Otroligt rättvist, men så otroligt tråkigt

ST ANDREWS. Jaha, det kunde man ju hoppa upp och sätta sig på.

Här låg alltså golfhistoria och ruvade, men givetvis skulle Zach Attack komma och förstöra festen.

Å ena sidan så otroligt rättvist, men å andra sidan så otroligt tråkigt.

helskärm

När man tittade upp på leaderboarden under sista dagen av den makalösa nervpärs som årets British Open mynnade ut i så kunde man knappt tro att det var sant. Där fanns nämligen ett smörgåsbord med livsöden och åtminstone fyra spelare som jagade en egen inteckning av det vi kallar golfhistoria.

Där fanns Sergio García, den lynnige spanjoren som återigen jagade en majortitel efter sina fyra andraplatser, varav två kommit på just British Open.

Där fanns Louis Oousthuizen, den säregne sydafrikanen som vann överlägset här för fem år sedan och som hade chansen att bli den fjärde spelaren någonsin att vinna två British Open på just St Andrews i rad.

Där fanns Marc Leishman, den anonyme australiern som i april tidigare i år var nära att förlora sin fru Audrey sedan hon drabbats av en infektion som ledde till en svår lunginflammation som försatte henne koma varpå 31-åringen var nära att helt ge upp golfen (Audrey har repat sig och mår i dag bra).

Och där fanns Jordan Spieth, den ödmjuke amerikanen som charmat en helt golfvärld med sin respektlöshet på banan och obekymrade inställning vid sidan av och som hade en plats i historieböckerna inom räckhåll.

Men sedan fanns där också Zach Johnson.

Zach Attack.

Visade styrka som andra saknade

Amerikanen kunde ju inte vara en mer välförtjänt vinnare av British Open, för när allt drog ihop sig visade han en styrka som andra saknade. Han träffade fairways som behövde träffas, smekte in inspel som behövde smekas, satte puttar som behövde sättas.

Som på det 18:e hålet i går. Johnson hade en klurig putt för birdie, en putt som skulle göra honom till ensam ledare i klubbhuset, och i stället för att se hindret såg han bara möjligheten och satte den säkert i hål. Den putten tog honom i förlängningen till det särspel han tog grepp om från första sekund och när han en stund senare lyfte händerna mot luften och kramade om sin caddie på 18:e green var det rättvisa som hade skipats.

Zach Johnson var liksom bäst när det gällde och efter segern höll han ett känslosamt segertal innan han med The Claret Jug i famnen gick och highfivade publiken utmed hela det 18:e hålet. Han hälsade på alla i publiken som ville hälsa, stannade här och där för selfies och det var väldigt vackra scener som jag har svårt att se till exempel Tiger Woods iscensätta. Johnson är liksom både en fin människa och en fin ambassadör för den här sporten, men han är också så förbannat… tråkig.

Robust religiös retorik

Möjligtvis är det en kulturkrock som spökar här, men jag har (även om jag faktiskt må vara från Jönköping) så otroligt svårt för Zach Johnsons robust religiösa retorik.

När 39-åringen vann Masters på Augusta 2007 var det liksom knappt han som vunnit. Det var snarare gud som tagit honom till segern och mellan raderna gick att utläsa att han mer eller mindre hade gud själv som caddie. I går tog det heller inte många sekunder av segertalet innan lovprisande av herren steg mot skyn och på presskonferensen efteråt satt han och förklarade hur han rabblat psalm 24:17 för sig själv under hela rundan och poängterade hur mycket det hjälpt honom. Och ja, det jag har så otroligt svårt för här är tanken att denne gud i så fall skulle tycka bättre om Zach Johnson och hjälpa honom lite mer än till exempel Marc Leishman som under våren lidit helvetets alla kval.

Zach Johnson vann British Open för att han var bäst, basta.

Själv hoppades jag, av helt skilda skäl, främst på García, Leishman och Spieth. Spanjoren för den person den här tävlingen gör honom till varje år, australiern för den styrka han visat under våren som gått och Spieth för den helt makalösa golfhistoria han var på god väg att skriva. Men istället gick alltså en mycket sympatisk 39-åring och tog hem sin andra majortitel och det finns egentligen ingenting att invända mot det.

Det hade bara varit roligare om han tagit ut svängarna och medgett att han vunnit titeln själv.

Utan guds hjälp.