Flinck: Låt EM bli en fotnot

Fotnoterna har varit viktiga i detta EM.

Så vi låter detta EM bli en fotnot.

Inför turneringen skrev jag att Sverige hade skickat sitt sämsta lag på papperet (notera det, på papperet) på 15 år.

Det kan också sluta med den sämsta EM-placeringen på över 15 år (niondeplatsen 2008 är den sämsta sedan 2004).

Men trots detta och trots att Sverige är utslaget med två matcher kvar, som dock bara gäller äran och inte ens en kvalplats till något VM eller OS någonstans i fjärran, vågar jag påstå att det här absolut inte är den sämsta prestationen på 15 år.

Tränare brukar vara glada på att skilja mellan resultat och prestation. Det är inte alltid så kul, framför allt inte för oss i presspacket. Men det finns anledning att göra det också i denna kolumn i dag.

Sverige är inte nära att slåss om medaljerna i detta mästerskap resultatmässigt men det var det väl ärligt ingen som trodde, inte ens spelarna själva om de försökte se någorlunda nyktert på förutsättningarna.

En kvartett har fastas ut

Det var längesen damlandslaget gick in med så låga förväntningar på sig som i detta mästerskap. Det beror på att Tomas Axnér håller på att bygga om med OS 2024 som det långsiktiga målet.

Generationsväxlingen inleddes redan när han tog ut truppen och den har fortsatt under mästerskapet. Han åkte till Danmark med fyra spelare födda 1989–91 som tillhört stommen i landslaget i minst sju år men som också har sina bästa dagar som handbollsspelare bakom sig: Isabelle Gulldén, Filippa Idéhn, Nathalie Hagman och Jamina Roberts. Ingen av dem har varit nummer ett på sin position i detta EM utan känslan är att de nästan fasats ut under mästerskapet även om Roberts gjorde en stark ”comeback” i matchen mot Danmark.

Det är alltså i stora delar ett nytt landslag som...

...vände och vann den nerviga premiären och måstematchen mot Tjeckien.

...tog en poäng mot VM-finalisterna Spanien.

...pressade ett av världens tre bästa landslag just nu – Ryssland.

...borde ha vunnit mot hemmanationen Danmark som målats upp som utmanaren till ”de tre stora” i detta EM.

På de fyra matcherna har man visserligen bara tre poäng men också bara minus två i målskillnad (lägg in 12 av 24 missade straffar i den ekvationen så inser ni vad de där missarna kostat även om straffar förstås ingår i spelet).

Därför vill jag lyfta prestationen, som på det hela taget faktiskt varit bättre än jag trodde den skulle vara.

Jag skulle redan nu vilja påstå att detta EM var ett fall framåt för landslaget. Med reservation för, eller en fotnot om ni vill, att man inte faller genom totalt prestationsmässigt mot Montenegro och Frankrike. Men det är inte det här lagets stil.

Petrén ingen X-faktor

Därför är känslan för stunden att det är en smula orättvist att Sverige redan är ute ur EM.

Ändå går det att peka på en hel del i prestationen som inte varit på topp:

Förstafaskontringarna, även om målskörden där fördubblades mot Danmark.

Målvaktsspelet: Jessica Ryde var bra mot Danmark men totalt sett måste Sverige upp en nivå här.

Mittsexspelet i förhållande till distansskyttet: Linn Blohm och Anna Lagerquist har inte varit lika framträdande framåt som vi hade hoppats. Men de är ju också under hård bevakning numera. Fast det borde leda till bättre utdelning från distans eftersom det där är kommunicerande kärl i motståndarförsvaret.

Kantspelet: Det var en klass bättre mot Danmark än tidigare men behöver bli en större del av anfallsspelet än vad det varit i EM.

Melissa Petrén: Har inte blivit den nyckelspelare, den X-faktor, många trodde att hon skulle vara i detta EM och som hon också gavs möjlighet till.

Och så straffarna förstås.

Det finns alltså mycket som kan bli bättre vilket någonstans ger hopp inför framtiden.

Därför hoppas och tror jag att detta EM kommer att bli en fotonot för Sverige. Men en början på något bättre och större.

Fördel Danmark

Axnér har förmånen att ha ytterligare två mästerskap (OS och VM) inom loppet av ett år på sig att bygga sitt nya lag. Det är egentligen först därefter som vi kan utvärdera detta bygge.

Sveriges långsiktiga mål är att ta sig upp en nivå, till topp-fyra i världen efter att legat 6:a–10:a i 10–12 år med enstaka medaljer och semifinalplatser vart tredje-fjärde år. Då behöver man peta ner något av lagen där uppe och just nu känns det som där finns en vakant plats när Nederländerna vacklar. Norge, Frankrike och Ryssland är fortsatt i en klass för sig.

Men efter att Sverige placerat sig ett par platser bättre än Danmark i de tre senaste mästerskapen är det just nu fördel Danmark, som också har en ny förbundskapten och ett lite nytt lag, i kampen om den eventuella, vakanta platsen på topp-fyra.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.

Följ ämnen i artikeln