. Jag väntade mig inte det på förhand. Likt många andra trodde jag att grafiken var den enda stora poängen. Det är den inte. Det finns så mycket här som gör att ”Neon struct” förtjänar att bli ihågkommet som något mer än ännu ett indiespel med en visuell gimmick.

Det är ett spel som ställer känslan över allting annat. Och vi behöver fler av dem – hur de än ser ut.

Carl-Johan Johansson