Ruskigt snyggt – men ”The order: 1886” är ett slöseri
Uppdaterad 2015-03-25 | Publicerad 2015-02-24
Filmiskt – för filmiskt – Så bra är det hajpade storspelet
ACTION Att spel som baseras på storfilmer för det mesta är usla brukar ursäktas med att de utvecklats på kort tid, med stenhårda kreativa tyglar.
Frågan är bara hur studion Ready at Dawn ska ursäkta ”The order: 1886” – ett spel som helt saknar förlagor eller föregångare, men känns som ett nervöst filmlicensspel; en utblandad efterapning som tvingas förhålla sig till ett redan existerande verk.
Uppenbarligen sällar sig utvecklarna till de fantasilösa människor som tycker att spel gör sig bäst som knappt interaktiva filmer, snarare än de fullkomligt gränslösa verk de faktiskt har potential att vara. ”The order: 1886” är nämligen den typ av ”spel” där du helt odramatiskt kan hoppa mot en brandstege, bara för att bli avbruten av en helt omotiverad mellansekvens som visar dig att du nådde fram.
Det är synd att Ready at Dawn slösar bort en lovande ansats på det här sättet. Den halvgalna premissen, där riddarna runt runda bordet och deras arvtagare agerat brittisk säkerhetstjänst i ungefär ett årtusende, är förvånansvärt väl underbyggd. ”The order” slinter aldrig ner i kitsch-träsket – trots att det stora hotet är varulvsliknande urtidsmonster. Handlingen är förutsägbar, men också uppfriskande jordnära.
Utsökta miljöer
Och när man väl stiger ut på Londons gator i denna 1886-poststämplade steampunkvision är det bara ännu lättare att hänföras. Vore det inte för den sorgligt bleka färgskalan hade jag gladeligen stannar kvar här i veckor. Tegelstensgränderna, de murkna trägolven, de majestätiska luftskeppen, det matta ljuset från lyktorna, de skitiga gatorna – varenda detalj är utsökt fångad.
Men euforin varar inte länge. Så fort det ”Gears of war”-inspirerade skjutandet tar vid inleds en monoton lunk vi lärde oss utantill för snart tio år sedan. En lunk som lotsar oss fram till specifika arenor där fiendeförstärkningarna aldrig tycks ta slut, till stealthpassager där ens upptäckt är lika med döden, samt till diverse spakar, kärror och avsatser där ett knapptryck triggar en trivial interaktion. Det sägs att variation är nyckeln till framgång – men vad hjälper det när man är dödstrött på samtliga komponenter?
Återvinner scen – rakt av
Själva striderna saknar dock inte underhållningsvärde. Några av vapnen (som enligt spelets alternativa historieskrivning designats av uppfinnaren Nikola Tesla) är ovanligt fantasifulla – framförallt utmärker sig ett svårhanterligt blixtgevär och en finurlig manick som avfyrar ett antändbart gasmoln.
Men inte ens den spänstiga arsenalen lyckas upphäva känslan av repetition, av att man gång på gång utkämpar samma strider mot framrusande varulvsmonster. Till slut blir bristen på nya idéer löjligt uppenbar, som när en quick time event-tung bosstrid från spelets mitt återvinns rakt av när finalen nalkas.
Den mest svidande kritik man kan rikta mot ”The order: 1886” är dock att det skulle göra sig bättre som film än spel.
Men frågar du Ready at Dawn är det förmodligen den finaste komplimang de kan tänka sig.