Niva: Inte där för laget, utan slöt upp för nationen Ukraina
LVIV. Kanske kan fotboll i krigstider se ut på alla möjliga olika sätt.
Just här och just nu fick vi i alla fall se en grinig 0-0-match, sönderhackad av varningar och utvisningar, nedfrusen i nästan tio minusgrader.
Det kändes konstigt att den här matchen överhuvudtaget spelades. Det kändes däremot rätt logiskt att den blev precis såhär.
Eftersom det var en ovanlig sorts fotbollsmatch som spelades var det väl inte mer än rätt att det var en ovanlig sorts fotbollspublik som var här.
Uppe i ena hörnet malde visserligen den tillresta Bayern München-sektionen på med sina trummor, sin klackledarcapo och sina synkroniserade handklappningar – men hemmapubliken hade inget sådant för sig.
I samband med avsparken skanderade de ”Ukraina, Ukraina” med omskakande kraft, några gånger studsade de upp-och-ner i takt till ett anti-ryskt budskap och ett par gånger per halvlek reste de sig mangrant och sjöng nationalsången.
Det här var ju inte fans som var här för att stötta sin egen fotbollsklubb, utan det här var folk som samlats för att sluta upp bakom sin nation.
Märktes ingen fotbollsfeber
Inne i Lvivs centrum hade Champions League knappt ens varit närvarande. Där syntes det inte till några förväntansfulla fotbollsfans med halsdukar och matchtröjor, utan där satt gamla tanter med vintermössor, termosar och insamlingsbössor. Fronten först, fotbollen sedan.
Vädret gjorde sitt för att förstärka det surrealistiska idrottsintrycket. Vid avspark var det sex minusgrader, och temperaturen fortsatte sedan sjunka i takt med att Bayern München försökte värma upp sin bolltrillarmaskin.
Det går att använda väldigt många olika adjektiv för att beskriva deras spelstil under Pep Guardiola – men mer än något annat spelar de en avancerad fotboll. Det är assymetriska formationer, aviga löpningar, bakvända passningar, flytande positioner och en kravbild som väldigt få spelare klarar av att leva upp till.
När allt faller på plats är det en förfinad, sofistikerad fotboll upphöjd till en ny nivå. Det är då de besegrar Hamburg med 8-0.
När det inte riktigt klickar ser det ut såhär. Alltjämt intressant och fascinerande, men mer av ett experimentiellt fotbollsseminarium än en maximalt vägvinnande matchplan.
Schweinsteiger och Müller hade varsin trekvartsmöjlighet, men totalt sett hade Bayern München ändå osedvanligt svårt att omsätta bollinnehavet i målchanser. Ett högmotiverat Sjachtar trasade sönder deras spel, hackade isär matchrytmen, skrapade ihop en småful och allt grinigare föreställning.
Frågan om vilka som skulle göra det första målet övergick i en väntan på vilka som skulle drabbas av första utvisningen. När det visade sig bli Xabi Alonso drog FC Bayern ner på ambitionerna, godtog krysset och sköt upp avgörandet till hemmareturen.
Sjöng nationalsången
Publiken i Lviv hade inget att invända. De hade sett hur den egna sidan hållit stånd mot den mäktiga motståndaren från andra sidan gränsen, klarat anstormningen för att fortsätta kämpa en annan dag.
Under stopptiden reste de sig igen, tog av sig sina mössor, tryckte händerna mot sina hjärtan och sjöng nationalsången en sista gång.
Matchen slut. Allt det andra återstår.
Samtidigt som vi såg på Champions League-fotboll fortsatte rapporterna komma från andra änden av landet, regionen runt Donetsk. I teorin ska det råda vapenvila, i praktiken pågår blodiga strider runt det strategiskt viktiga järnvägssamhället Debaltseve.
Vi vet att Sjachtar Donetsk ska spela fotboll mot Bayern München igen om två veckor. Vi har däremot ingen aning om hur Ukraina ser ut då.
En annan sida av Champions League, en annan del av Europa, till och med en annan tidszon. Klockorna ligger längre fram än i Sverige, så när jag skriver det här är det redan natt borta i öster.
Här i Ukraina är klockan nu exakt fem i tolv.