Laul: ”Har extrem förmåga att vinna”

Malmös enorma skadebekymmer överträffas just nu endast av lagets extrema förmåga att ta sig samman för att vinna fotbollsmatcher ändå.

Derbydramat mot Helsingborg är över, återstår gör guldduellen med IFK Norrköping.

Guldduell förresten…

Snarare en modern Agatha Christie-tolkning med arbetsnamnet ”Tio små Malmöpågar”.

Sportbladets Robert Laul.

I torsdags tvingades MFF avsluta mot Elfsborg med tio man, nu hade tränare Allan Kuhn gjort alla tre byten efter 45 minuter.

Det var inte vilka pjäser som helst som haltade av den här gången: Markus Rosenberg, Anders Christiansen och Rasmus Bengtsson, tre av allsvenskans bästa spelare försvann på ett bräde.

Det var hårt och intensivt på planen precis som ett derby på gräs ska vara men skadorna berodde inte på vårdslöst spel från HIF, snarare på det tajta spelschemat med bara två vilodagar mellan matcherna (minst en dag för lite).

Helsingborg började bäst, och visade återigen att de är för bra för att ligga på kvalplats: De hanterade MFF:s attacker, var mer aggressiva, kom först på andrabollarna, gjorde färre misstag.

Men det höll bara i en kvart. När matchbilden började svänga över till hemmalagets fördel flyttade HIF-tränaren Henke Larsson upp Jesper Lange från nummer tio-roll till en forward bredvid Linus Hallenius i ett 4-4-2 för att låsa fast bollen bättre.

Det hjälpte inte.

Hittar sätt att vinna

Malmö fungerar inte hundraprocentigt som lag (långt ifrån) men där finns likförbannat en individuell kvalitet som är skyhög med allsvenska mått mätt. När de individuella prestationerna kommer i samma anfall kan få motståndare stå emot. Som kontringen-på-kontringen där Oscar Lewicki hittade Alexander Jeremejeff som satte bollen vidare på Jo Inge Berget som släppte snett-inåt-bakåt till Anders Christiansens bredsida och 1-0.

Fyra spelares perfekta beslut kom slag-på-slag, ingen slump på något sätt, och mittfältaren Anders Christiansens sjätte mål i år.

Sedan kom skadorna, sedan kom nödlösningarna, sedan svängde derbyt tillbaka till HIF:s fördel. Med tre nya MFF-skador att lägga till de toppspelare (Árnason-Eikrem-Adu) som redan saknades av olika anledningar blev lagen jämnbördiga, och Helsingborg kunde mycket väl ha kvitterat, det hade inte varit orättvist.

Men detta Malmö har en klasspelare längst bak också, målvakten Johan Wiland, som räddade MFF minst tre gånger i derbyt. Till slut kunde inhopparen och 17-åringen Mattias Svanberg kontra in 2-0 i stället.

– Det var en krigarmatch som vi vann tillsammans med publiken, sa tränare Allan Kuhn efteråt.

Tar ut rätt pjäser

Vad definierar en skicklig tränare?

Många verkar tro att det handlar om matchcoaching men de flesta tränare på hög nivå är rörande överens om att det är kraftigt övervärderat. Möjligheterna att påverka under pågående match är små.

Tränarens bidrag handlar mest om förberedelser som säsongsplanering, lagbygge i kombination med taktik samt att ta ut rätt startelva.

Sällan sätts en tränare på sådana prov som i skade- och avstängningsdrabbade lag.

Då hjälper det inte att ha en bred trupp: Det handlar om att välja rätt pjäser också.

Malmös skadesituation var tuff inför Skånederbyt, och är extrem nu efteråt.

Hittills är det bara att konstatera att Allan Kuhn har gjort rätt val hur märkliga de än känts på förhand.

Trippelbytet hjälpte inte

Henke Larsson försökte med både trippelbyte och trebackslinje under derbyt men det var Kuhn som stod som segrare till slut i en match där en inhoppare gjorde sista målet (Svanberg), framspelad av en vänsterback som startade som högerytter (Yoshimar Yotun).

Rubriken på det? Kungligt, Kuhn.

19 918 åskådare på Swedbank, Malmö vann även klackkampen tack vare mer kreativa banderoller, överlägsen sång, ett snyggt halsdukshav medan HIF-fansen visserligen kämpade tappert i ett hopplöst numerärt underläge men endast kom med i protokollet för mest meningslösa bengalprotest som innebar att matchen pausades just som andra halvlek blåstes igång. Jag som trodde dagens tonåringar var kreativa.

Fortsättningen?

Tja, Rasmus Bengtssons knä håller eventuellt för spel redan till nästa match (BK Häcken), Markus Rosenbergs missar en eller ett par matcher medan Anders Christiansens problem tycks värre.

Nu klarar inte Malmö fler skador säger många men det verkar inte spela någon roll: Truppen linkar omkring på benstumparna men laget vinner sina matcher ändå.

Med den moralen och den vinnarkulturen undrar jag om inte serieledande IFK Norrköping känner sig lite pressade inför fortsättningen.

Jag menar, tänk om MFF får tillbaka alla spelare efter landslagsuppehållet när lagen möts på Östgötaporten?