”Jag utsattes för rasism i landslaget och Göteborg”

Andrés Vasquez om mörkret bakom guldet och framgången

Publicerad:
Uppdaterad:
Andrés Vasquez i Göteborg 2007.
Foto: ANDERS DEROS
Andrés Vasquez i Göteborg 2007.
  • Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.

  • Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.

  • Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.

SPORTBLADET

VEM? Andrés Vasquez

VAR? FC Zürich

NÄR? 2007/2008

/ANDRÉS VASQUEZ BERÄTTAR SJÄLV/

”Varför jag hamnade i Schweiz, i Zürich...? För att ni ska förstå det måste jag börja någon annanstans, jag måste börja hemma i IFK Göteborg. Vintern 2007 var det viktigaste för mig egentligen inte vart jag skulle – utan bara att jag skulle bort, bort från klubben jag tillhört i tio år.

Foto: ANDERS DEROS
Andrés Vasquez, 13 år, firar segern i Fair play cup 2000.

Så som läget såg ut i Blåvitt insåg jag att jag inte skulle få någon mer speltid. Det hade skurit sig mellan mig och tränarna, och även mellan mig och en del av spelarna. Vi hade vunnit SM-guld den här säsongen, men jag vägrade åka med till Fotbollsgalan och än mindre kom jag på IFK Göteborgs årsavslutning. Ingen från klubben frågade heller varför.

Överlag så kände jag mig inte välkommen i IFK Göteborg A-lag. På ett sätt var jag utlandsproffs redan när jag spelade där, för jag tyckte att de såg på mig som en utlänning där, snarare än som en svensk och en göteborgare. Det fanns en misstänksamhet mot mig. Ibland märktes det genom subtila mekanismer – de hälsade på mig på ett annat sätt än på andra, de bjöd inte in mig när de hade tillställningar mellan lagkamrater – och ibland var det mycket tydligare. Jag har blivit kränkt och utsatt för rasistiska påhopp i IFK Göteborg.

”Sa att vi åt marsvin”

När jag först kom upp i IFK Göteborgs a-lag hade vi en norsk tränare som heter Arne Erlandsen. Vi spelade en match mot Lyn i Royal League, där de hade bland annat Chinedu Obasi på topp. I paus skrek Erlandsen åt oss att ’stoppa den där jävla negern!’. Jag blev chockad i dubbel bemärkelse. Först för att han kände sig fri att utrycka sig på ett sådant sätt, men också för att vi hade ett lag med stora namn som haft stora karriärer – och ingen sa ifrån.

Foto: MARCUS ERICSSON / BILDBYRÅN
Arne Erlandsen.

De äldre spelarna ignorerade mig mest, förutom en av dem som pratade mycket om mitt ursprung. Han sa att jag var en indian från Peru, och skrattade åt att vi käkade marsvin. Jag blev kallad för ’zigenare’ och ’indian’ vid ett flertal tillfällen. Jag låtsades inte ta åt mig särskilt mycket, men detta gjorde att jag isolerade mig mer och mer. De äldre höll ett starkt grepp om ordningen i gruppen, och det jag upplevde fick mig att inse att min status var på botten. Det gav en demoraliserande effekt på mig.

De yngre spelarna såg mig som större konkurrenter, då vi var jämnåriga och precis startade våra karriärer. När vi tidigare spelat ihop i U-lagen fanns där en större jämnvikt mångfaldsmässigt, vilket säkerligen bidrog till att det inte fanns något utrymme för rasism. Där kände jag mig både accepterad och uppskattad. I A-laget förändrades situationen då jag blev mer ensam i omklädningsrummet. De andra yngre spelarna började försöka trycka ner mig. Bland annat kunde de också kalla mig för ’jävla zigenare’, ’jävla indian’ eller ’jävla blatte’ efter någon dribbling, tackling eller dispyt på träningarna.

”Blev en kamp för överlevnad”

Jag är mänsklig, och begick såklart också mina misstag. Vi kommer från krig och elände i Peru, ett land där kampen om resurserna är påtaglig. I förorten sov jag först på en tältsäng i vardagsrummet, sedan i ett förråd som pappa byggt ut. Vi var väldigt trångbodda, och skulle samtidigt anpassa oss till det nya samhället.

Vardagen kunde vara ganska kaotisk. Jag hade mycket i huvudet, vilket bland annat förde med sig att jag var slarvig och hade dålig tidsuppfattning. Ibland kom jag sent till samlingarna som vi hade innan träningarna, vilket också kan ha bidragit till en viss frustration runt mig. Ett par gånger hände det att jag kom springande med min utrustning i backen upp mot Kamratgården, och en av de äldre spelarna körde förbi mig med bilen. Han vinkade åt mig, och log åt att jag var på väg att bli sen. Det var som en triumf för honom.

Foto: LENNART MÅNSSON / BILDBYRÅN
Andres Vasquez, Petter Björlund och Bastian Andersson på träningsläger 2007.

Det fanns få spelare med utländsk bakgrund i Blåvitt, och flera av oss som var där upplevde att det letades efter anledningar att sänka oss. ’Ge dem inte den anledningen’, brukade George Mourad säga till mig, en spelare som då hade högre status än vad jag själv hade.

Naturligtvis finns det alltid en utmaning som måste mötas av oss som kommer från andra länder, andra kulturer och andra omständigheter. Vi behöver integrera oss, inkludera oss själva – det ansvaret har vi. Så jag har givetvis ifrågasatt mig själv också. Var jag för känslig, för gnällig? Handlade det om någon sorts kulturkrock, som jag bara borde kunna ta?

Med tiden inser man ändå att vi bara är människor, och att man inte är bättre eller sämre än någon annan. Alla försöker göra sitt bästa. Men i IFK Göteborg kände jag ofta att jag var ensam mot alla, att få verkligen ville hjälpa mig, att få ville se mig lyckas. Jag kände också att mina misstag ledde till dubbel bestraffning.

Foto: Conny Sillén / TT NYHETSBYRÅN
DET målet mot Örebro.
Foto: BJÖRN TILLY / BILDBYRÅN

När jag gjorde det där rabonamålet mot Örebro kändes det som att jag hade rånat en bank, som att jag tog en skatt som få ville att jag skulle komma åt. Plötsligt hade jag en röst och en status, som jag aldrig hade fått om det inte vore för det där målet och SM-guldet. Då hade jag hållits kvar under radarn. Nu fick jag en plats i IFK:s historieböcker, trots att många inte ville ha mig där. Jag upplevde att Stefan Rehn var den som sympatiserade mest med mig och min fotboll, men det var från få håll det var: ’Grattis!’. Det var i stället: ’Nu tror han verkligen att han är något!’. Jag kände mig extra granskad, och den känslan gör något med dig. Till slut blev det mer eller mindre en kamp för min överlevnad, och när du känner dig ovälkommen och näst intill hotad tror jag att det tar fram något ur dig på ett nästan kemiskt sätt.

”Slussades runt i spökföretag”

När jag insåg att det inte fanns någon framtid för mig i IFK Göteborg inledde jag ett samarbete med agenten Oliver Cabrera, där målsättningen var att ta mig utomlands. Det hade funnits intresse från ryskt håll – FC Moskva, klubben som Maxi López flyttat till från Barcelona – men Zürich var snabba med att lägga fram ett konkret kontraktsförslag. Jag ville bara bort, så från vår sida ville vi också gärna få något klart så snabbt som möjligt.

Jag köpte ut mig själv från IFK Göteborg, men ska jag vara helt ärligt vet jag fortfarande inte riktigt hur det gick till. Det var ju inte så att jag själv hade de pengarna, utan det var väl mest så att Cabrera lånade ut pengar till mig och jag sedan betalade dem vidare till IFK. Det gjorde så att vi sedan var fria att förhandla med Zürich, men jag ska inte påstå att jag hade koll och kontroll på det där. I efterhand har jag förstått att en del av de där pengarna slussades runt i någon sorts spökföretag i Panama, men där och då var allt jag egentligen gjorde att jag signade papper. Jag var såpass ung då, hade nyss fyllt 20.

Och det är klart jag borde haft bättre koll, men jag kände att det absolut viktigaste var att snabbt komma bort från IFK och vidare utomlands. Jag kände inte att jag hade något annat val än att lita på att de människor som skulle hjälpa mig och vägleda mig verkligen gjorde det, att de skötte alla ekonomiska bitar och alla avtal på bästa sätt.

Vi åkte ner till Schweiz och kollade, och så långt kändes allt perfekt. Zürich var regerande schweiziska mästare, de hade slagit ut Johan Elmander och hans Toulouse ur Uefacupen och det kändes attraktivt. Där fanns en del intressanta spelare – bland annat Tunisiens nummer 10, Yassine Chikhaoui – och det verkade vara en klubb på frammarsch. Jag visste att Tomas Brolin en gång hade varit där också.

”Låg på minus direkt”

Sedan dröjde det tyvärr inte så länge alls innan allt inte längre kändes helt 100.

Foto: BILDBYRÅN
Vasquez gick till Zürich ihop med Dusan Djuric och Emra Tahirovic.
Foto: BILDBYRÅN

Till att börja med var det allt det här med att Dušan Djurić och Emra Tahirović också skulle följa med, att vi plötsligt var tre svenskar som liksom skulle klumpas ihop i en paketlösning. Allt det var mest bara konstigt, och snabbt förstod jag också att det fanns konflikter inom FC Zürich också. Det var lite av en maktkamp, oklart kring vem som egentligen bestämde över exempelvis vilka spelare som skulle komma. Presidenten satt alltid på bänken under matcherna och gav direktiv till tränaren. Dessutom fanns där olika agenter utifrån som tilläts ha en röst runt klubben, tilläts trycka på för att just deras spelare skulle spela.

Det första som hände var att vi åkte på träningsläger till Dubai, och redan där fick jag känslan av att inte vara riktigt välkommen. Inte från spelarna – det var inga problem alls – men från vissa i tränarstaben och folk ännu högre upp i klubben. Förtroendemässigt låg jag på minus redan när jag kom dit, och jag förstod inte varför. Jag började känna mig som en obetydlig bricka i någon annans ekonomiska spel.

Ändå kom jag in i det ganska snabbt, rent sportslig. Jag var i bra form, och kände direkt att jag skulle klara av att tillföra något. Men laget hade underpresterat under en längre tid. Säsongen före hade Zürich vunnit ligan, men nu låg vi någonstans runt tredje-fjärdeplats. Det fanns en osäkerhet i laget. Där fanns många skickliga spelare, men där fanns också många nya spelare. Vi var minst tio stycken från olika håll som kommit dit under kort tid, och det var svårt att få ihop allt.

Tränaren vispade omelett

Det blev tydligt att det fanns grupperingar i laget här också. De fransktalande satt för sig, de tysktalande satt för sig. Till en början så hängde väl vi svenskar också ihop, men efter ett tag blev det nästan mycket så att jag gick med den sydamerikanska gruppen som pratade spanska och de gick med spelarna med rötter på Balkan.

Själva fotbollen var mer öppen än jag var van vid hemifrån. I Sverige hade man hela tiden någon motståndare i ryggen på den här tiden, och när vi vann SM-guld med Blåvitt var det mycket genom kollektiv kick-and-rush-fotboll som gav utdelning. Spelsättet i Zürich hade hämtat mycket inspiration från den tyska ligan. Högt tempo, men ändå tillåtande mot de mer individualistiska spelarna som kunde gå mer på sin egen kreativitet och göra sin gubbe.

Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN
Bernard Challandes under VM-kvalmatchen mot Sverige.

Vår tränare var en franskspråkig schweizare som heter Bernard Challandes, han är förbundskapten för Kosovo i dag. Han hade goda intentioner och ville väldigt mycket, men från min sida var det svårt att förstå honom. Eftersom han knappt kunde någon engelska fick jag personligen ingen riktig känsla med honom, ingen riktig kemi. Jag förstod honom bara bitvis, men har ändå inget ont att säga om honom som tränare. Han ville så mycket att det nästan rök runt honom. Vid något tillfälle försökte han göra en poäng genom att säga att vi i laget var som en omelett. Strax före en match tog han på allvar fram skålar och kryddor och allting, började vispa en omelett till oss. Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta det. Det är klart att jag någonstans förstod vad han ville säga – att alla hade sin del i helheten, att vi skulle jobba tillsammans och smälta ihop – men jag visste ändå vad jag skulle göra med det ute på planen. Var jag ägget...? Var jag saltet...? Och vilken riktning skulle jag sedan ta det när det var match? Jag kände mig lite disconnected med hans sätt att försöka inspirera och motivera oss.

”Som att välja mamma eller pappa”

Sju av de åtta första schweiziska ligamatcherna startade jag ändå, så jag kände att jag hade hittat en hyfsat positiv riktning. Lagerbäck var och tittade på oss, men samtidigt blev jag uttagen i det peruanska a-landslaget. De skulle spela en träningsmatch mot Costa Rica hemma i Peru.

Det innebar att det var dags för mig att välja landslag, och för mig var det jättesvårt. Det var som att välja mellan två bröder, mellan mamma eller pappa. Det var såklart smickrande att bli kallad av Peru, men samtidigt hade jag spelat jättemånga pojk- och juniorlandskamper för Sverige. Jag hade rest över hela Europa och representerat Sverige, och varit stolt över det.

Foto: DANIEL NILSSON / BILDBYRÅN
EM-kval för P18-landslaget 2005.

Jag kom till Sverige tillsammans med min familj när jag var två år gammal – och jag älskar Sverige. Jag har lärt mig att älska den vackra skärgården, jag har gått till Ullevi för att se Gyllene Tider tillsammans med min svenska flickvän från Backa som jag hade då. Men samtidigt älskar jag även Peru, jag älskar Inkariket och alla dess skatter. Och under alla mina år i de svenska pojk- och juniorlandslagen hade det alltid varit något som kändes... fel.

Redan på en samling med P16-landslaget hade jag en väldigt obehaglig upplevelse. På kvällen var det någon som hade varit ute i korridoren lite för sent, och en från ledarstaben kom in i vårt rum. Vi var många med utländsk bakgrund i det rummet, och han kom in med en oerhörd aggressivitet. ’Vem fan var det som var ute och gick i gången?’. När han inte fick något svar så gick han fram till min sovsäck, satte sitt knä mot mitt huvud och skällde ut mig. Sen gick han vidare till en annan kille och gjorde samma sak. Sedan gick han ut ur rummet och skrek: ’Jävla blattar!’.

Jag blev som paralyserad. Det var första gången jag mötte direkt rasism. Direkt morgonen efter ringde jag farsan och berättade om kränkningen. Jag sa att jag inte ville vara med på lägret mer, men han bad mig att hålla mig lugn, sa att det här var sånt vi behövde klara av att möta.

Berättade med tårar i ögonen

När vi blev äldre så var det som att mina problem från IFK Göteborg följde med mig till landslagen också. Vid en samling med U21-landslaget i Helsingborg blev jag nedsparkad av en lagkamrat, och när jag låg på marken skrek han: ’Ställ dig upp, din jävla fitta!’.

Foto: LENNART MÅNSSON / BILDBYRÅN
U21-landskamp 2007.

Under trycket av allt det som redan hände i Blåvitt gick jag i förtroende till Tommy Söderberg och Jörgen Lennartsson – som tränade U21-landslaget – och sökte deras hjälp, öppnade mig och pratade med tårar i ögonen om problemen jag upplevde. De sa att jag skulle lugna ner mig, att det skulle ordna sig, att de skulle prata med de berörda spelarna. De kom också och sa förlåt, men det var enkelt att se att det var utan någon som helst ånger.

Jag stämde ett nytt möte med tränarna för ett samtal, sa att jag bestämt mig för att outa några av de andra spelarna som rasister och att jag litade på att de stod på min sida. Jörgen Lennartsson var mest tyst och fundersam. Tommy Söderberg – som jag tycker har ett stort hjärta – försökte liksom i panik förklara bort deras rasism. ’Andrés, du är ju snabbare och dribblar bort dem, det är därför det är avundsjuka’.

Jag meddelade att jag tänkte lämna landslaget inom det närmaste dygnet, eftersom jag inte kunde acceptera det som pågick. I stället för att bo kvar på spelarhotellet hyrde jag ett rum utanför Helsingborg, och bad min flickvän att komma dit. Efter att ha funderat över en natt bestämde jag mig trots allt för att stanna kvar i laget snarare än att gå ut i medierna, och sedan pratade jag aldrig mer med dem om den saken igen.

Firade motståndarnas mål

Runt landslaget var det allmänt känt att Andrés var slarvig och hade svårt att passa tider. Dock var det inte alls lika känt att både ledare och spelare kunde bete sig på ett kränkande, rasistiskt sätt. Det fanns ett annat skydd och förståelse för ett sådant övertramp, en tystnadskultur.

Under min tid med de svenska landslagen kändes det alltid som att det fanns två läger i laget. Vi med utländsk bakgrund höll ihop och blundade, behövde jobba ännu hårdare och vara extra starka mentalt. Jag minns hur vi en gång mötte Danmark i en avgörande match mot U21-landslaget. När Danmark gjorde mål sökte jag en av de andra invandrarkillarna med blicken, och han knöt sin egen näve hårt och firade danskarnas mål lite subtilt utan att någon annan märkte det.

Allt det här fanns såklart också med när jag skulle välja mellan det svenska och det peruanska landslaget, men... Egentligen valde jag aldrig, egentligen lade jag det bara på is. Jag sa till den peruanske förbundskaptenen att jag inte riktigt var redo för att ta det beslutet, att jag behövde skjuta upp det. En faktor som gjorde att jag ville vänta var också att jag inte ville lämna Zürich under just det här landslagsuppehållet. Vi skulle ha några träningsmatcher mot starkt motstånd, och eftersom min position i laget inte var riktigt säker ville jag använda tiden för att cementera den.

Foto: BILDBYRÅN
Under en träning i Zürich.
Foto: BILDBYRÅN

Så blev det inte. I stället tappade jag min plats i startelvan, och gled snabbt bara längre och längre ifrån laget. Det kändes lite hopplöst, och själv tappade jag kraft också. Och då var frågan hur jag skulle tänka... På ett sätt önskar jag att jag hade lämnat Zürich snabbare än jag gjorde, men på ett annat sätt var inte det riktigt ett alternativ.

Jag kommer från Bergsjön i Göteborg, från den yttersta kanten av Sverige, från den första gränsen innanför gränsen. Och får du då chansen att tjäna pengar som kan ge dig och din familj helt andra förutsättningar i livet så är det inte lätt att bara avstå från dem. Jag var helt öppen för en annan lösning – till och med en lösning som innebar att jag förlorade pengar – men det kändes inte rätt att jag skulle bära hela den ekonomiska delen själv. Även om jag ville ha speltid så kunde jag inte gå med på att flytta någon annanstans för en tiondel av lönen, enbart för att få den där speltiden. Jag var fullt medveten om att det fanns en risk att jag aldrig någonsin i mitt liv skulle kunna få samma lön igen.

”Pappa var yttersta skyddet”

Precis under den här tiden så kom det också någon dokumentär på SVT om pappor som pressar sina barn, och där var jag och min farsa liksom ett av exemplen. Och jag vet inte... En svensk som är trygg i det här landet kan nog ibland ha svårt att förstå hur det är för en mer nyanländ familj, hur våra förutsättningar har sett ut. Vi kom från inbördeskriget i Peru. Mina föräldrar kunde ju inte språket, jag var tvungen att översätta räkningarna för dem. När de ringde från myndigheterna fick jag vara tolk till min mamma, så på vissa sätt får barnen i de här familjerna ofta ta en sorts ledarroll.

Foto: ROGER LUNDSTEN
Med pappa Javier.

Det blev även konflikter för oss inom familjen. Min pappa har alltid varit på min sida – det yttersta skyddet för mig genom min uppväxt – men jag kunde ändå tycka att han överdrev ibland. I någon mån förstår jag att det där programmet ställde de frågor som det gjorde, men jag kände ändå aldrig den press hemifrån som de försökte måla upp. Tvärtom var farsan ett stöd när jag kände mig exkluderad. Jag behövde bara göra mitt bästa, och var tvungen att växa som alla andra ungdomar.

Framgång behöver inte vara att vinna troféer eller guldmedaljer. Framgång kan också vara att växa som människa, och det är nog upp till dig själv att knyta ihop din egen säck där. När vi kommer till detta vackra land gör vi det med förhoppningen att förtjäna en respekt och kärlek, något som inte alltid går att ta för givet.

Alla erfarenheter berikar, och jag är oerhört tacksam för allt som har hänt mig, för alla som har medverkat till det. Det vore oerhört orättvist om jag klagar på något vid det här laget då de allra flesta möten både på och utanför fotbollen har varit fantastiskt tillfredställande.

Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN
SM-guldet 2007.

”Jag älskar Göteborg”

I dag har det gått mer än 13 år sedan jag lämnade IFK Göteborg med ett guld i näven, men på något sätt har jag alltid behövt leva med erfarenheterna från tiden där. Och det tror jag gäller många med utländsk bakgrund som var i klubben under den här tiden. Jag vill dock påstå att mina erfarenheter varit övervägande goda. Jag tycker fortfarande att IFK Göteborg har sina utmaningar – och att de ligger en bit bak jämfört med andra klubbar– men jag tror ändå att det är en öppnare klubb i dag än det var för 10–15 år sedan. Och har jag då på något sätt bidragit till det så känner jag mig väldigt stolt.

Jag är väldigt tacksam över allt jag har åstadkommit tillsammans med alla som varit nära mig såväl sportsligt som vänskapligt, och just i år är jag faktiskt extra stolt. Jag älskar Göteborg, jag har vuxit upp i den här staden – och det här är året då staden Göteborg fyller 400 år. I mina ögon är också IFK Göteborg själva kärnan i den här stadens hjärta. Det finns ingenting mer göteborgskt än den klubben – den påverkar flera generationer av människor här – och jag var den allra första spelaren med utländsk bakgrund att vinna SM-guld med IFK Göteborg. Att jag ändå fick spela den rollen tycker jag är oerhört inspirerande och fantastiskt.”

IFK Göteborg och Jörgen Lennartsson har valt att inte kommentera Andrés Vasquez berättelse. Sportbladet har även sökt Tommy Söderberg, utan framgång.

Här svarar Blåvitts förre tränare Arne Erlandsen på anklagelserna.


Publicerad:

LÄS VIDARE