”Ilska kan driva dig till en viss gräns…”
Publicerad 2018-05-25
WARSZAWA. På fredag går Maria Lindberg match om WBC-titeln i superweltervikt mot mästaren Ewa Piatkowska. En tung titel och en jättechans för boxaren som haft alla odds mot sig i snart 20 år.
Efter en hjärnblödning i en amatörmatch 1999 har hon slagits för sin dröm med det svenska boxningsetablissemanget som motståndare. Nu sitter hon med blått hår mitt emot mig på Airport Hotel Okecie och är ett enda stort förväntansfullt leende.
– Jag gillar de här veckorna. Gillar uppladdningen, pressträningen, invägningen, presskonferenserna. Gillar verkligen allt, säger Maria.
Vi har berättat historien tidigare. Hur Maria efter hjärnblödningen aldrig mer ges tillåtelse att boxas i Sverige. Det svenska förbundet har också stoppat henne från att utöva sporten hon älskar utomlands, men när Tyskland efter undersökningar av hennes hjärna friskförklarade henne och gav licens flyttade Maria till Hamburg för en självfinansierad proffssatsning.
Besvikelserna har varit många, inkomsterna små. Maria bodde i drygt ett år i Hamburg i ett rum i källaren under gymmet hon arbetade på, men hon har tagit sig till två VM-matcher mot storstjärnan Christina Hammer och på fredag tänker hon vinna den tunga VM-titel som Mikaela Laurén avsade sig från för att få möta Klara Svensson i deras upphaussade möte.
Och nu sitter Maria här med sitt blåa hår. Varför blått?
– Började med det i en match i Spanien. Man kollar hur det gör sig i tv och på bilder, så why not blått? Det tar inte längre tid att fläta in vilken färg det än är på löshåren.
Man ska vara fin när man slåss?
– Precis. Lite fashion. Jag är inte jättemycket för att göra stort av kläder och färger men varför inte lite?
WBC brukar man anse som den viktigaste organisationen att vara mästare för. Vad betyder den här matchen för dig?
– Alla matcher är viktiga. Definitivt. Jag har fått frågan om det är den största matchen. Både och. Mina matcher mot Christina Hammer har varit stora, för att skulle man slå henne vore det självklart en skräll (Maria förlorade båda).
– Å andra sidan har de matcherna inte varit i min riktiga viktklass som detta är. Och jag känner att jag nu har stora möjligheter att vinna. WBC vill man verkligen ha. Det är något visst med det.
Inte omöjligt att hon möter Laurén
När Mikaela Laurén gav upp sin titel blev den vakant och genast började Maria leta möjligheter att kunna få gå en match för att plocka hem den fria titeln.
– Problemet med WBC är att det kostar väldigt mycket pengar att göra en sån match. Bara omkostnader för avgifter och domare kostar 100 000 till 150 000 kronor. Sen ska motståndarna ha pengar och de kräver lite mer eftersom det handlar om WBC. Man kommer inte undan under 200 000 kronor. Innan jag hann få ihop de pengarna hann polskan få till det och vann, men nu jävlar ska jag ta bältet.
Piatkowska har inte försvarat sin titel sen hon vann den för snart två år sen och när Lindberg låg på henne och WBC om att få en match gav ansträngningarna till slut resultat.
Med allt strul du har haft i din karriär, är det här en revansch?
– Alla möjligheter för mig blir en revansch. Som när jag fick boxas i Danmark. Även om det var en liten skitgala och en liten skitmatch var det en revansch. Ett jättestort steg för mig. Att få gå en så här stor match är så klart en skön känsla för mig. Jag är här för att vinna matchen och tänker inte just nu på att det är en revansch.
Är det helt uteslutet att du kan få möta Mikaela Laurén?
– I Tyskland finns det inga hinder. Omöjligt är det inte.
Om vi säger att du vinner här …
– När jag vinner.
Okej, när du vinner. Vad händer då?
– Då måste jag försvara titeln och för det måste jag leta sponsorer. Bara att tuta och köra. Mitt läge är lite annorlunda efter fyra år i Tyskland. Ska jag försvara titeln kommer vi dra i alla kontakter vi har här nere.
Tränaren sköts i benet
Proffsboxning drar till sig många tveksamma individer. Marias tränare Khoren Gevor sköts i knäet i samband med att en ung boxare han tränade avrättades av en yrkesmördare med ett skott i bakhuvudet. Hitmannen erkände innan han begick självmord i fängelse men den man som sköt Gevor är fortfarande fri.
Vad som låg bakom skjutningarna utreds fortfarande ett år senare av polisen. Men Maria är inte rädd för kriminaliteten runt sporten och gymmen.
– Hade de inte pratat om det hade jag inte märkt något av det. Det är inte värre i Tyskland än i Sverige. Det hänger en massa löst folk i lokalerna, så ser det ju ut, vi behöver inte ljuga, men man väljer själv om man vill ha med dem att göra eller inte, säger Maria.
Under en gala i Hamburg mordhotades boxningsskribenten Per-Åke Persson som efteråt i insinuerande texter anklagade Maria för att ligga bakom hotet. De två har en lång antagonism bakom sig som spänner i stort sett från då Maria drabbades av hjärnblödning i samband med en amatörlandskamp i Finland 1999.
Enligt Maria har Per-Åke Persson med sina internationella kontakter på eget initiativ bidragit till att förhindra henne från att få utöva sin sport. Efter Perssons skriverier om händelsen i Hamburg stämde Maria Lindberg honom för förtal.
– Målet kommer upp med huvudförhandling på torsdag i nästa vecka. På ett sätt är det en ganska enkel förhandling eftersom allting finns skriftligt. Klart att jag hoppas att han blir dömd. Det hade också blivit en skön revansch.
”Förtjänar ett straff för det han gjort”
I dokumentärfilmen Maria och hennes skugga framställs Per-Åke Persson som skuggan som förföljt henne i åratal i syfte att försvåra hennes proffskarriär.
– Det har han ju gjort. Filmen handlar inte bara om det, men Per-Åke har varit ett problem för mig från början till slut. Ett störande moment i mitt liv.
– Han har lyckats förstöra mycket. Jag säger inte att min karriär hade varit enkel utan honom, huvudskadan hade ju funnits där även utan honom, men han har gjort det jävligt mycket svårare än det borde vara. Det han hållit på med kan jag aldrig förlika mig med. Jag tycker det är ett mycket sjukt beteende.
Han anser att du förföljt och förtalat honom.
– Ja, det är också intressant, men nej. Jag hade gärna blivit av med honom och nu när jag fått chansen att göra något rättsligt av det så tar jag självklart den. Han förtjänar ett straff för det han har gjort. Kan jag få det till det är jag jättenöjd.
Nu har du i snart 20 år försökt hålla igång en karriär i stark motvind, driven av passion. Varför har du gjort det?
– Det är bara passionen. Så är det definitivt. Jag pratar om det i mina föreläsningar och jag får frågan jätteofta. Om det är revanschlusten, eller om jag är arg. Ilska kan driva dig till en viss gräns, men det räcker inte i 20 år. Då måste det vara en gedigen passion.
”Jag ångrar inget”
– Jag har övervägt en miljon gånger att lägga av. Självklart. Det har varit så fruktansvärt tufft så många gånger och jag har ramlat på näsan så många gånger. Men varje gång jag övervägt att lägga av är det ändå inget alternativ. För jag vill inte sluta. Då finns bara en väg. Att borsta av sig skiten och gå framåt. En av mina starka sidor är nog att jag kan tänka konstruktivt även i situationer när allting är mörker.
Ditt alternativ känns annars ganska enkelt. Du har en hög utbildning och kunde haft ett välavlönat jobb som civilingenjör i kemiteknik. Haft det lugnt och skönt.
– Absolut. Men lugnt och skönt? Jag är inte säker på att det hade varit tillräckligt för mig. Om jag inte hade boxningen vet jag att jag hade blivit lycklig som civilingenjör för då hade jag hittat mina utmaningar där. Men nu kom något emellan som var mer intressant och jag ångrar inget. Även om jag hade tjänat väldigt mycket mer pengar.
– Alla motgångar har gjort mig extremt stark. I alla situationer jag hamnar i kan jag använda den styrkan. Det finns en liten del i mig som är tacksam för det som har hänt för annars hade jag inte varit den jag är.
Efter skadan tränade hon med hopp om att det skulle dyka upp en match inom några månader. Efter fyra år fick hon två proffsmatcher och sen var det stopp igen. Fem års hård träning följde, återigen med drömmen om en ny snar match som drivkraft.
”Vill inte skada någon”
Det känns som att motgångarna varit fler än framgångarna för dig?
(Maria skrattar innan hon svarar.)
– Ja, verkligen. Verkligen. Det har funnits fler anledningar att lägga av än att fortsätta. Absolut. Så är det. Men det handlar också om hur man förhåller sig till det som har hänt. Jag kan ju välja mellan att ta åt mig av motgångarna eller borsta av mig dem och suga åt mig av framgångarna. Det är det jag försöker göra. Allt det lilla positiva som händer suger jag åt mig som en svamp, medan allt det andra borstar jag av mig så gott det går. Jag är ingen robot.
Det är länge sen du blev skadad men kommer du ihåg om du hade samma inställning till boxningen före som efter den?
– Jag var lika fokuserad då. Även när jag var en fullständig nybörjare trodde jag lika mycket på mig själv då som jag gör i dag. Inför varenda amatörmatch tänkte jag att ”du har ingen chans mot mig”. Jag är sån. Vad jag än gör vill jag vara bäst. På gott och ont.
Att det blev boxning, berodde det på att det är något speciellt i den sporten som attraherar dig?
– Lite är det en slump. Jag tränade ingenting när jag var ung. Konstigt nog eftersom jag alltid var bland de bästa i gymnastiken i skolan. När jag var 19 tog en tjej med mig på boxning och jag gillade det från första dagen. Kanske hade jag gjort samma om jag kommit till en annan idrott.
– Att jag älskar det så mycket nu och på vägen hit beror på att boxning är så svårt. Ju mer man lär sig ju mer inser man hur svårt det är. Det gillar jag. Är det enkelt kan alla göra det och då intresserar det inte mig. Jag vill göra det andra inte klarar av.
Är det kul att slå folk på truten?
– Vad ska jag säga? Jag måste ju säga att, ja, det tycker jag. Inom ramen av boxningen eftersom det inte handlar om att slå folk på truten utan om att plocka sina poäng, men det ligger definitivt en tillfredsställelse i att få in en bra träff.
– Alltid lika svårt att förklara att jag inte vill skada min motståndare, men jag vill knocka henne. Vilket ju är en jättemotsägelse, men så ser sporten ut. Jag vill inte skada någon på träning. Jag vill inte skada någon som är sämre än mig, det vill jag absolut inte. Men någon som är likvärdig motståndare. Ja, då vill jag skada henne. Definitivt, men jag skulle aldrig vilja skada någon på gatan. Det har jag aldrig haft något intresse av.
”Är nästan tragikomiskt”
Marias mamma ingick i ett läkarteam som jobbade med hjärnskador och Parkinsons sjukdom.
Hur många diskussioner har ni haft om boxning de sista 20 åren?
– Vi har inte haft så många diskussioner faktiskt. Mamma avskyr boxning och har gjort det alltid. Hon tyckte inte om den innan jag skadade mig och naturligtvis ännu mindre efteråt. Men vi pratar inte speciellt mycket om det, för det leder inte särskilt långt
– Jag är medveten om riskerna. Min mamma behöver inte berätta om dem för mig. Sen är det faktumet att jag är beredd att ta risken, vilket varken hon eller många andra kan förstå.
Men hon har förstått att hon inte kan påverka mig att lägga av förrän jag själv vill det.
Vi har inte haft många proffsboxare i Sverige men har de senaste åren en ganska hög procent med hjärnskador. Du, Armand Krajnc, Frida Wallberg och Erik Skoglund. Vad har det berott på?
– Helt otroligt. Vi är fyra stycken som haft den typen av skada i olika storlekar. Man funderar på det men jag har ingen som helst aning vad det kan bero på. Blir nästan tragikomiskt när boxningsförbundet jobbar så hårt med strikta regler för att undvika skador och så blir det så många skador.
– Man borde sätta sig med de som råkat ut för det och försöka se om det finns likheter i förloppen. Då vill det ju till att alla berättar sanningen om vad som hänt kring, före, under och efter. Det vet jag inte om alla är beredda att göra, men vem vet? Det finns kanske en gemensam nämnare som det hade varit extremt viktig att komma fram till.
– Jag kan inte klandra någon annan än mig själv att jag gick upp den där andra matchen i Finland. Jag är helt övertygad om att skadan startade redan i min första match. Men återigen. Tävlingsmänniskan i mig. Jag klarar allt. Där var det på väldigt ont, tror jag. Min tränare ville inte att jag skulle boxas men jag övertygade alla runtomkring mig att det inte var så farligt. Jag skulle fixa att gå matchen. Där var jag farlig för mig själv och det lärde mig att lyssna på min kropp.
Aldrig velat ha barn
Hur känner du för skadan i dag?
– På ett sätt är det känslosamt att se det igen på film. Det är dramatiskt det som händer i ringen. Men på ett sätt känns det overkligt. Jag sitter här nu och känner mig superstark. Skadan är en del av mig och min historia. Jag glömmer den aldrig och jag ifrågasätter ganska ofta för mig själv beslutet att fortsätta.
– Det kan hända igen. Risken finns för mig som för alla andra och skulle det hända igen kommer jag såklart tänka hur jävla dum i huvudet får man vara att inte sluta i tid, men då kommer vi till punkten sluta? Nej. Passionen är större och starkare än rädslan för det som kan hända.
Är du väldigt ego?
– Ja och nej. Jag är väldigt egoistisk när det kommer till träna inför en match och att det går först, men jag skulle inte vilja kalla det för ego utan för prioriteringar. Egoistisk för mig är ganska negativt. Jag gör det inte på något sätt så att det går ut över någon annan. Jag gör mina egna val.
– Jag väljer bort allt vad det innebär med socialt liv till fördel för träningen, men det drabbar ju inte någon. Sen kan folk tycka vad de vill om det. När jag förbereder mig kräver jag ganska mycket av min tränare men jag är också beredd att ge ännu mer till honom. Jag är tacksam att träna. Alltid i tid, gör alltid det jag ska och pressar mig alltid till den yttersta gränsen.
Du säger själv att du valt bort det sociala. Är ensam, ingen familj, är 41 år. Inga barn på gång.
– Jag har aldrig velat ha barn så det är inget problem. Det hade kanske varit annorlunda om mitt liv sett annorlunda ut, men barn har aldrig varit någon lust hos mig.
– Ensam? Nej, jag är inte ensam. Jag har mycket folk runt omkring mig och många väldigt goda vänner, men jag behöver inte träffa eller prata med mina vänner varje dag. Jag trivs väldigt bra i mitt eget sällskap. Det är en prioriteringssak jag är väldigt bekväm i. Hade jag inte varit lycklig i den situation jag är i hade jag inte gjort så.
– När jag säger socialt liv menar jag det alla andra ser som socialt. Att gå ut och äta med kompisar, festa … jag vill inte göra det. Jag är inte intresserad, men jag har ett otroligt rikt socialt liv på gymmet varje dag. Ett socialt liv som inte är lika vanligt, en annan form som kanske inte är lika accepterad. Vilket jag skiter fullständigt i. Jag gör det jag vill och så länge jag mår bra kan hela världen tycka det är fel. Det gör mig ingenting.
Hur länge blir du kvar i Tyskland?
– Definitivt så länge som jag är aktiv. Efter det måste jag ta ett beslut och där är jag rätt kluven. Jag saknar Sverige otroligt mycket men jag kan åka hem och är hemma jätteofta. Har kvar min lägenhet i Malmö.
– Min dröm hade varit att kunna ha både och. Jag ser möjligheter i Tyskland där jag får ett helt annat erkännande för det jag kan. Inte bara som boxare utan även som tränare med den erfarenhet jag har efter att ha varit tränare i mer än tio år.
– Jag och min tränare Khoren kan kanske göra något ihop. Vi har helt olika kunskaper. Genom att slå ihop de kunskaperna kunde man nog bygga upp något ganska intressant. Men det beslutet får jag ta efter att jag slutat. Så länge jag är aktiv finns inte utrymme för ett imperietänkande. Ha, ha, ha.
Imperium? Arrangera galor? Boxning är en rätt rutten bransch.
– Klart att den är. Men Khoren är bra på att hantera ruttna människor. Bättre än vad jag är. Galor? Definitivt. Men att ge sig in i den högsta nivån, nej. Där är det för ruttet för mig.
Maria är eftertraktad som föreläsare. För en tid sen höll hon sin första på tyska.
– Jag är faktiskt väldigt stolt. Jag har velat föreläsa på tyska efter att ha gjort det i många år på svenska och engelska tidigare, men har inte vågat ta steget tidigare. Det är en sak att babbla på tyska, men att hålla en föreläsning är något helt annat. Det var tufft. Jag vet inte hur många hundra timmar jag jobbade med förberedelserna. Jag visste ju inte om jag hade förmågan att förmedla en känsla, som det handlar om, på tyska men feedbacken jag fick var helt fantastisk och nu öppnar sig en ganska stor marknad.
De pengar du har dragit in under de här åren har du spenderat på din boxning. Har du gått minus?
– Jag har väl gått plus minus noll mesta tiden.
Låter inte som att du unnar dig så jättemycket.
– Det gör jag absolut inte. Har jag pengar över finansierar jag en match. Som min senaste match i Karlsruhe när jag försvarade mina två små VM-titlar. Folk undrade varför jag håller på med sånt, men hade jag inte gått den matchen hade jag inte fått denna för då hade jag kommit från två förluster.
– Den matchen med motståndare kostade mig sex och ett halvt tusen euro (66 500 SEK). Hälften ungefär drog jag in via sponsorer. Det gick den här gången eftersom jag är med i en biofilm som kommer i höst där jag spelar med och tjänade lite pengar.
Är det värt det?
– Ja. Det är det. Jag lever på min sport. Inte i den form andra lever på den, men jag lever på den lika väl som jag hade levt på att vara civilingenjör. Allt jag bygger upp med boxningen är det som gör att jag kan leva vidare som föreläsare. På det viset är det en investering i mig själv.
När åkte du på en semester senast?
– Jag har aldrig varit på en semester, ha, ha, nej, men vad fan? Skulle gissa på att det var när jag var liten och bodde hemma hos mamma och pappa och vi åkte på skidsemester. Nej, vänta. För tre år sen var jag en vecka i deras sommarstuga i Dalarna.
Aldrig en charterresa?
– Har jag aldrig varit på. Jag har varit på träningsläger i Spanien. När jag jobbade som civilingenjör fick jag plocka alla mina semesterdagar för att åka till USA och träna boxning. Och nu när jag kör eget är det ju så att om jag inte jobbar kommer det inte in några pengar. Men jag kan åka på semester senare. Det kommer ju att bli gott om tid för det någon gång.
Frågan är – när slutar du boxas?
– Det vet jag inte. Jag har alltid sagt två-tre-fyra år och det har jag sagt de senaste fem åren så jag slutar att säga det. Det händer mer nu än vad det hänt ever med stora matcher så nu vill jag inte sluta.
– Sen handlar det om vad som händer med kroppen. Jag har ont. Överallt. Mer eller mindre hela tiden. Exakt vilka skador det är vill jag inte berätta men jag kämpar för att hålla ihop kroppen. Så det är väl fysiken som kommer att sätta stopp innan lusten tar slut.
Elitidrott är inte nyttigt men det kommer att bli en enorm omställning för dig att sluta.
– Ja, det vet jag. Det kommer att bli en sorg som man måsta ta sig igenom. Hur jag ska göra vet jag inte. Jag kommer kanske bli helt crazy och bara åka på semestrar. Men det påverkar inte min existens eftersom jag inte tjänar mina pengar på att boxas.
Hur ska du vinna titeln på fredag?
– Mitt bästa vapen blir att pressa henne, pressa henne, pressa henne. Jag är bra på det. Jag kan bryta ner mina motståndare och det tänker jag fan i mig göra. Jag är så sugen på att vinna den här titeln, säger Maria Lindberg.
Tjugo års drömmande är nära att uppfyllas.