Som om Westeros vore en Disneyfilm

Publicerad:
Uppdaterad:

Det blir allt svårare att ta Telltales Game of thrones-serie på allvar

1 av 4

DRAMA George RR Martin har vid det här laget tappat den röda tråden i det finmaskiga narrativ som han i nästan tjugo års tid har vävt. Det som till en början var styrkan i hans böcker, de många och mångfacetterade karaktärerna, är numera hans största svaghet. Berättelsen rör sig helt enkelt inte framåt. Hela böcker slösas bort på sidokaraktärer som bidrar med väldigt lite medan de stora förstapersonskapitlen står stilla. Westeros är ett enormt schackbräde, och Martin flyttar runt pjäserna en åt gången.

Vad som är lite förvånande är att Telltale är på väg att trampa i samma fälla – trots att de bara hållit på i fyra episoder. Det här är en känsla som har växt för varje ny del av deras serie. Det finns lite för många storytrådar att dra i för att de ska kunna knyta ihop säcken på de två episoder som är kvar.

Klumpiga moraliska läxor

Och deras ”Game of thrones” lider av en annan sak också: de målar med väldigt breda penseldrag. Vad som fungerade som dramatiska scenarion i spel som ”The walking dead” och ”The wolf among us” är inte hälften så effektivt i en värld som redan etablerat sin råa karaktär mycket mer effektfullt på HBO.

Det fanns en scen i förra episoden där Rodrik tvingades stå upp mot den sadistiske Griff Whitehill. Det är en utdragen scen där Whitehill i praktiken sparkar skiten ur en krympling under fem minuter. Varje gång Rodrik hamnar under hans stövel undrar spelet: Vad vill du göra nu? Vill du ge upp? Eller tänker du resa dig på din ostadiga käpp och stå upp mot din plågoande?

Scenariot är nästan identiskt med ett i episod 2 när Rodrik tvingas buga för sina fiender, men den gången kändes det aktuellt eftersom det låg så mycket sårad stolthet och bruten självbild bakom. Den här gången handlar det bara om att elda på publiken medan karaktärerna beter sig som om de medverkar i en Disneyfilm med sina klumpiga moraliska läxor.

Ytligt och självbelåtet

Naturligtvis följs det upp med en scen i den här episoden där man får chansen att ge igen. Och resultatet är en tortyrscen som känns både obekväm och billig. När Kenny i den andra säsongen av ”Walking dead” väljer att bokstavligen talat slå sönder ansiktet på Carver med ett trubbigt verktyg är det en scen som vi inte styr själva. Och den får djupa konsekvenser för hela hans psykologi som karaktär, för gruppen av överlevare som ser honom passera en sorts gräns som man normalt inte kommer tillbaka från. När ”Game of thrones” försöker sig på att skildra något liknande blir resultatet istället ytligt och självbelåtet. Som ett rättfärdigande av hämnd snarare än en skildring av dess ihåliga natur.

”Game of thrones” saknar kort sagt finess i sitt berättande, och det blir inte bättre av att Telltale envisas med att centrera berättelsen kring huvudkaraktärer från tv-serien. Att blanda in Jon Snow, Daenarys Targaryen och Tyrion Lannister förefaller så här i efterhand vara ett misstag. Telltale har alltid gått sin egen väg så långt det är möjligt även om de baserat sina spel på befintliga fiktiva universum. De har inte varit bundna till någon annans berättelser på det här viset förut.

Är det här allt?

”Sons of winter” är för all del ingen dålig episod. Det kan rentav vara den bästa hittills i den här serien. Tyvärr säger det inte särskilt mycket. Det är huvudsakligen actionscenerna som briljerar, och de är samtidigt sammanlänkade med den tråkigaste sidostoryn i hela spelet.

Efter fyra episoder är känslan mest: skulle det inte bli mer än så här? Skulle det inte röra på sig lite snabbare? Skulle det inte gräva lite djupare? Skulle det inte konfrontera oss med intressanta problem och frågeställningar?

”Game of thrones” är en berättelse som, tyvärr, alldeles för ofta förväxlar mycket handling med bra handling, och ytligt våld med intressanta teman. Spelet ärver i det avseendet problemen från både böckerna och tv-serien som föregått det. Jag hade ärligt talat väntat mig mer av Telltale.

Poängen med att ha en förlaga att luta sig mot är ju att man inte behöver upprepa dess brister.

Carl-Johan Johansson

Publicerad: