LAUL: Den störste fick avgöra finalen
De konspiratoriskt lagda tänkte säkert att det måste vara regisserat på förhand
RIO DE JANEIRO. Maracana var fullsatt till sista stol, på en utbyggd pressläktare trängdes hundratals journalister med lika många fotografer i släptåg, ljudvolymen från den gulklädda hemmapubliken nådde OS högsta höjder, Usain Bolt var på plats, alla var där, ja hela Brasilien stod stilla i väntan på deras viktigaste guld, deras första i fotboll.
Kunde Neymar ge dem det?
Ja, det kunde han.
En noggrant utvald Horst Hrubesch-elva från Bundesliga på ena sidan.
Hemmanationens superoffensiv, turneringens enda namnkunniga lag på den andra.
OS-finalen började i högt tempo för att sedan öka.
Julian Brandt skickade en boll i ribban, Luan drog upp ett anfall som han avslutade på täckande försvarare.
Det hade gått tio minuter.
Brasilien hade bollen, Tyskland stod för omställningarna.
Brasilien spelade kortare, Tyskland längre.
På läktarna sjöngs det om att Pelé har gjort tusen mål medan Maradona använder droger.
(Tyskland må ha vunnit en VM-semifinal med 7-1 mot Brasilien, i Brasilien, men Argentina är alltjämnt den här fotbollsnationens största rival).
Tvillingbröderna Benders mittfält trycktes allt längre bak i planen, Lars-Sven tvingades använda allt tuffare tacklingar för att stoppa Brasilien som aldrig anföll med färre än fem man, oftast fler.
Bar Brasilien på sina axlar under VM 2014
I 27:e minuten la Neymar upp bollen för frispark en bit till vänster utanför Tysklands straffområde.
– Han kan väl dra in den direkt? sa Junior-Jönsson som satt inklämd bredvid mig på pressläktaren.
Det kunde han.
Neymar bar Brasilien genom VM 2014 men hade sparkats sönder inför den där semifinalen man inte pratar om här, den som har förträngts, den som aldrig har spelats.
Neymar har burit brassarna genom OS-slutspelet, och hans skruvade frisparksmål via kryssribban är redan en bit brasiliansk fotbollshistoria. En frispark i nivå med Zicos och Eders från VM-82, Brancos i VM-94, Roberto Carlos från för-VM-97 och Ronaldinhos i VM-02.
Men Tyskland går aldrig att räkna ut. Reser de sig inte på nio så reser de sig på nio och en halv. Tre bollar i ribban bara under första halvlek, och Maximilian Meyers kvittering efter en timmes spel var logisk: Brasilien backade hem för tidigt, slutade ösa på. Meyers avslut höll hög klass, hans fjärde mål i OS, Brasiliens första insläppta, Brasiliens enda insläppta.
1-1, ljudvolymen på Maracana sjönk, nervositeten steg.
Den störste fick avgöra
Neymar tog det ansvar som går att kräva, han var stundtals på en egen nivå (det ska han vara här), och runt honom flög Luan och inbytte Felipe Anderson fram utan att få träff på bollen i avgörande lägen. När sista chansen kom försökte Neymar göra det själv i stället för att släppa bollen till Douglas Santos.
Förlängning alltså. Ett öronbedövande oväsen från publiken när Brasilien till slut inte orkade anfalla längre. Krampkänning på Neymar. Tyskland såg starkast ut när domaren Alireza Faghani blåste för straffläggning. Tyskland kändes starkast fram till Nils Petersen klev fram för att slå lagets femte straff men brassemålvakten Weverton räddade den.
Jag förstår om de konspiratoriskt lagda där och då tänkte att allt detta måste vara regisserat på förhand: Fram klev Neymar, skulle den störste av alla få avgöra allt?
Ja, det skulle han.
OS-fotbollen på herrsidan må vara något av en Kalle Anka-turnering (gör om eller stryk den från OS-programmet anser jag) men det blev allt annat än en Kalle Anka-final.
Fotbollen är så överlägsen som idrott i Brasilien (närmast efter följer formel 1), de hade tre OS-silver och två OS-brons sedan tidigare men inget guld, nu har de guldet också och de tog det på Maracana, arenan som ansetts betyda otur för Brasiliens landslag ända sedan VM 1950 och ”final”-förlusten mot Uruguay.
Att de tog det mot just Tyskland blir aldrig mer än en revansch för stunden, en pseudorevansch, ett OS kan aldrig jämföras med ett VM men det var inte heller vad denna finalen handlade om:
Den handlade om att fotbollslandet Brasilien har arrangerat de olympiska spelen, och för första gången vunnit det OS-guld som betyder allra mest för dem.