”Det var extrema förhållanden”

Jimmy Lidbergs liv har blivit film

Publicerad 2020-04-04

Pappans spelmissbruk omsatte miljoner på egna svartklubbar, brottarkarriären kantades av kampen med storebrors skugga och livet efter medaljerna blev ett svart hål av depression och skilsmässa.

Nu har OS-bronsmedaljören Jimmy Lidbergs liv blivit film.

– Folk förstår inte hur vi har haft det, säger han.

Jimmy Lidberg har själv svårt att sätta någon exakt etikett på den 30 minuter långa film som precis färdigställts om hans liv.

– Det är någon form av dokumentär med en utlämnande konstnärlig touch där jag också rollspelar en del, säger han.

Han säger att regissören Bahador Shahidi kallar ”Jimmy the wrestler” en mockumentär.Men att den faktiska storyn är långt i från påhittad.

– Bahador hade gjort kortfilmer om poeter, iranska skådespelare och så, men nu ville han in i sportens värld där han inte hade någon koppling.

– Hans idé var att han vill sätta mig i obekväma situationer. Jag skulle till exempel prata om min komplexa relation till min äldre bror Martin när han satt precis bakom mig.

”Det där hände verkligen”

Det är en av filmens starkaste minuter, när yngre och klart mer anonyme Jimmy Lidberg berättar hur tufft det är att vara i skuggan av sin nio år äldre brottarbror Martin trots likvärdiga – ja till och med bättre – meriter. I scenen beskriver han sin bror som sin ”största motståndare” och talar om hur svårt han har haft att gå i hans fotspår. Då faller mikrofonen ner i bild och allt ska göras om. Jimmy blir upprörd och plötsligt panorerar kameran över till en soffa där Martin själv sitter och lyssnar. Det ser arrangerat ut, men som betraktare kan du inte vara säker.

– Det där hände verkligen, det var en äkta slump. Men Bahador sa direkt att vi inte kan klippa bort det, det var verkligen äkta känslor.

Berättelsen om relationen till Martin Lidberg är ett av flera spår som löper parallellt under halvtimmen. Ett annat är det om uppväxten i Farsta i en allt annat än vanlig familj.

Pappa Tommy, eller Tavel-Tompa som han kallas, var en av den tidens absolut största gamblers. Ett spelande som var ett missbruk och som kastade familjen in i en otrygghet.

– Det var extrema förhållanden. Folk förstår inte hur vi hade det, hur osäkert det var. Ena dagen var det toppen, den andra dagen hade vi ingen mat. Mamma fick bära familjen och sedan blev brottningen en frizon med ramar och regler som vi saknade annars.

Extremt, på vilket sätt?

– Ja, till exempel gjorde han om en lägenhet där jag ofta var med honom till svartklubb vissa dagar. Pappa ägde några av Sveriges första spelklubbar så helt plötsligt kunde det sitta 15–20 okända män i den där lägenheten.

– Ibland hade pappa vunnit mycket pengar, då reste vi på semester och köpte ny bil. Sedan spelade han bort allt och vi fick lämna tillbaka grejerna. Jag minns en gång när Kronofogden kom och tog alla våra möbler så vi fick sitta och äta på golvet.

Beundrar sin pappa

Pengarna som susade igenom lägenheten var enorma.

– Han var en av de tre, fyra största spelarna på 80-talet. Det rullade miljonbelopp veckovis, på allt från kortspel till hästar. Mycket på de egna svartklubbarna.

Relationen tog så klart skada, spelandet fortsatte under hela Jimmys karriär som världselitbrottare.

– Pappa har kämpat jävligt mycket och jag beundrar honom för att han tagit sig dit han är i dag. Vi har en bra relation men vi har också missat många år, det är inte som mellan mig och mamma. Men jag är ändå stolt över honom, säger Jimmy.

I filmen korsklipps berättelsen om uppväxten med brottningskarriären. Pappans missbruk och sonens närmast unika träningsvilja.

– Det är beroendegenen vi har, bara kanaliserad på olika sätt. Jag har alltid varit mer upp och ner än brorsan. Jag tränade extremt hårt för jag hade inte samma naturliga talang.

”Övergången är brutal”

Självplågeriet bröt ner kroppen på ett sätt Jimmy Lidberg känner av än i dag. Men det tog också honom till två VM-finaler, positionen som världsetta i 96-kilosklassen och avslutningsvis till den där OS-medaljen 2012 som gäckat familjen Lidbergs brottarbröder i fyra tidigare olympiska spel.

Sen kom depressionen.

– Övergången är så brutal, allt bara släcks. Hela ens identitet bara försvinner. Först levde jag på medaljeuforin i några månader men sedan klingade allt av.

Jimmy Lidberg var plötsligt hemma med familjen, fru och två barn, på heltid och relationen försämrades snabbt.

– Vi visste nog inte hur vi skulle leva med varandra nu när brottningen och alla dess resor inte längre fanns med i bilden. Bara tio månader efter OS skiljde vi oss och någonstans där släcktes sista lampan.

– Jag minns fortfarande känslan när man sitter där på sängen, nyvaken, och det är helt tyst. Barnen är inte där, allt är borta och jag har ingenstans att gå. Ingen träning, inget jobb, ingenting. Jag försökte vara handlingskraftig till en början men orken tog slut. Jag brann inte för något, blev helt likgiltig.

Bara ett år efter OS-bronset var Jimmy Lidberg mer eller mindre inlåst i sin lägenhet. Gick han ut var det ofta självdestruktivt i sin natur.

– Jag sket i att söka jobb, fick låna pengar av morsan till hyran och levde ett väldigt destruktivt liv.

Närmaste familjen kämpade med att aktivera honom, till slut blev vägen ut en fystränarutbildning och ett deltidsarbete som brottningstränare. Nu är Jimmy Lidberg heltidsanställd fystränare för Hammarbys A-trupp samtidigt som han är delägare i en mindre koncern.

– Jag kan nästan skratta åt det själv, men det är de här ytterligheterna i min personlighet. Jag var med och startade fyra företag på lika många år samtidigt som jag jobbade i Hammarby. Nu har jag och en kompanjon en liten koncern med butiker, e-handel och en restaurang som omsätter 25 miljoner och har 14 anställda.

I filmen blottar han sig på ett sätt han aldrig gjort offentligt under karriären. Som en röd tråd genom hela berättelsen löper egenskriven poesi som han läser själv. Och ska Jimmy Lidberg hoppas att man tar med sig något från filmen är det just det, att allt inte behöver vara så ensidigt och stereotypt.

– Det finns en annan bild av mig och brorsan än många tror. Vägen är inte så rak som man kan tro. Jag tror många människor kan känna igen sig i det, att man bär på något annat under ytan. Jag tror den kan beröra och hjälpa många. Sen hoppas jag bara det blir en fin liten tittning.

Fotnot: När och var filmen kommer visas är inte klart i nuläget. Men du kan se ett utdrag ur filmen i tv-spelaren ovan.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.