Wegerup: Precis vad landslaget behöver
Ett oväntat val.
Ett vägval.
Peter Gerhardssons ankomst signalerar nystart och en välbehövlig ny färdriktning för damlandslaget.
De måste ha smålett nöjt, förbundsordförande Karl-Erik Nilsson och generalsekreterare Håkan Sjöstrand, över hur vi alla tippade fel kring vem som skulle ta över damlandslaget efter Pia Sundhage.
Jag sa, i Aftonbladet TV före presskonferensen, att jag gärna ville se en tränare från herrfotbollskretsen. Inte för att de är bättre, men för att få in nya krafter, nytt blod, som det brukar heta. Och så blev det.
Pia Sundhage är unik, på gott och ont. Hon var det som spelare, hon är det som ledare och, inte minst, som människa. Hennes ledarskap har varit långt ifrån felfritt men den karisma Sundhage har, och det hennes namn borgar för, även internationellt, räcker långt. Att fortsätta med en arvtagare till henne, någon som liknar henne men inte fyller hennes träningsoverall, hade varit hel fel väg att gå.
Det verkar Svenska Fotbollförbundet ha insett.
Precis vad de behöver
Peter Gerhardsson har visserligen även han sina historier att berätta om Pia Sundhage och han har tränat Bälinges damer i slutet av 1990-talet. Men först och främst är han en herrtränare och i Häcken har han visat att han besitter ett stort, genuint fotbollskunnande. Man kan dra på munnen åt liknelser om Barcelona men det passningsspel som är en grundbult i hans spelidé är precis vad det svenska damlandslaget behöver.
Vi krigade oss till ett OS-silver som går till historien. Pia Sundhage och hennes stab var kloka nog att slänga prestigen och idén om offensivt spel överbord och sätta upp en järnridå mot USA och Brasilien. Det är stort så.
Nu återstår ett EM där jag ser allt utom semifinal som ett misslyckande. Sen är epoken Sundhage över.
Då måste Sverige börja om på allvar. På planen och utanför. Nya spelare och nya tankar och gärna nytt folk på en del positioner, förutom förbundskaptenens. Svensk damfotboll har haft ett historiskt försprång. Vi har en bredd i flicklagen och damlagen som få andra länder. Men vi är ett litet land i norr och i takt med att kvinnors situation förbättras världen över ökar konkurrensen i damfotbollen. Det är positivt i ett större perspektiv, men det kräver också mer av de som jobbar med damlandslaget, för att vi inte ska tappa ännu mer mark än vi redan gjort i toppen.
Värd både ros och ris
En förbundskapten har inte laget tillgängligt på samma sätt som en klubbtränare. Peter Gerhardssons stora utmaning blir att ändå lyckas få till ett mer spelande landslag, att föra över sin spelidé så att Sverige kan föra matcher, även mot bättre lag. Passningsspelen och uppspelen, under press, är och förbli ett sorgebarn. Teknik och spelförståelse måste prioriteras i uttagningar.
Peter Gerhardsson har rutinen även om han nu kommer att få en större press på sig än i allsvenskan. Att leda damlandslaget i dag är inte som för bara tio år sen. Intresset är stort och växande, bevakningen seriös och allt större, kritiken hård när det är befogat.
Kan Gerhardsson hantera det och våga ta plats, inse att han har en ambassadörsroll och ett ansvar, även bortom resultaten, då kan det här bli riktigt bra.
Pia Sundhage har alltid, alltid sagt att ”jag gör det för damfotbollens skull”, när hon gett intervjuer även i motvind, när hon stått upp i svåra lägen. Hennes tid som förbundskapten är värd både ros och ris när det kommer till det taktiska, men hon har alltid haft det större perspektivet, det stora hjärtat. Hennes betydelse för damfotbollen kan knappast överskattas och jag hoppas att även hon föräras en staty den dag hon tackas av.
Jag hoppas också att Peter Gerhardsson kan brinna lika mycket för uppgiften och förena den passionen med all sin rutin, nya tankar och ny hunger, för att åter göra Sverige till en av damfotbollens absoluta stormakter.