Bergström: Så går det för ditt lag i damallsvenskan

Publicerad:
Uppdaterad:

SPORTBLADET

Den damallsvenska premiären ligger precis runt hörnet.

Vilket lag vinner SM-guld? Vilka chockar – och vilka kommer att få det tungt?

Sportbladets expert Kristoffer Bergström har sagt sitt om alla tolv lag.


Se OBOS damallsvenskan – starta ditt abonnemang här!


AIK

Mitt grundtips om nykomlingar är alltid att de ska hamna i botten. Det blir ofta så, se bara på Uppsala och Umeå i fjol.

Så för Elitettans klara vinnare 2020 – 24 segrar på 26 matcher! – lyder frågan ändå hur de ska kunna skapa luft mellan sig och jumbon.

AIK kör numera 3–5–2 i anfallet, men i försvaret faller en ytter och bildar fyrbackslinje. De har skrotat tanken på kortpassningar till varje pris och tränat mer på att öppna ytor och emellanåt hitta längre alternativ.

Det kan klaffa. Om Davison blir den mittförsvarsjätte som Gnaget hoppas på, om Hayashi hittar utrymme för sitt finsnideri och framför allt om Danielsson, Kafaji och Grabus klarar av att hålla uppe poängproduktionen när försvaren blivit en division tätare och gruffigare.

Men fallgroparna är lite för många, rutinen lite för låg. Spelare för spelare har AIK damallsvenskans svagaste trupp och det skulle förvåna mig om de stjäl några poäng alls av toppsextetten.

Det blir några nervdallrande möten med Bajen, Djurgården och Växjö som kommer avgöra slutplaceringar. Ett par Grabus-signerade trepoängare där och laget kan undvika jumboplatsen.

Jag har haft fel femhundra gånger förut, men är rädd att mitt negativa tips den här gången kommer infrias.

Honoka Hayashi.
Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
Honoka Hayashi.

Häcken

Voj, voj, ser det inte lite bräckligt ut?

Inte så att Häcken lär ha med mittenskiktet att göra, men är den här truppen verkligen samma sorts maskin som fjolårets giganter? Kan de rada upp 3–0-segrar?

Jo, Ruben och Kollmats är strax tillbaka och Rytting Kaneryd har både toppfart och kondition. Men mästaråret präglades av en så tydlig idé att en utomjording kunde göra analysen: tre djärva backar, tryggt rull mot mitten och så vändningar på yttrar som kunde kuta till fullmånen sken över nejden.

Nu är Kuikka och Roddar borta. Nu spelar småkluriga men inte lika fysiska Anna Csiki på kanten. Och vem ska kliva in om Blackstenius har en av sina dagar när bollarna viner över läktaren? Mittfältaren Mijatovic?

Jag håller innermitten som Sveriges vassaste. Men ska Hisingslaget kunna blåsa framåt måste backtrean hålla rent. Klarar Lotta Ökvist och Luna Nörgaard Gevitz att proppa igen?

Det kryllar av frågetecken i min text, vilket är symptomatiskt för den här ombyggnationen. Det är mycket som är ovisst och jag blir inte förvånad om de går ner på fyrbackslinje under säsongen, särskilt inte framåt hösten när det vankas Champions League.

Jag spår flera skyhöga prestationer men också ett par onödiga poängtapp. Blir det inte sex poäng mot Rosengård tror jag att guldet ryker söderut.

Foto: NICKLAS ELMRIN / BILDBYRÅN

Djurgården

En fiskmås kunde se vad som saknades i fjol. Bästa målskytt stannade på fem pytsar, så det spelade ingen roll att laget kunde stänga ner Rosengård över 90 minuter.

Och nu har Olivia (5+7 i fjol) dragit åt schoughen.

Därför värvade blåränderna logiskt och förståndigt när de plockade in Hayley Dowd, Alexandra Takounda och Daniela Zamora. En av de tre borde lyckas, måste lyckas, det är ren sannolikhetslära.

För att understödja sin nya målspottare – vem det än blir – har tränaren Pierre Fondin fokuserat på offensiven, på att få in mycket folk i boxen.

Därutöver? Ja, uppsättningen därbakom håller allsvensk mittenklass, särskilt Portia Boakye som blev mittback under förra säsongen och fick en lidnersk knäpp. Klokare typer än jag får analysera hur det gick till, men ghananskan gick från en i mängden till en av allsvenskans främsta på sin position.

Jag har flyttat laget upp och ner i mitt tips – och landat i att det ändå inte håller hela vägen. Omsättningen har varit för stor, lagdelarna har hittils inte sett synkade ut och målvakten Kelsey Daugherty har varit direkt blek på försäsongen. Hon måste höja sig två nivåer för att laget ska klara sig undan bottenträsket.

Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN
Portia Boakye.

Eskilstuna United

Inget idrottslag gjorde mig lika frustrerad år 2020 som Eskilstuna United. De hade ju alla ingredienser, från ledare och fysio till mittfältsbrunkare och målspottare. Hur kunde så delikata råvaror ge så äcklig paj?

United stal poäng av Göteborg och slog Rosengård, men de fick stryk av Umeå och Uppsala. De klarade nytt kontrakt med blotta förskräckelsen.

I år är de ett topplag med brister, eller ett bottenlag med potential, beroende på hur man ser saken. Truppen är bredare och mer rutinerad än i fjol (då snittåldern var 21), försvaret är uppstramat och den frejdiga och ibland huvudlösa offensiven dämpad en aning.

Mest oväntat på försäsongen är att Felicia Saving sett ut som en allsvensk storspelare. Kort i rocken men med ett mod som en landslagsmittfältare. Minst oväntat är att Emma Holmgren är grym i målet.

Jag har tippat dem för högt förut. Men visst är det här allsvenskans femte-sjätte bästa lag?

Foto: CHRISTOFFER BORG MATTISSON / BILDBYRÅN
Emma Holmgren.
Laddar ...

Rosengård

Rosengård behöver inte höja sina toppar. De kan sopa banan med Häcken vilken solskensdag som helst. Men skälet till att de inte är regerande mästare är att hela stjärntruppen blev till medelmåttor under ett par olyckliga veckor i fjol.

Vad hände med kreativiteten, dynamiken och motrörelserna? Varför stod alla stilla och spelade fotboll? Varför kom ingen reaktion efter 0–0 mot Umeå och 2–2 mot Linköping?

En del var mental. Den har åtgärdats med regelbundna träffar med idrottspsykolog.

En del var spelteknisk. 3–5–2 blir statiskt om inte yttrarna kan dribbla sin motståndare och Jessica Wik (tidigare Samuelsson) är inte den typen. Därför är formationen nu ändrad till 4–3–3.

En tredje fanns i truppbygget, där vissa spelare var för långt från elvan medan andra körde nonstop. Balansen ser bättre ut i år: tre spelare slåss om två platser.

Jag hänförs av alla möjligheter. En personlig favoritspelare som Ria Öling kan starta på bänken men kliva rakt in och sätta prägel med sina bolltransporter och instick. Och Olivia Schough är mycket bättre som ytterforward än som vinge eller renodlad anfallare.

För mycket tränarlingo? Ta mig då på orden: det här laget är klart bättre än fjolårets upplaga.

Darra, Häcken.

Foto: NICKLAS ELMRIN / BILDBYRÅN

Hammarby

Eva Nyström och Fanny Hjelm. Det kryllade inte av rubriker när duon bytte nedflyttade Umeå mot uppflyttade Hammarby. Men mittbacken och innermittfältaren är just den sortens värvningar som Bajen behöver som en sorts markörer för hur tempot och fysiken är i den högsta serien. Så här rejäl måste man vara. Såhär fort måste bollen släppas.

Tränaren Pablo Pinones-Arces snack om att våga vara offensiv och vrida upp farten låter enkelt, men det ska göras också.

Rent taktiskt ser det ofta ut som 4–3–3 med två sittande mittfältare – exempelvis Hjelm och Hanna Folkesson. I uppspelen kliver en av dem ner medan ytterbackarna trycker uppåt och skapar numerära övertag på kanterna. Framåt delar Madelen Janogy, Emilia Larsson och Nina Jakobsson på chanserna.

Men det ska påpekas: spelet på Kanalplan är seriens svåraste att fånga i siffror. Pablos filosofi är mer upphängd på uppgifter och moment än på att benämna någon mittfältare, ytter eller anfallare.

Det har på försäsongen sett oförskämt bra ut, som om Hammarby var uppe i allsvenskan för att slåss om Europaplatser. Segern mot Kristianstad följdes av triumfer mot Piteå och Kif Örebro och i samtliga insatser var laget bollförande och offensivt.

Jag är spänd på fortsättningen, men utgår fortsatt från att ett rimligt mål är att undvika jumboplatsen.

Foto: JESPER ZERMAN / BILDBYRÅN

Kif Örebro

Gah, hur spelar Kif? Hur ser elvan ut?

Jag har låst in mig i en skrubb som en privat-palmespanare och klistrat upp postit-lappar med ledtrådar. Men gått bet. Tro fan det, med tanke på att halva laget är utbytt, var tredje spelare är skadad och de på försäsongen växlat uppställning mellan 4–1–4–1, 3–5–2 och 4–2–3–1.

I fjol var laget bland de sämsta på bollinnehav, skapade målchanser och nyckelpassningar. Det är sånt som nye tränaren Rickard Johansson försökt bättra på.

Förhoppningen är att Kif därigenom ska bli offensivare och mer bolltrillande. Bollen ska gå från backlinje, via mittfältare, till nummer tio (Wilma Öhman i vår, skadade Heidi Kollanen förhoppningsvis i höst) och hela vägen till Karin Lundin.

Lundin ja, som fick ett slags sent genombrott i fjol. Till i år bör hon lära sig att göra mål på annat än fasta situationer om laget ska lyfta.

Så till knäckfrågan: blir Kif Örebro nödvändigtvis bättre för att de är mer offensiva och svårlästa?

Ingen aning. Men det ska bli otroligt spännande att följa.

Foto: CHRISTOFFER BORG MATTISSON / BILDBYRÅN

Kristianstad

Medan Fotbollssverige hänfördes av Therese Sessy Åsland tyckte KDFF internt att Eveliina Summanen var ännu bättre under succéåret 2020.

Vi behöver inte dryfta saken mer, för båda står kvar på de orangekläddas mittfält. Runt sig har de en uppsättning spännande namn: Jutta Rantala har växt sedan debutsäsongen, Miranda Nild (även känd som Suchawadee Nildhamrong!) ser målfarlig ut och lånet Sveindis Jonsdottir är snart för bra för damallsvenskan. Lägg till Alice Nilsson, Mia Carlsson, Josefine Rybrink (ny lagkapten), Josefin Harrysson och en snart comebackande Sif Atladottir och slutsatsen är självskriven:

Det finns inte längre två giganter i den här serien.

Det finns tre.

Beta Gunnarsdottir har med åren instruerat sitt gäng att ha självförtroendet att hålla i bollen, att bredda, att styra spelet och luckra upp försvaren. Tidigare säsonger har prestationerna svajat en del, men utifrån trupp och försäsong pekar alla pilar uppåt. Eller som Beta säger: jag kommer aldrig mer fira en tredjeplats.

Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN
Eveliina Summanen.
Laddar ...

Linköping

Det här är damallsvenskans svar på en T1000 i Terminator. När du tror att du utdelat det dödande slaget omformar sig laget bara och kör vidare.

Nye tränaren André Jeglertz har inte i uppdrag att ragga snabba framgångar utan att bygga något långsiktigt. Därför är det orealistiskt att tro på topp tre redan i år.

Men om det går så beror det på två styrkor:

1. Flexibiliteten. Linköping börjar gärna i 3–5–2 för att 20 minuter in byta till 4–3–3. Eller vice versa. De stöter skyhögt ibland för att sedan sjunka. På försäsongen har det sett fint ut emellanåt, men det har också gnisslat ibland när laget mitt i brinnande kamp ska omgruppera.

2. De offensiva målvakterna. Min favoritsiffra hittills i år: Linköpings målvakter springer åtta kilometer per match. Troligen klart mest i serien. Varför? Kör hon idioten när laget är i anfall?

Nä, Cajsa Andersson (och nya och spännande Anna Koivunen) är det offensivaste vi har i burväktarväg i det här landet. Hon är högst delaktig i uppspelen och har så hög utgångsposition att hon ofta snappar upp förlupna genomskärare.

Cajsa-Annas fina fötter medför att LFC får numerära överlägen högre upp i banan. Spana efter det på matcherna, det är läckert att bevittna.

Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

Piteå

Okej, det är osis när en menisk kan går sönder, men frågan är om inte Piteå är hela seriens olyckskorpar. I januari rasade deras fotbollstält till följd av snön, så laget har förlagt försäsongen i Luleå.

Trots det är uppdraget för 2018-mästarna att skapa en ny identitet. Julia Karlernäs är borta, guldet är historia och det duger inte längre med att vara muskulös och rejäl. Det måste in något yngre, något rivigare, något mer svårfångat.

Enter: Guillou, Eiriksdottir och Nordin.

Trion kommer med löpmeter och fart. Stellan Carlsson har vridit om till 4–3–3 för att få in dem och ändå ha exempelvis Anam Imo som centertank.

Håller alla kroppar ser det dynamiskt och intressant ut. Faith Ikidi och Jennie Nordin proppar igen backlinjen, Josefin Johansson skövlar på innermitten och Hlin Eiriksdottir kutar så att det i efterhand ser ut som att ungdomarna har burnat med mopeder i gräset.

Försäsongen har inte charmat många, men det kan vi lägga på tältets konto. Och försvaret har åtminstone funkat som det ska.

Övre halvan kommer bli svårnådd, men ser ändå ut som ett rimligt mål.

Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN
Faith Ikidi.

Vittsjö

Vi glömmer 2020, okej? Ta en mental tavelsudd och radera den skakiga, skadedrabbade och panikvärvande säsongen.

Vittsjö är 2021 ett stabilare lag med en mer gedigen trupp. Quinn har dragit, men Tove Almqvist är tillbaka från skada och spetsar till en av seriens bästa anfallsuppsättningar, där värvningen av Emily Gielnik kan vara hela försäsongens bästa.

Ja, 28-åringen var här redan i fjol, men kom då hon formsvag och osäker. Nu har den storvuxna forwarden ägnat vintern åt att raka in 13 bollar på 12 matcher för Brisbane Roar. Du vill ha en outsider till skytteligan? Här är din tjej.

Intressant är också att tränaren Thomas Mårtensson har parat ihop sig med Robert Bergström, som tidigare hade Umeå. Deras filosofier är omaka som räkor och marsipan, så det är oklart hur kombinationen kommer att smaka.

Bergström förespråkar mer bollinnehav och grundligare uppspel. Bollen ska vara på marken, vilket traditionellt sett varit snudd på en svordom i norra Skåne.

Det kan funka. Kom de femma skitåret 2020 så borde de minst bli fyra nu.

Foto: EMIL LANGVAD / BILDBYRÅN
Emily Gielnik.

Växjö

Det kliar i fingrarna. Det vore himla kul att tippa Växjö typ fyra i tabellen.

De har varken trupp, ekonomi eller meriter för det, men de har en fjolårshöst att segla vidare på mot den soliga horisonten.

2020 i snabbrepris: fullständig misär och snustorr målproduktion fram till september. Därpå nio kanonmatcher, segrar mot Rosengård och Kristianstad och en slutlig sjätteplats.

Skillnaden var att Maria Nilsson tog över huvudansvaret, gick över till fyrbackslinje och lirade trygg fysfotboll. Det kunde småländskorna alldeles ypperligt.

Nu har hon visserligen tappat mörsarkombon Nordin-McClernon samt genombrottslöparen Öling, men principerna är betongfasta.

Fraine i mål. Fyra aggressiva backar som vill stå högt, en glimrande Emmi Alanen på mitten och måltjuven Signe Holt Andersen på topp. Håll också ett öga på nya isländskan Andrea Mist Palsdottir, en teknisk och klurig lirare som lär växla mellan anfall och mittfält.

Fyra alltså?

Jag ska sansa mig. Det kryllar av landslagsspelare i de andra lagen, så en niondeplats vore ännu en skalp för Nilsson.

Laddar ...
Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN
Signe Holt Andersen.
Publicerad:

LÄS VIDARE