Värvade underklädesmodell för att ta OS-medalj

Brenning: Är det cynism eller en saga?

TOKYO. När Storbritannien suktade efter OS-guld värvades en underklädesmodell från Wales.

Nu slåss Victoria Thornley om medaljerna framför mig på roddarenan här i Tokyo.

Men är det en saga – eller bara en cynisk nationalistisk cirkus?

Victoria Thornley lutar sig mot staketet och försöker få luft. Hennes bröstkorg guppar som om den gjorde hjärtlungräddning på sig själv trots att det nu hunnit gå tio minuter sedan målgången i damernas singelsculler.

Det är ett sanslöst självplågeri roddarna i OS utsätter sig för. Varför väljer någon att göra det här?

För Thornley var inte heller OS någon tidig barndomsdröm. Det var ett sent yrkesval.

Tog guld fyra år efter uttagningen

Vi har hört historierna förut, om qatariska handbollsspelare som köpts från andra länder och kinesiska backhoppare som plötsligt blir heltidsproffs i Norge när nationer jagar framgångar och PR i stora idrottsmästerskap.

Men var går gränsen för vad som ska anses vara cynism och vad som bara är effektiv talangidentifiering?

Brittiskan Victoria Thornley jobbade som servitris och extraknäckte som underklädesmodell när 20-åringens mamma 2007 såg en annons i tidningen från den brittiska idrottsorganisationen. Målet var att hitta ”Sporting Giants”, långväxta personer som var sugna på att fem år senare försöka vara med i OS på hemmaplan i London.

Thornley passade med sina 193 centimeter in i mallen.

Hon fyllde i ett anmälningsformulär på internet och valdes bland 3854 sökande ut för vidare tester. Thornley var inte utmärkande stark men imponerande ändå med sin inställning och sin längd.

Hon trodde själv att hon skulle skickas till volleyboll- eller handbollsarenan men i november 2007 placerades hon istället i en kanot.

– Så fort jag lärde mig att inte ramla i, det var inte så kul på vintern kan jag lova, så var jag igång, har hon tidigare berättat.

Vid OS i London slutade hon femma i damernas åtta och vid spelen i Rio fyra år senare kom den riktiga fullträffen med ett silver i dubbelsculler. För landslagskompisen Helen Glover gick utvecklingen ännu snabbare.

Bara fyra år efter att hon valdes in i talangprogrammet säkrade hon vid hemmaspelen i London Storbritanniens första OS-guld någonsin i rodd.

Men är det en saga eller bara cynism?

Det är upp till var och en att bedöma, men jag kan lova att Victoria Thornleys resa under OS-finalen i Tokyo inte på något sätt var varken enkel eller särskilt njutbar.

”Gjorde allt av möjligheten jag fick”

Det är 28 grader i luften, som ligger så tung att den känns fuktigare än vattnet i Tokyobukten. ”Vi sitter i ett växthus” som den österrikiska journalisten på min vänstra sida beskriver det för en vän i telefonen. Precis innan start går åskan.

Victoria Thornley får en dålig start men avancerar under loppets gång. Andra halvan ska vara hennes starkaste och när två båtar, med 30 meter kvar, dragit ifrån blickar brittiskan mot konkurrenterna till vänster. Problemet är att det är österrikiskan Magdalena Lobnig till höger som blåser hennes på bronset.

I mål ser det ut som efter ett skidlopp, med den stora skillnaden att de hukande, liggande och frustande idrottarna måste fortsätta balansera sina båtar samtidigt som de försöker överleva.

Så sitter de, i sina båtar och överväger sina livsval.

När de flutit i land har den ryska tvåan svårt att gå samtidigt som österrikiskan i en ren adrenalindusch springer till sina jublande ledare. Victoria Thornley filtrerar i sin tur syret ur den fuktiga luften för att försöka ha nog i lungorna så hon kan försöka förklara vad hon precis varit med om.

– Det var tufft, men jag gav allt jag hade. Jag hade inte mer i dag, säger Thornley.

Det är nu 14 år sedan hennes mamma såg den där annonsen. Det blev tre OS, varav det sista för första gången som ensam kvinna i båten.

– Det har varit otroligt. Jag har haft några av mina mörkaste, men också ljusaste, dagar i båten. Jag älskar den och är så glad att jag fick möjligheten att se hur bra jag kunde bli. Det känner jag att jag gjorde i dag. Det här är min maximala kapacitet och jag har gjort allt av den möjlighet jag fick.

Jag funderar länge på om jag verkligen uppskattar den här cyniska jakten på medaljer. På flera sätt är den ju också en slags finansiell doping, som ger vissa deltagare som aldrig ens intresserat sig för en sport plötsliga fördelar över andra som tävlat i motvind hela sina liv.

Men det går också att se en slags merit i att börja med just rodd i vuxen ålder.

För visst kan jag förstå hur ett naivt barn kan råka intressera sig för en sådan brutal självplågerisport som rodd är. Men att som vuxen frivilligt sätta sig i båten och sedan göra det till sitt yrke och passion att pumpa sig så full med mjölksyra att det knappt går att stå på benen efteråt… Det är faktiskt bortom mitt förstånd.

Så jag måste ändå applådera Victoria Thornleys karriär – även om pengarna bakom inte är min personliga idealbild av idrottsvärlden.

Se hela OS i Tokyo på discovery+

Allt inför sommar-OS 2021 i Tokyo

Stor guide: Hela OS-programmet dag för dag, tv-tider och svenska truppen

OS-guide: Friidrott OS-guide: Simning OS-guide: Handboll OS-guide: Fotboll

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.