Iranska hoppet om tårarna och jumboplatsen
Publicerad 2018-02-13
Se allt från OS i Pyeongchang på Kanal 5 och Kanal 9 eller streama på Eurosportplayer.se
PYEONGCHANG. När hon bar Irans fana på invigningen kom tårarna.
Efter sprintkvalet var Samaneh Beyrami Baher ett stort leende.
Hon kom sist, är ingen sprintåkare men väldigt stolt för att representera sitt land på OS.
– Resultatet spelar ingen roll för mig, jag vill bara vara med och tävla, säger den iranska skidåkaren.
Under invigningen av OS i fredags fick Samaneh Beyrami Baher, 26, bära fanan. Det blev känslosamt för den iranska skidåkaren som grät.
När hon kommer förbi oss i den mixade zonen efter damernas sprintkval är hon glad. Och nöjd.
Hon var mer än en och en halv minut efter ettan Stina Nilsson på den klassiska banan i Pyeongchang, men för Samaneh Beyrami Baher var deltagandet viktigare än resultatet.
– Jag är nöjd med mitt lopp. Jag blev 24:a i min kvalificering. Men i mina kval tävlar jag inte mot Stina Nilsson eller Justyna Kowalczyk. Här tävlade jag mot de stora mästarinnorna, säger hon och fortsätter:
– Jag är ingen sprinter, inte alls. Jag har inte tränat bra på flera veckor och 10 km är lite hårdare så därför valde jag sprinten, säger hon till Sportbladet.
Fick bära fanan
Hon började åka längdskidor för sex år sedan, men utmaningarna är stora.
– I Iran har vi bara snö två månader så jag kan inte träna hela året. Jag tycker inte att jag var dålig, men när jag jämför mig med de åkarna här så inser jag att jag är svag... Längdåkning är inte känt i Iran. För sex, sju år sedan åkte jag till en skidbacke och såg hur killarna körde uppför. Vi har inte längdskidbanor utan tränar i alpina backar, säger skidåkaren som också deltog på VM i fjol.
Ett vackert ögonblick för den 26-åriga iranskan var under invigningen när hon fick äran att bära den iranska fanan.
Tårarna kom och hon tar själv upp ögonblicket.
– Jag fick bära flaggan under öppningsceremonin och min familj är väldigt stolt över mig. Jag har haft det väldigt tufft. De senaste sex åren har varit hårda, det var därför jag grät. Jag var så glad, jag vet inte om jag skulle skratta eller gråta.
Vill du berätta varför det varit svårt?
– Det var en svår situation med träningen. Längdåkningen är inte stor i Iran och det var tufft så det har varit svårt för mig, säger hon och fortsätter:
– Och så förlorade jag min mamma för några år sedan därför har det varit svårt för mig. På öppningsceremonin tänkte jag på min mamma, jag hade verkligen önskat att hon kunde fått se mig där.