André Calisir: ”Fansen kom till flygplatsen med trummor och bengaler”
Publicerad 2020-04-09
- Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.
- Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.
- Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.
VEM? André Calisir
VAR? Armeniens landslag.
NÄR? 2018/2019.
/ANDRÈ CALISIR BERÄTTAR SJÄLV/
”Från början kom allt egentligen från ingenstans. Jag spelade fortfarande i Jönköpings Södra, när jag först fick en fråga på sociala medier om det var så att jag hade armeniskt påbrå. Det var inte förbundet som hörde av sig, utan... ja, någon slags scoutliknande agenttyp-ish. Men när jag svarade så skickade han väl informationen vidare till förbundet.
Jag vet inte varför det tog dem så lång tid att hitta mig. Mitt efternamn är egentligen turkiskt, så kanske har varit så att folk bara tagit för givet att jag är turk. Men samtidigt har jag ett kristet förnamn, så när vi kommer till min släkthistoria finns det en del att reda ut.
Det armeniska i mig kommer från min mammas sida. Mina morföräldrar bodde i Diyarbakir, som i dag ligger i Turkiet, men som varit en del av Armeniens historia. Genom historien har det ju varit väldigt komplicerat mellan Armenien och Turkiet – det har varit både krig och folkmord – men ändå har det alltid funnits en hel del armenier där.
Min egen mamma kom sedan till Sverige när hon bara var tio år. Mormor hade haft kvar sitt armeniska namn när hon bodde i Turkiet, och jag tror att det var religiösa skäl som gjorde så att familjen flyttade till Sverige, viljan att få ett lite enklare liv.
Själv föddes jag ju som svensk, och har alltid sett mina rötter som armeniska och syrianska. Men mamma har ändå lagat turkiska rätter hemma, så det turkiska har liksom också alltid funnits med där. Att få ihop identiteten har inte alltid varit helt lätt. Jag kan knappt själv svara på vad som egentligen är skillnaden mellan assyrier och syrianer – än mindre förklara exakt vad som är det arameiska – men min släkt har varit ganska avspänd inför allt det där.
Det är klart att jag alltid har undrat: ”Vad är jag egentligen?”. Egentligen har jag inte kommit fram till något svar än idag – men det får vara okej. Det jag säger är att jag är syrian och armenier, född i Sverige.
En konkret förfrågan från det armeniska förbundet fick jag först under mitt första år med IFK Göteborg, 2018. Då gick det ganska bra för mig, och jag blev först och främst uttagen till ett läger med avslutande träningsmatch i Österrike.
Först tänkte jag: ”Vad är mina svenska chanser?”. Men jag hade ändå kommit upp lite i åren och det var väldigt tuff konkurrens, så i slutändan blev det ganska självklart att tacka ja till Armenien. Jag pratade med familjen, och de tyckte att det var jättehäftigt och blev jättestolta direkt. Att det betydde så mycket för dem gjorde valet ännu enklare – att kunna ge dem något är i sin tur viktigt för mig.
Att komma ner för att träffa laget var ganska nervöst. Jag kunde inte språket, utan har fått försöka lära mig ”höger” och ”vänster” och det enklaste fotbollstermerna allt eftersom. Språket är väldigt speciellt och svårt, med ett helt annat alfabet än vårt. Om du pratar med en äldre person så ska det vara på ett helt annat sätt än om du pratar med en jämnårig. Och pratar du med flera personer istället för att prata med en så blir helt annorlunda i pluralformen.
Kvällen före hade jag och min polare suttit med Youtube på hotellrummet och försökt lära oss nationalsången
Som tur är så kan de flesta engelska, och landslaget var dessutom ganska internationellt. Där fanns armenier uppvuxna i Danmark, Frankrike, Belgien, Tyskland och Sydamerika. Det är ett väldigt litet land – knappt tre miljoner – och det bor mångdubbelt fler armenier utspridda i olika delar av världen än det faktiskt gör i Armenien.
Det gjorde så att det funkade att kommunicera direkt när jag kom till landslaget, och alla var både schyssta och välkomnande. Sen tog jag väl inte särskilt mycket plats i början heller, för att liksom kolla av läget och känna på hur de var.
Från början var det egentligen mest som ett provspel. De lovade inget mer än den där träningsmatchen, så för mig gällde det bara att försöka ta den chansen. Vi spelade 0–0 mot Moldavien. Kanske inte den bästa matchen i historien, men jag var i alla fall del av en backlinje som höll nollan.
Debuten kommer alltid att vara ett starkt minne. Bara att få sätta på sig landslagströjan kändes jättestort. Kvällen före hade jag och min polare suttit med Youtube på hotellrummet och försökt lära oss nationalsången – nu fick jag faktiskt sjunga den på riktigt.
Sedan dess har det flutit på. Jag har blivit uttagen till alla samlingar som jag varit tillgänglig för.
Några månader efter debuten var det Nations League-matcher, och då kom jag till Armenien för första gången i mitt liv. Det var en jättestor sak för mig. För mig har det varit häftigt att upptäcka den armeniska delen av min egen historia, och jag har blivit mer och mer nyfiken på allt. Under min uppväxt var den inte alls särskilt närvarande, men så fort allt det här rullade igång började jag läsa och fråga släkten för att förstå mer. Det har varit väldigt lärorikt, och att sedan komma till Armenien var liksom kulmen på allt.
Armenierna själva uppskattade också att jag var så intresserad. På den lilla lediga tid vi hade så var det spelare som tog med mig in till Jerevan och visade mig runt. Det är ingen supermodern stad, men ändå under snabb uppbyggnad. För tio år sedan såg det tydligen inte alls ut som det gör nu, men fortfarande finns det lite öststatskänsla kvar. De har valt gråare färger på många hus än vi hade gjort, om jag säger så.
Sedan var det speciellt att jag kom till Armenien just när jag gjorde det – sommaren 2018 – för då hade landet precis gått igenom en revolution. Det fanns något väldigt förväntansfullt i luften, en förhoppning om att det verkligen skulle bli en stor förändring till slut. Landet hade länge plågats av stor korruption, men det fanns en tro på att det faktiskt skulle bli stor skillnad med den nya presidenten.
Det fanns en positiv energi i hela landet, och den sträckte sig absolut ner till fotbollsplanen också. Armenier är väldigt patriotiska, och på samma sätt som det betyder mycket för landslagsspelarna hur det går i landet så betyder det mycket för landet hur det går för landslaget. När vi skulle åka iväg för att spela bortamatcher kom det fans till flygplatsen med trummor och bengaler, och även om det kanske bara var 10 000 på hemmamatcherna så lät de som många gånger fler.
Standarden på laget var väl ganska... blandad. Jag märkte direkt att Henrich Mchitarjan var på en annan nivå. Den känslan fick jag snabbt på träningarna: ”Det här går ju inte! Han är helt enkelt mycket bättre!”. Det var bara att ge upp. Han är lite bättre på precis allting. Varje passning, varje avslut, tankesättet... Kanske märks det inte lika tydligt på matcherna, men på träningarna syns det verkligen vilken klass och kvalitet han har i varje detalj.
Hans roll i laget varierar lite. I vissa matcher används han längre ner i planen, då vi verkligen behöver någon som kan hantera bollen i de positionerna. I andra matcher kan vi kosta på oss att ha honom längre fram, för att att avgöra. Han har verkligen mycket på sina axlar.
Sedan skulle jag gifta mig, så sedan var jag borta ett par matcher. Det var väl inte sådär jättepopulärt, haha
Som lagkapten och människa har han också imponerat mycket på mig. Han har absolut en pondus, men är ändå väldigt jordnära. När jag kom till laget var han den första som kom fram och hälsade. Och bara det att han sattes sig bredvid mig för att översätta under mötena... Det hade han inte behövt göra, och det vet jag verkligen inte om alla superstjärnor hade gjort. Men Mchitarjan är väldigt mån om spelarna och landslaget – och det tror jag i förlängningen är för att han bryr sig så väldigt mycket om landet. Han är en superkapten och en förebild.
Armenien har aldrig gått till ett stort mästerskap, men både 2012 och 2014 var det faktiskt riktigt nära. Vi vet ju om att vi kommer att vara underdogs i de flesta matcherna – men känslan i gruppen och från tränaren är ändå alltid att vi ska gå ut och vinna.
Tyvärr fick vi en dålig start i EM-kvalet som började förra våren. Vi föll med uddamålet mot Bosnien borta i premiären, och sedan förlorade vi mot Finland hemma i en sån där match som vi själva känner att vi måste vinna.
Och sedan? Sedan skulle jag gifta mig, så sedan var jag borta ett par matcher. Det var väl inte sådär jättepopulärt, haha, men det var något som vi hade planerat långt innan jag ens kom med i landslaget. Ett syrianskt bröllop är ingen liten sak – det flyger in folk från många olika länder – så det var inget som bara gick att ställa in eller flytta på. Jag hade också berättat det för det armeniska förbundet väldigt tidigt, så de kände till det redan från början.
Sedan drog jag min hamstring också, så jag hade ändå inte kunnat vara med. Det var helt inte meningen att det där skulle vara mina landskamper.
Istället kom väldigt mycket att kretsa kring matchen mot Italien hemma, hösten 2019. Vi hade fått ihop sex poäng på fyra matcher och fått lite häng – men vi behövde få med oss något mot Italien för att det skulle vara realistiskt att tro på EM.
Jag får lite gåshud bara av att tänka på den matchen. Folk hade fått tillbaka tron på oss. De hade gått runt och pratat om matchen på gatorna i flera veckor, och arenan var utsåld. Alla ville ha biljetter, så spelarna gick runt och frågade varandra om någon hade extra. Åtta av mina egna släktingar hade åkt från Sverige för att titta.
Vi fick en väldigt bra start också. Presspelet satt, och vi tog ledningen efter tio minuter. Wow, vilket tryck. Belotti kvitterade visserligen efter en halvtimme, men vi kände ändå att vi var bra med i matchen. Men så fick vi en utvisning precis före paus, och det är klart att det var uppförsbacke att behöva spela hela andra halvlek med en man mindre mot ett så bra lag som Italien.
De är så disciplinerade och så taktiskt kunniga, och i slutändan orkade vi inte hela vägen. De avgjorde med kanske tio minuter kvar, och efter det kändes EM väldigt långt bort.
Tyvärr så avslutade vi sedan kvalet mot Italien också, och det blev en helt hemsk kväll. Vi hade flera spelare borta, och truppen var inte tillräckligt bra för att vi skulle kunna bära det. Det började trilla in bollar, och det var som att luften gick ur oss allihopa.
6–0. 7–0. 8–0... Det är ju fruktansvärt. Man kan ju inte gömma sig, men man måste verkligen kämpa psykiskt för att ens klara av att spela färdigt matchen.
Jag har aldrig varit med om något liknande. Till slut blev det 9–1, och det närmaste jag kommit annars var när vi gjorde ett riktigt bottennapp och förlorade med 6–2 mot Hammarby. Det tar på en. När det betyder så mycket för så många personer – när det gäller ett helt land – så gör det ju ont. Jätteont.
Jag vet inte om det någonsin hänt i svensk fotboll att vi har bytt förbundskapten fyra gånger på två år
Sedan är den stora saken med det armeniska landslaget under åren jag har varit med att vi har bytt förbundskapten så ofta. Nu är jag inne på min... fjärde?! Eller är det femte...? Jag tror nästan det. Nu har vi precis fått ett nytt namn i spanjoren Joaquin Caparros. Jag vet inte om det någonsin hänt i svensk fotboll att vi har bytt förbundskapten fyra gånger på två år, men det har jag ju svårt att tänka mig.
Mycket har varit olika, och det är klart att det inte varit optimalt att vi bytt så mycket som vi har gjort. Ibland har vi haft femback och ibland har vi haft fyrback. Förhoppningsvis kan vi nu ha en och samma förbundskapten under längre tid, så att vi kan hitta en linje i spelet som fungerar och hålla den.
Nu vet vi ju inte när det blir landskamp igen, men jag ser fram emot det mycket. Nästan varje gång jag varit i Armenien har någon släkting följt med, för det är en chans för dem också att utforska sina rötter.
Det är absolut så att det känns som att jag spelar för något som är större än bara mig själv. På ett sätt blir det som att hela min släkts historia hänger ihop lite bättre eftersom jag har fått den här chansen. Jag stod väldigt nära min mormor, men när jag var liten förstod jag ju ändå inte att jag borde passa på att henne om hennes liv och vår historia. Tyvärr är hon inte i livet längre, men hade hon kunnat se mig tror jag att hon hade varit väldigt stolt.
Det betyder mycket för mig”.
