Andas nytänkande

Thirty flights of loving är bara en kvart långt – men dröjer sig kvar länge, länge

ÄVENTYR Jag kraschar in i eftertexterna. Bokstavligen. Helt plötsligt står jag i en konsthall tillsammans med champagnesippande kritiker och inspekterar en samling minimonoliter där spelets skapare etsat in sina namn.

En underliggande fråga vibrerar i luften: vad tyckte du?

”Thirty flights of loving” är ett av de mest säregna spel jag tagit del av – ett kubistiskt gangsterdrama som berättas på mindre än en kvart, men som likt en kärleksfull viskning dröjer sig kvar länge, länge. Det blandar influenser från sydamerikansk surrealism, franska nya vågen och Tarantino chosefritt och självklart, men andas samtidigt framåtanda och nytänkande.

Ständigt jagad och hetsad

Skaparen Brendon Chungs skarpsinnighet, estetiska pregnans och diskreta humor är så finstämd att jag är övertygad om att han skulle kunna skapa ljuv musik i sömnen.

Redan i den stilsäkra föregångaren

nyttjade han typiskt filmiska redskap för att illustrera hur mycket bättre just förstapersonsspel kan bli med enkla narrativa formgrepp.
Resultatet når stratosfäriska höjder i ”Thirty flights of loving”, mycket tack vare det ickelinjära berättandet och de whiplash-framkallande jump cuts som punkterar varje scen. Det är inte lika subtilt eller stilistiskt suveränt som i exempelvis Jean-Luc Godards händer, men det får spelaren att känna sig lika jagad och hetsad som huvudpersonerna; man vet aldrig när nästa klipp sker eller var och när man sekunden därpå ska landa.

Laddat bildspråk

Det här gör underverk för den sparsamt utportionerade storyn, om en trojka förbrytares uppgång och fall. Gruppens senaste (misslyckade) stöt på en flygplats varvas med skärvor från deras vardag på ett ytterst intelligent sätt. De många nyanserna och detaljerna i berättelsen kräver flera omspelningar innan de sjunker in.

De surrealistiska elementen (bland annat en underbar festscen som spårar ur) bidrar dessutom till att tona ner verfremdungseffekten som de plötsliga klippen bär med sig. Det här skänker spelet en drömsk inramning som i sina bästa stunder påminner om Wong Kar Wais omisskännliga sätt att ladda sina bilder.

Brendon Chung visar exakt vad han själv anser om sitt verk när han i spelets eftertexter använder sig av den tydligaste markören för finkultur som existerar. Han kastar alla former av tvetydiga metaforer åt sidan och placerar sig själv på en faktisk piedestal.

Vad jag tycker?

Att vi just sett en stjärna födas.

Jonas Högberg