Mona Tumba

Mona Tumba: Det blev ju väldigt tyst när han dog

Var gift med legendaren Sven Tumba i över ett halvt sekel

Av: 

Christina Nordh

Sven och Mona Tumba vid premiären av Hairspray på Chinateatern i september 2009.

Foto: KARIN TÖRNBLOM

SPORTBLADET

I över 50 år var hon gift med Sven Tumba.

När han dog blev det tyst – flera av deras vänner slutade höra av sig.

– Det var bara Nenne de ville träffa. Jag är inte bitter, men jag blev besviken, säger Mona Tumba, 79.

De träffades när hon var tonåring, han var tio år äldre och hockeystjärna – med hela världen som arbetsplats. De fick tre söner på åtta år: Pigge, Johan och Stefan. Tolv år senare, 1982, kom sladdisen Daniel.

Mona och Sven fick 51 år tillsammans.

– Vi hade så roligt ihop. Och han var så otroligt kärleksfull och omtänksam mot mig och barnen. Och speciellt på äldre dar, när han var yngre var han ju inte så mycket hemma. Vi hade så mysigt och roligt, vi hade aldrig tråkigt. Det blev ju väldigt tyst när han dog.

Sven Tumba dog 1 oktober 2011, 80 år gammal. Samma natt gjorde Monas nära vän Lill-Babs henne sällskap efter vakandet på sjukhus. ”Barbro hade känt på sig att det var något”, skriver Mona Tumba i sina memoarer ”Min sanning” som släpps i januari.

Mona, Barbro ”Lill-Babs” Svensson och prinsessan Birgitta har känt varandra i 55 år, ”en oskiljaktig trojka”, som det står i boken.

– Prinsessan Birgitta ringer hela tiden nu och vill höra hur jag mår. Hon är en underbar person, säger Mona Tumba.

Sven Tumba dog 1 oktober 2011, 80 år gammal.

Foto: BJÖRN ELGSTRAND

Efter Svens död behövde hon en nystart. För ett par år sedan flyttade hon från huset där de bott i 19 år och in i en lägenhet alldeles intill en hamn i Palm Beach, Florida.

– Jag måste ju bryta mig loss. Jag stormtrivs, lägenheten är underbar! Jag har vatten utanför fönstret, jag älskar ju vatten. Det är en liten hamn i en bukt som sedan går ut i havet. Och jag har grannar som är underbara och tar med mig på sin båt.

I lägenheten har hon inrett en studio.

– Det har jag drömt om i hela mitt liv. Där kan jag måla och göra mina saker. Jag målar väldigt mycket, jag får mycket beställningar och mycket porträtt – alltifrån fåglar, hundar, katter, barn och barnbarn.

Vad gör du på dagarna?

– Jag har städat varenda låda och garderob här. Men det kan man ju inte hålla på med hur länge som helst.

Under arbetet med boken har Mona också för första gången klarat av att tala om sin syster Maud, som mördades i schweiziska Crans-Montana 1965. Hon efterlämnade make och fyraåriga tvillingdöttrarna Ann och Christine.

– Det här med Maud har jag burit inom mig i alla år. Och så fort någon frågat har jag börjat storgråta. Jag har inte kunnat prata om det. Men jag har gjort fel i hela mitt liv med det här.

Mördaren är fortfarande på fri fot.

– Min pappa gav upp, han kom ingenstans. Läkaren försvann och han som gjorde obduktionen försvann ur landet och … Det höll på att knäcka oss allihopa att vi inte fick reda på sanningen.

Mona och Sven fick 51 år tillsammans.

Foto: FRIDA LENHOLM

Du har gjort så mycket, finns det något som du är extra stolt över?

– Ja, ”Mona Tumbas Slim Club” tyckte jag var fantastiskt. Att jag ändrade väldigt många människors liv. Det är ett av många starka minnen. Människor som hade problem med övervikt som kom till mig. Stephan Rössner på Överviktskliniken på Karolinska följde upp det här och sa att det är min diet som ligger bakom viktnedgångarna. Det är något som sitter väldigt fast i hjärtat, att hjälpa andra.

2020 är ett år få vill komma ihåg. För Monas del handlar det bland annat om att hon inte kunnat åka till Sverige för att träffa barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

– Det är väldigt jobbigt. Nu längtar jag till nästa sommar då jag får träffa dem igen. De är så gulliga att man smäller av.

Vad gör du förutom att måla?

– Jag går ner i poolen och tränar, har vattengymnastik två gånger om dagen för att gå upp i vikt. För du vet det var bara skinn och ben kvar. Jag såg ut som en hundraårig kärring. Så det håller jag på och bygger upp. Jag går en gång på förmiddagen och på eftermiddagen igen. Jag måste ju bli frisk! Jag har inte tid att vara sjuk längre.

Mona Tumba drabbades av cancer tidigare i år och i somras gick hon på behandling.

Hur mår du nu?

– Jag mår ganska bra. Jag har åkt på kristallsjuka också. Man vaknar och tror att man är full. När man lägger sig är man jättefull – utan att ha druckit en droppe. Det är hemskt. Man måste gå och hålla sig i väggen, men det går över snart.

– Just nu är cancern under kontroll, den har krympt. Nu väntar vi bara på att jag ska bli stark och få bättre immunförsvar så att de kan operera mig och ta bort de här knutarna i ljumsken. Men jag måste bli ”nykter” först, säger Mona Tumba och skrattar.

UTDRAG UR MONA TUMBAS ”MIN SANNING”

Första mötet med Nenne

Sexa upp dig, så ska du få vara med på bild

Sommaren 1958, då jag var 17 år, hände något väldigt roligt och spännande i Saltsjöbaden. Rikskändisen, tillika hockeystjärnan Sven Tumba Johansson, öppna en vattenskidskola nere vid badet i Saltsjöbaden och alla mina kompisar sa att vi måste cykla ner och kolla. ”Tumba kommer, Tumba kommer.” Ja, de var helt till sig, medan jag som red och dansade balett inte hade en aning om vem han var. Jag var väl inte jätteintresserad, men de övertygade mig och vi cyklade ner för att kolla på detta fenomen, som alla tyckte var så märkvärdigt.

Bildjournalen var på plats för att göra en intervju med Sven och ta lite bilder till ett reportage och behövde en flicka som kunde åka vattenskidor. Det här var första dagen på vattenskidskolan, men eftersom jag redan kunde åka så pekade alla kompisarna på mig. Vi hade åkt vattenskidor med min pappa sedan jag var åtta år. Min storasyster Maud var väl stråt vassare, men eftersom hon var på sommarskola i Schweiz vid den här tiden så föll lotten på mig.

Sven kom snart fram till mig och sa: ”Hörru bruden, sexa upp dig så ska du få vara med på en bild”. Jag trodde att jag skulle dö, för jag hade aldrig hört ett sådant språk. ”Sexa upp dig”.

Jag, som hade gått på Franska skolan, som mer eller mindre var som ett nunnekloster, fattade knappt vad det betydde. Jag blev livrädd och sprang in på damernas omklädningsrum och där låste jag in mig på toaletten. Efter en stund kom mina kompisar in och sa att jag skulle sluta fåna mig.

Efter en stunds övertalning vågade jag mig ut igen och där stod han, Tumba, och bad om ursäkt om han hade skrämt mig. Han frågade snällt om jag inte kunde tänka mig att ställa upp och eftersom vattenskidor var bland det roligaste jag visste, så gav jag med mig.

Sven hade en flotte hundra meter ut i vattnet, där man startade ifrån. En medelålders man provade vattenskidor för första gången och Sven instruerade honom på bred Stockholmska. ”Spänn inte stjälkarna, slaka av makaronerna och svikta lite.”

Så fort vi hade åkt färdigt slängde jag mig på cykeln och cyklade det snabbaste jag kunde hem till Skogsö, för att undkomma denna förskräckliga person. Jag rusade in och berättade för mamma och pappa att han var väldigt ouppfostrad och hade sagt en massa konstiga saker.

Dagen efter satt mamma i vardagsrummet och löste korsord, när plötsligt en man traskade in genom dörren och sa: ”Tjena bruden, vill du ha en Toy?”

Mamma tittade förvånat upp och sa: ”Ursäkta min herre, men vem är ni?”. Ja, då var det Sven Tumba Johansson, som stod där i dörren. Han hade tagit reda på var jag bodde och ville väl be om ursäkt igen.

Kanske ville han lugna ner mamma med tuggummit som såldes med sloganen ”Ta’t lugnt, ta en Toy” och kanske lyckades det också, för när pappa kom hem satte de sig ner för att prata. Pappa var en genuin människokännare och fattade genast tycke för Sven. Efter en stund försvann de ut på vår tennisbana och spelade en match.

Efter den dagen blev vår familj goda vänner med Nenne, som jag kallade honom. Vi kom även nära hans familj.

Nenne kom från en trygg och kärleksfull familj. Han pappa Torsten var en underbar människa, en stor nallebjörn man bara ville krama. Han var byggnadsingenjör och reste mycket i jobbet. Nennes mamma Greta var född i Göteborg, men uppvuxen i Tyskland. Hon hade ett hjärta av guld och skämde bort sina barn på alla vis. Nenne hade två syskon, den två år yngre Nils och den fyra år yngre Ingalill.

Familjen flyttade flera gånger. Från Kungsholmen i Stockholm, till Stora Essingen och vidare till Tumba, sydväst om Stockholm. För att slutligen bosätta sig i Viggbyholm, norr om Stockholm, där Nennes nya kompisar började kalla honom för just Tumba.

Nennes föräldrar hade kanske inte det mest kärleksfulla äktenskapet, men barnen led ju inte av det. Det var bara något Nenne reflekterade över när han kom in i min familj. För min pappa kunde aldrig gå förbi mamma utan att krama, pussa eller klappa på henne. Jag minns att Nenne i början frågade mig:

”Håller de på sådär jämt?” ”Ja, det är klart”, svarade jag. För honom var det ovant, han hade ju aldrig varit med om det, men sedan slutade han precis likadant som min pappa. Han kunde aldrig sitta bredvid mig eller barnen utan att krama, klappa eller pussa på oss. Och så sa han alltid hur mycket han älskade oss. Idag är mina fyra barn, åtta barnbarn och fem barnbarnsbarn lika kramgoa och säger alltid hur mycket de älskar mig. Det är underbart.

Den 27-årige ishockeyspelaren Sven Tumba Johansson, som jag mötte den sommaren, var minst lika stor som fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic är idag. Alla visste vem han var. Han spelade ishockey i Tre kronor, som året innan blivit världsmästare i Moskva. Han spelade även i allsvensk fotboll i Djurgården IF om somrarna.

Sven var extremt vältränad, 188 centimeter lång, väldigt charmig och saknade knappast beundrare. Men för mig var han bara en gammal gubbe. Dessutom en ganska läskig sådan. Jag neg och kallade honom därför farbror.

Jag hade istället en annan flört vid den här tiden. En två år äldre kille vid namn Kjell Månsson, som kom från Linköping, och som brukade plugga matte med mig om somrarna i Saltsjöbaden. Han var ursnygg, en kopia av James Dean, och jag vet egentligen inte hur bra jag kunde koncentrera mig när han satt bredvid mig och läste.

Efter att jag tagit realen i Franska skolan skickades jag under två år till Lausanne, den vackra staden i västra Schweiz, där snötäckta Alptoppar speglar sig i den blå Genèvesjön.

Jag hade antagits till det anrika Universiteì de Lausanne, som grundades redan 1537, och där studerade jag flera språk. Jag läste franska, engelska, tyska, och spanska, men faktum är att jag lärde mig mest franska i skidbackarna av skidlärarna. Och det var inte helt fel, för när jag lämnade skolan efter två år hade jag toppbetyg i alla språken och var dessutom berättigad att undervisa i franska.

Det mest minnesvärda från mina nästan två år i Lausanne är helt klart den fantastiska skidåkningen, som varit min passion genom hela livet. Större delen av tiden bodde jag inackorderad hos en dam nere i byn tillsammans med en tjej från Holland och en från England.

Pappa hade många affärsresor till Zürich under den här tiden och han la då mötena på onsdagar och torsdagar för att kunna komma till mig i Lausanne på fredagarna. Han plockade upp mig efter skolan och så åkte vi upp till Alperna för att åka skidor över helgen. Vi delade rum och hade det väldigt roligt tillsammans. Det var underbart att ha pappa för sig själv.

Vi åkte skidor hela dagarna och åt middag på kvällen. När vi gick förbi receptionen la pappa armen om mig, skrattade och sa. ”Nu ska du titta på tjejerna bakom disken. Nu tänker de att jag är en snuskig gammal gubbe.” Vi kunde inte hålla oss för skratt. Vi hade så roligt och pappa var fantastisk. Jag saknar honom varje dag. Han har lämnat ett tomrum efter sig, som man inte kan fylla med något annat än sina minnen.

En gång när jag åkte skidor med mitt stora kompisgäng ramlade en kanadensare vid namn Mark Henderson så illa i backen att han behövde komma till sjukhus. Mark var skitsnygg och jag var i hemlighet lite småkär i honom. När Mark vände sig till mig och sa att jag måste köra honom till sjukhus, protesterade jag lite lamt genom att upplysa om jag inte hade något körkort. ÓÄh, det gör väl inget, jag visar dig hur man körÓ, sa Mark. Så körde jag ner för berget på serpentinvägen som slingrade sig ner till dalen där sjukhuset låg. Det var en Austin Sprite, en urläcker liten sportbil och det gick hur bra som helst.

Marks högerfot var bruten och eftersom han själv nu inte skulle kunna köra bil på ett bra tag så fick jag ta hand om bilen. Det var ju definitivt förbjudet, men det hindrade inte mig att agera Marks chaufför i Lausanne de tre sista månaderna i Schweiz.

Vi blev till slut ett par och hade sällskap i Schweiz. Han var så snygg, att det inte var klokt och hade mandelbruna ögon och brunt hår. Var lång, atletiskt byggd och jättesexig. När vi båda var klara med skolan åkte han hem till Kanada och jag till Sverige, Vi skrev några brev, men sen rann det ut i sanden.

När jag kom hem till Sverige anmälde jag mig till Vogels bilskola. Jag kom dit på min 18-årsdag, satte mig bakom ratten, ställde in backspegeln, vände mig om och körde ut och runt kvarteret. Sedan backade jag in och fickparkerade snyggt.

Bilskolläraren frågade hur länge jag hade kört och jag mumlade: ”Ett par gånger.” De bokade en uppkörning till mig två veckor senare. Jag fick alla rätt på teorin och fixade även uppkörningen. Nu hade jag körkort på riktigt!


Mona Tumba Slim Club

Ner med feta Mona!

I mitten av sjuttiotalet blev jag kontaktad av norskan Grete Rhoede, som på den tiden var Norges bantnings-drottning nummer ett. Hon berättade om sitt viktminskningskoncept Grete Roede Slim Club och undrade om jag ville ta det till Sverige.

Jag, som själv haft problem med övervikt, nappade direkt på franchising av hennes koncept och kunde snart öppna Mona Tumba Slim Club i vårt golftält i Hjorthagen.

Till en början höll tre Grete Roede-värdinnor i kurserna, medan jag pluggade näringslära samtidigt som de lärde mig mer om kosthållning och hur man lagar fettsnål mat i lergrytor i ugn istället för att steka och fritera.

Mina nya matlagningskunskaper och nyttigare kosthållning påverkade hela familjen positivt. Pigge, som var tonåring och var kraftigt lagd, gick snart ner hela tjugotre kg. Själv gick jag ner sex kilo, mer hade jag inte att gå ner.

Nenne tränade ju jämt och där fanns det inget att ta på, inte en gnutta fett, och när Hänt i Veckan kom på besök hemma i Viggbyholm skojade han om att han var familjens svarta får och åt en egenkomponerad kost bestående av vin, goda ostar och mackor.

”Skämt å sido, hade inte Mona stått vid spisen, hade jag inte sett ut som jag gör idag vid 47-års ålder. Jag hade förmodligen rullat fram som ett klot.”

Vi hade reklamskyltar utanför golftältet och började också annonsera i tidningar. Mitt budskap var enkelt. ”Det går inte ut på hårdbantning. Du äter rätt och blir mätt.” Jag utlovade minst tio kilos viktminskning för ”de som hade provat allt”, och kunde till min glädje hålla mitt löfte. Alla bara rasade i vikt.

I min bantningsklubbs grupp svälte vi oss inte utan vi åt regelbundet och det gjorde att folk orkade hålla i dieten, under en längre tid. Jag lärde mina medlemmar att ta bort fettet och sockret ur maten och byta ut det mot nyttigare alternativ.

Vi åt mycket grönsaker, fisk, kött och fågel. På fredagar och lördagar fick man ta ett glas vin om man ville. Man måste absolut få unna sig lite gott här i livet. Det ska inte bli ett straff att gå ner i vikt. Mina medlemmar fick laga mat efter mina veckomatsedlar, och följden blev att även de andra i deras familjer började gå ner i vikt.

Vi träffades en till en och en halv timme varje vecka för viktkontroll och uppmuntrade samtal under åtta veckor.

I början hade många svårt att prata om sin övervikt. De skämdes, nedvärderade sig själva och ljög om varför de var överviktiga. Jag hade ju själv varit överviktig som tonåring och berättade hur jag hade gömt mig i en garderob och tryckt i mig godis och chips när ingen såg. När den ene efter den andra vågade öppna upp sig släppte det, och vi delade våra livsresor och stöttade varandra.

Vi hade också viktminskningstävlingar om vilka som hade gått ner mest. Det var ingen mer än jag som visste hur mycket var och en vägde, men de fick stjärnor, precis som i skolan, beroende på hur mycket de hade gått ner i vikt. Vi mätte också midjemåttet, för ibland går man ner mer i midjeomfång än i vikt.

Det har gett mig otroligt mycket att få ta hand om folk och hjälpa dem till ett hälsosammare liv. Alla blev gladare och piggare. Det var sådan vitamininjektion att träffa mina medlemmar.

Mina kurser blev snart fullbokade och jag utbildade därför nya ledare, som kunde hålla i egna grupper. Monica Lindgren var en av de första. Hon drev en hälsokostbutik i Orminge och hade ringt mig efter att hennes kunder frågat om inte de kunde ha egna träffar ute i Nacka. Monica blev som en lillasyster för mig, hon är världens gulligaste och jag älskar henne.

När jag kom på idén att utöka verksamheten med kost- och motionsresor till Mallorca i Spanien och Riva del Sole i Italien frågade jag Monica och hennes kompis Jane Sandemo om de kunde tänka sig att bli ledare. Båda var singlar och hade lite enklare att komma ifrån.

Jag annonserade i tidningen och utlovade en toppsemester och förnyad livslust: ”Vi äter smalt, motionerar tillsammans och kopplar av i skön natur – bor på fyrstjärnigt hotell nära sandstranden i Palma Nova. Aktiviteter som jogging, promenader, anpassad rygg- och motionsgymnastik, jazzdans, och avslappning som både leds av utbildade motionsledare och danspedagoger”, kunde man läsa.

Sportjournalisten Bengt Bedrup, som också var god vän med Nenne, frågade en dag 1979 om jag inte kunde ha ett stående inslag i hans tv-program Programett. Inslaget döptes till Tv-bantarna och där följde vi Stellan, Lars, Arne, Eva, Patrik och Aina, som varje vecka fick väga in sig inför hela svenska folket. Vi var med andra ord hela 26 år före tv-programmet Biggest looser, som hade premiär på Kanal 5, 2005.

Efter min medverkan i tv-programmet exploderade det och vi växte i en rasande takt. Snart hade jag Slim Club-värdinnor i 32 städer runt om i Sverige och kunde resa till fyra olika städer på två dagar. Det var fantastiskt roligt, men också tufft att flänga hit och dit över hela Sverige samtidigt som jag hade småbarn. Tur att jag hade min barnskötare Helga då.

Till mina kurser kom ibland den otroligt skickliga dietisten Annabella Wrangel och höll föreläsningar. Hon lever tyvärr inte längre.

Jag kom också att jobba med överläkaren och professorn Stephan Rössner vid överviktsenheten vid Karolinska sjukhuset. Han hade fått in en patient som hade gått ner 25 kilo, med hjälp av min Slim Club och ringde därför och frågade om jag ville vara med i en viktminskningsstudie.

Under två år följde han och kollegan Hjördis Björvell 120 kvinnor i åldrarna 20 till 55, som delades in i olika grupper och fick följa olika bantningsprogram. Det var allt ifrån att äta bantningspiller och banta på egen hand till att följa Konsument Stockholms sju maskinskrivna sidor långa bantningsråd, eller att vara med i min bantningsklubb.

Bäst resultat fick de i min grupp, där tio av tjugosju hade gått ner sex kilo efter två år, medan sjutton stycken hade minskat ett till två kilo. Slutsatsen blev den att bäst resultat får de som bantar i grupp. Efter det här fortsatte Stefan att skicka patienter till mig.

Alla gillade så klart inte min viktklubb. Ebba Grön, som vid den här tiden var ett nystartat punkband, gjorde sig roliga över klubben, genom en kritisk och ganska elak punklåt, som fick heta ”Mona Tumba Slim Club”. Så här gick texten:

Den perfekta människans form
Smal o slimmad som en lax
Uppslutningen är helt enorm
Bland den övergödda överklassen

Pressen hjälper ta mej fan till
I antifetmapropagandan
De vet ju att fetma säljer
I charkuterifabriker

Jag behöver inte vara med ...
I Mona Tumba Slim Club

På toppen av brackmodet
Att se ut som en gris
Medans spinkiga knegare
Käkar i en skitig fabrik

Fy fan vad äckligt sjukt
När man startar klubbar
För dessa feta svin
Ner med feta Mona

Att bli kallad ”feta Mona” var kanske inte det roligaste, men jag tog faktiskt inte åt mig. Jag var ju inte det minsta fet och dessutom lärde jag mig något av Nenne – all reklam är bra reklam.

ANNONS EXTERN LÄNK

Munskydd, solskydd och antikroppstest - klicka hem allt inför sommaren här.

MEDS

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Mona Tumba

Sven Tumba

Saltsjöbaden

Florida

Prinsessan Birgitta

Stephan Rössner