Wegerup: Fotbollen är ett manligt näste
”Signorina Spina” är ett av de största tränarlöftena på länge
Män som tränar och leder kvinnor?
Inga problem.
Kvinnor som tränare eller förbundskaptener för män?
Otänkbart för många, märkligt nog.
Italiensk-svenska Elisabet Spina dominerar och briljerar på tränarkurserna på Coverciano, den italienska fotbollens huvudkvarter. Hon får stor uppmärksamhet i media för att hon tränar Milans unga manliga talanger.
”Signorina Spina” anses vara ett av de största tränarlöftena vi sett på länge. Kommer hon att göra karriär på toppnivå? Jag hoppas det men hon lär få det tufft. Främsta anledningen: hennes kön. Visst, det är ett nålsöga man ska ta sig igenom för att ta sig in i tränarhimlen. Det gäller också män. Konkurrensen är stenhård. Men för kvinnor reser sig dessutom fördomarnas murar skyhöga. Elisabet Spina har mött dem redan som spelare. Men vill hon träna ett herrlag på toppnivå, då kommer hon att få se på verkliga protester.
Att kvinnor och flickor spelar fotboll har långsamt blivit vardag och verklighet. Även om tröttsamma jämförelser mellan könen ännu förekommer, absurt nog, eftersom det sällan sker i andra sporter.
Men nåde den som skriver ”Gör Pia Sundhage till förbundskapten för herrlandslaget” eller liknande.
Många otränade män, med kulmage
När får vi en kvinna som tränare för ett lag i herrallsvenskan? Eller en som förbundskapten för det svenska herrlandslaget? I Sverige, ett av världens mest jämställda länder, har vi ännu inte haft en enda kvinnlig tränare i männens toppfotboll. I andra sporter, ja. Men fotbollen förblir ett manligt näste.
Ändå gäller inte de fysiska skillnaderna mellan kvinnor och män på tränarbänken. Många otränade män, med kulmage och förkärlek för såväl vin som cigarrer, har blivit guldtränare.
Så fysiken är inte problemet. I damfotbollen, på högsta nivå, är det fullt med män. Thomas Dennerby var vår senaste manlige förbundskapten för damlandslaget.
Vad handlar då motståndet om? Dels att somliga menar att kvinnor inte förstår fotboll på samma nivå och inte skulle klara herrfotbollens högre tempo och inte besitta tillräckligt taktiskt kunnande.
Den invändningen är ändå ofta inte den främsta. Argumentet mot kvinnliga tränare i storklubbar och landslag är att spelarna inte skulle respektera dem, att de inte skulle ha tillräckligt mycket auktoritet. Samt att de av samma skäl skulle få det för tufft med media. För mycket fokus skulle hamna på tränaren och både hon och laget skulle få svårt att koncentrera sig på arbetet.
Ännu till viss del macholand
Jag tror tyvärr att det stämmer. År 2016 har de flesta vettiga män inga problem med att ha en kvinnlig chef. Naturligtvis finns det många män som också gärna tränas av en kvinna. Men herrfotbollens elit är ännu till viss del macholand. Fråga mig, som kvinnlig journalist. Gör en man fel är det för att han råkade göra fel. Gör en kvinna fel är det för att hon är kvinna och vad annat kunde man vänta sig av henne?
En kvinnlig förbundskapten för ett herrlandslag eller en kvinna som tränare för världens främsta klubblag eller rentav i lilla herrallsvenskan, skulle av många vara dömd på förhand. Hon skulle starta på minus med en oerhörd press på sig. Sen kanske hon ändå skulle lyckas. Men detta är verkligheten, fortfarande. Därför tror inte jag heller att en kvinna skulle fungera som förbundskapten, inte på grund av henne själv men världen runt henne.
Kommer det att ändra sig? Ja. Vi minns motståndet mot kvinnliga busschaufförer, kvinnliga nyhetsuppläsare i radio och tv eller kvinnor i Vasaloppet. Hur skulle det gå med kvinnor vid ratten och i rutan eller i de av fädren utstakade spåren? Riktigt bra gick det.
Världens bästa sport tillhör alla
Fotbollen har varit och är till viss del ännu en av de verkligt manliga bastionerna. Motståndet mot damlag, ja till och med damtoaletter på pressläktarna, det har även jag, som riktigt ung, upplevt. Kvinnor som ansågs förstöra den fina manliga gemenskapen på fotbollsarenorna. Nonsens förstås, världens bästa sport tillhör alla.
Men även om fotbollen är konservativ tar den stora kliv framåt. På högsta nivå i många förbund och i Fifa och Uefa finns en utbredd vilja till förändring, till jämställdhet.
Så den kommer, förändringen, sakta men säkert.
Elisabet Spina säger själv att fotbollsvärlden inte är redo för ett topplag som tränas med en kvinna som huvudtränare. Inte än, men en dag, och kvinnor som Elisabet är med och bereder vägen.