Drömvärvningen: ”Har längtat hem”

Stefan Holm

Rinat Sjamsutov om återkomsten, hagelskuren som lade grund till karriären, åldersnojan och medaljerna

VÄSTERÅS. Han valde livskvaliteten i Västerås före rubelbuntarna i Moskva.

Rinat Sjamsutov, 42, har saknat Sverige och vill ge sina barn möjligheten att dricka kranvatten.

– Allt är mycket bättre för familjen här, säger Tillbergas drömvärvning.

Övergången blev klar i april och bandy-Sverige reagerade som om någon, i brist på västeråsgurka, toppat en leverpastejmacka med 50 gram belugakaviar. Jo, det var sant. Tillberga, superjumbon, hade värvat Rinat Sjamsutov, superstjärnan.

Ett halvår senare öppnar den trefaldige världsmästaren dörren till sitt hem i stadsdelen Hamre och sträcker fram en högernäve som skulle kunna fungera som skruvstäd i vilken verkstad som helst.

– Det är jätteskönt att vara tillbaka i Västerås. Vi har längtat hem, säger Rinat Sjamsutov och hänger jackan på en galge innan han visar vägen till köksbordet.

”Socialt är allt bättre”

Han slår sig ner på en stol, kastar en blick genom köksfönstret och ser lövverket på andra sidan gatan skifta i fyra nyanser av brunt. Hustrun Natalia, före detta landslagskvinna i vattenpolo, dukar fram fika och tar plats vid hans sida. Barnen Nicole, 14, och Roman, 10, har kommit hem från skolan och hälsar artigt innan de försvinner för kvällens aktiviteter. Dottern ägnar sig åt dans och sonen spelar både bandy och ishockey, avslöjar klubbsamlingen vid entrédörren.

Det är lugnt i området även om en okopplad jycke springer in på gräsmattan och uträttar sina behov. Ingen vet hur utekatten Stasja reagerar, men Maxi och Sjamsik ligger där de ligger, som två spinnande saccosäckar.

Natalia ogillar däremot synen, öppnar dörren och får en ursäkt av en husse som skäms som en hund. Det blir inte mycket mer dramatiskt än så i den här delen av Västerås, och det var just lugnet som familjen Sjamsutov sökte. Tio säsonger i Dynamo Moskva fick räcka för Rinat, trots att han hade möjligheten att fortsätta karriären i Ryssland.

– I Dynamo sa de att jag fick stanna på samma villkor som förra säsongen och två andra klubbar ville ha mig. Jag tjänar inte lika mycket här, men socialt är allt bättre för hela familjen. Här cyklar barnen till skolan och när de ska träffa kompisar. I Ryssland kan man inte släppa ut barnen själva och de får bara åka tunnelbana om någon vuxen är med. När vi skjutsade dem till skolan kunde det, på grund av bilköerna, ta en och en halv timme att åka en sträcka på 15 kilometer. Efter att ha bott i Moskva känns det jättelugnt och tryggt här. Det är ett lugnt liv utan stress. Vill vi gå till vattnet gör vi det, och vattnet som man dricker från kranen... I Ryssland kan du inte dricka kranvatten. Där måste man skaffa allt.

”Kallar dem mormor och morfar”

Rinat Sjamsutov har stor erfarenhet av båda världarna och säger ”längtat hem” av en anledning. Han uttrycker sig på klanderfri svenska och har många bandyvänner i Sverige. Denis Riabtjevski bor i Vetlanda, nära vännen Jarno Väkiparta blev kvar i Västerås och Alexej Nikisjov och Viktor Sjakalin bosatte sig i Katrineholm. Där har Rinat och Natalia också sin ”svenska mamma och pappa”, Gösta och Ann-Gret Garmland.

– De tog hand om oss och hjälpte till med allt. I Ryssland firar man inte jul, men för oss är det nästan viktigare än nyårsafton. Ann-Gret lagar alltid mat och vi firar jul med dem i Katrineholm. Hon är en riktig mamma och bakar massor med kakor. Öppnar man kylskåpet finns där burkar med ”Rinats kakor”, ”Natalias kakor”, ”Anders kakor”... De skickar kort och paket till våra barn, som kallar dem mormor och morfar, berättar Natalia.

Rinat Sjamsutov kom till Sverige i december 1993, för att spela med IFK Kungälv. Klubben och dess dåvarande tränare, Sören Persson, fick upp ögonen för den ryske anfallaren under Kexcupen. Rinat var 20 år, men hade upplevt mycket som bandyspelare. Säsongen 1989–1990 vann han skytteligan och hjälpte Dynamo Alma-Ata att bli ryska mästare. Han var bara 15 år när han värvades dit, till Almaty i Kazakstan.

– Det var ett riktigt bra lag. Vi blev ryska mästare 1990 och kom trea 1992, berättar han.

”Stod i tidningen...”

Att han sökte lyckan och äventyret i Sverige berodde delvis på att den sovjetiska bandyligan upplöstes med Sovjetunionen. Kazakstan förklarades självständigt i december 1991 och blev självständigt även som bandynation.

– En dag kom direktören och sa: ”Nu kommer inga fler lag till Almaty för att spela mot oss, och alla poäng vi tog borta annulleras. Nu får vi åka vart vi vill.” 1989 började vi spela Kexcupen och ett år stod det i tidningen att jag var klar för Kungälv, men jag var så ung att de inte ville släppa mig. Senare ringde direktören och sa att i morgon flyger vi till Moskva för att träffa ledare för en svensk klubb. Jag kom dit med endast passet, men de fixade visum och allt annat åt mig så dagen efter flög jag med dem och började spela med Kungälv.

Hur upplevde du tiden innan Sovjetunionens upplösning?

– Vi hade det bra under den perioden. Det fanns pengar och allt annat, men efter delningen blev det lite sämre. För mig var det kul att åka till Sverige och många tänkte som jag. Om vi går tillbaka ett antal år kan du se på landslaget... Ja, en gång var det bara målvakten som var från Ryssland. De tio andra spelarna spelade i Sverige, säger Rinat Sjamsutov.

Gick skilda vägar

Efter två säsonger i Kungälv återförenades han med förre lagkamraten Alexej Nikisjov i Katrineholm. Han återvände dit efter en säsong i Sandviken och skrev 2002 på för Västerås SK.

När han och mesta mästarna 2004 gick skilda vägar visste Rinat, som skrev på för Vodnik och hamnade i Moskva när oligarken Boris Skrynnik flyttade sitt superlag från Archangelsk, att han en dag skulle återvända till Västerås. Det var därför familjen behöll sitt tidigare hus vid Stafflivägen, och det var dit bandykonstnären och hans familj åkte när det var skollov och speluppehåll.

Under vistelserna i Sverige tränade han med VSK och Tillberga, där han alltid känt sig välkommen. När han blev erbjuden kontrakt av klubben behövde han ingen längre betänketid.

– ”Zocke” (klubbchefen Tobias Johnsson) har gjort allt för att vi ska trivas och när jag fick höra att det bara är unga i killar i laget vet man att det finns mycket vilja. De brinner och det ser man på träningen. Jävlar vad det smäller.

Rinat Sjamsutov, som tecknade ett treårsavtal, kliver inte undan. Han är 42 år men fortfarande en extremt vältränad världsspelare. Det markerade han förra säsongen, då han svarade för 17 mål och 14 assist på 26 matcher i världens bästa liga.

Vi svenskar är väldigt åldersfixerade men förra säsongen var ni fyra spelare i Dynamo Moskva som hade passerat 40-strecket. I Tillberga blir du för första gången äldst i laget.

– Jag? Jag är 27. Ha, ha, ha. Nej, men det där med ålder är bara snack, en sak som står i passet. Det är fortfarande på isen det avgörs och jag brukar säga att så länge försvararna går på mina finter är det okej. När man inte lyckas lura dem får man nog däremot börja fundera.

”Fattar du hur gammal du är?”

Det finns dock tillfällen då Rinat blir påmind om sin ålder. Natalia reser sig från sin stol och återvänder med ett tennfat med inskriptionen ”BÄSTE MÅLSKYTT, P-VM 1989, BOLLNÄS”. När hon hittade priset i en av flyttkartongerna mms:ade hon en bild på tallriken med kommentaren ”Fattar du hur gammal du är?”.

– Vi satt och åt lunch när jag visade upp bilden för mina lagkamrater. De bara tittade: ”Va, då var vi inte födda”, berättar Rinat och skrattar.

Tillbergas fystränare, Mattias ”Sura” Larsson, garvade också, för det var han som satte den avgörande bollen i VM-finalen mot Sovjetunionen.

– Vi ledde finalen med 3–0, men de gjorde mål på frislag och hörna. Det var konstiga mål, och på tilläggstid avgjorde han, säger Sjamsutov om Bollnäs-äventyret, som var hans första resa till Sverige.

Med dig i laget tror många att Tillberga kan bli vinterns överraskning?

– Jag vet inte, men vi blir inte sämre än förra säsongen.

Ni visade klassen genom att vinna Sapa Cup i Vetlanda...

– Ja, det var riktigt bra. Jag var så glad. Vi besegrade Vodnik, som är bättre än i fjol, då de blev sexa i ryska ligan. Det har kommit sex nya spelare till Tillberga och om allt funkar är det här laget riktigt bra. Det är så kul att vara här. Ja, jag har aldrig varit med i ett så roligt lag. Spelarna skrattar, snackar och sjunger, säger Rinat Sjamsutov.

Bandy på grund av hagel

Han växte upp i Pervouralsk utanför Jekaterinburg och blev bandyspelare på grund av en hagelskur. Jo, du läste rätt. Han och bästa kompisen Alexej var ute och cyklade när det började falla enorma iskorn från himlen. De tog skydd vid stadens idrottsarena och började prata med en kanslist, som upplyste dem om att pärmen de studerade var en antagningsbok till olika sporter. De anmälde sig till bandyträningen och klarade gallringen.

– Eftersom min kompis älskade att vara målvakt blev jag också målvakt. Hela sommaren stod jag med benskydden på, men det var bortkastad tid. På första ispasset åkte jag ifrån alla andra, så tränaren bad mig gå in i omklädningsrummet, byta benskydd och vara med på planen i stället. Det passade mig bättre, för jag gillar att åka mycket på stora ytor.

Rinat var en talang utöver det vanliga och var snart en del av Uralsky Trubniks elitlag. Åtminstone på hemmaplan.

– Jag fick bara spela en bortamatch, för kom det en ung kille ville försvararna slå ner honom, berättar han.

Vad han inte kunde föreställa sig då var att han skulle bli en av elitseriens största profiler, i två omgångar. Rinat vill inte framställas som någon stjärna och visar motvilligt prissamlingen på övervåningen. På en stor bokhylla glänser pokaler som berättar att han även är en duktig golfare.

Priser i mängder

I ett hörnskåp förvarar han ett mindre skrotupplag med medaljer och andra minnen från en fantastisk bandyresa. Rinat tummar lite på VM-medaljen från 2001, då Ryssland slog Sverige med 6–1 i finalen. Det är, säger han, höjdpunkten i karriären.

– Ja, när vi vann VM i Finland var vi riktigt, riktigt bra, säger han.

På ett av hyllplanen ligger en signerad tröja, som påminner om säsongen 2008/2009. Det var då Dynamo Moskva, som första lag, vann fem titlar: World Cup, Champions Cup, ryska ligan, ryska cupen och ryska supercupen.

– Jag skulle vilja inreda ett prisrum, säger Natalia.

– Om jag fått bestämma hade priserna legat kvar i kartongerna, säger Rinat, som hjälpte Vodnik och Dynamo Moskva att vinna åtta mästerskapstitlar på nio år.

Varför gillar du inte att prata om dig själv?

– Det är okej om man håller på med en singelsport. I bandy vinner du inget ensam, bara med laget, och jag tänker inte så mycket på det som varit. Det är bara kul att spela och i omklädningsrummet är jag som alla andra.

Så meriter spelar ingen roll?

– När jag var 16–18 år hade jag ett mål, och jag fick vinna skytteligan. Det var jättekul och spännande, men när jag kom till Sverige slutade jag spela som toppforward. Jag hade sett min kompis Alexej Nikisjov och för mig blev också viktigast att slå fina passningar, säger Rinat Sjamsutov.

Sedan stänger han dörren till skåpet. Den är, inte helt oväntat, av frostat glas.