Eriksson gör VM-debut – 33 år gammal

”Jag slängde upp klubbor på läktare och skrek fula ord”

helskärm

I dag kommer Jesper Eriksson, 33 år, att debutera i VM.

Men vägen dit har bestått av en lång kamp mot sina egna demoner – där humöret nästan förstörde allt.

– Jag blev alltid arg. Sedan rasande. Och efter det likgiltig, säger han.

En av bandylandslagets två VM–debutanter är Villa-Lidköpings Jesper Eriksson, 33 år.

Han kom med i landslaget första gången för nästan tio år sedan. Men inför det här mästerskapet har han ändå bara fem landskamper i bagaget.

Anledningen är helt enkelt han själv.

– Jag hade inte med mig huvudet som ung. Jag slängde upp klubbor på läktare och skrek fula ord mot domare och spelare. Jag spelade tennis också och det går inte att säga hur många tennisracketar jag knäckte, berättar Eriksson.

Det beteendet, i en lagsport som bandy, satte minst sagt käppar i hjulen.

– Man vågade inte satsa på mig. Jag förstörde både för mig själv och mina lagkamrater när jag blev sådär. Många blir ju bättre när de blir arga, de använder energin till något positivt. Men jag kunde inte det, det bara förstörde. Jag tror att även på senare år har det nog levt kvar lite, att tränare inte vågat satsa på mig.

”Huvudet var min svaga sida”

För att han skulle kunna prestera på nivån han ville behövde något hända. Men lösningen krävde ett steg som var svårt att ta.

– Det var några som sa att jag nog var tvungen att skaffa hjälp. Men det är svårt, speciellt för en man att erkänna att man behöver gå till en psykolog. Det är lite tabu kring det. Det ses som en svaghet eller att man är knäpp, men det handlar ju inte om det. Man måste våga jobba på den del där det behövs och för mig var huvudet min svaga sida, säger Eriksson.

Hur var det när du tog steget?

– Det var ju svårt, för när jag var yngre lärde jag mig aldrig något om sådant här. När man går och får hjälp betyder inte det att någon healar en, det är liksom ingen gud som sitter där och fixar en. Utan man måste vara lyhörd, man får redskap som man måste jobba med själv. Det är hårt arbete precis som med vanlig träning.

”Bättre sent än aldrig”

Det hårda arbetet gav också utdelning.

Humöret finns fortfarande där, men det gör också en helt annan kontroll än tidigare.

– Man måste få energi av att bli förbannad, det är det svåra. Man måste lära sig att använda humöret man har. Det är väl där skillnaden är nu. Jag har fått med mig huvudet.

Nu är han en av Villas viktigaste spelare – och trots att det har varit snålt om chanser i landslaget gör han sig nu redo för VM på hemmaplan.

Vad tror du om att debutera i VM som 33–åring?

– Jag är ju 20 år i sinnet, så det är bara att hoppas att de andra tar hand om mig som om jag vore en junior. Nej, men det kommer vara lite pirrigt i början och i slutet, precis som i alla turneringar. Det ska i alla fall bli skitkul att få försöka bidra med den nyttan som tränarna tror att jag kan göra.

Vad hoppas du på?

– Jag har inga stora förväntningar egentligen på mig själv, inte mer än att jag ska göra mitt absolut bästa. Det är helt nytt för mig, så jag har inte mycket att förhålla mig till. Men med laget är det klart att man hoppas på guld. Man kan ju inte sträva efter silver liksom, det vore ju dumt.

Sverige möter Finland (29 januari), Kazakhstan (31 januari) och Ryssland (1 februari) i gruppspelet.

Finalen spelas 5 februari.