Jag hade önskat ett lyckligare slut, Mårts

Wennerholm om Sveriges chanser: Glöm inte Leksand…

Mårts avslutar med VM.

ST PETERSBURG. Pär Mårts står inför ett tungt farväl till jobbet som förbundskapten.

Jag tror inte det kommer någon hjälp från ovan.

Kvartsfinalen mot Kanada blir troligen hans sista match i Tre Kronor-båset.

Och av en enda anledning.

Sverige är inte tillräckligt bra.

Följ ämnen
Leksands IF

Jag hade önskat Pär Mårts ett lyckligare slut efter hans sex år som förbundskapten för Tre Kronor och hans tre år som ansvarig för juniorlandslaget.

Nio raka säsonger där han stått i fokus och varit med om att ta hem ett VM-guld, ett OS-silver, ett VM-silver, ett VM-brons, två JVM-silver och ett JVM-brons.

Det har blivit sju svenska medaljer på nio avverkade mästerskap.

Ingen har varit i närheten av det tidigare.

Och även om det inte blir någon medalj det tionde och sista, har han ett facit få andra länder nått upp till.

Ser jag bara till Mårts VM med Tre Kronor så har det blivit tre medaljer på fem försök  2011-2015. En av varje sort. En komplett samling med guld, silver och brons.

Under samma fem mästerskap har exempelvis stormakten Kanada med bara NHL-spelare tagit en (1) enda (VM-guldet i Prag i fjol). Finland har tagit två (guld 2011 och silver 2014).

Det är bara Ryssland som slår Mårts facit i antal VM-medaljer.

Det är inte kattskit precis.

Tidernas tunnaste Tre Kronor

Men det är också väldigt lätt att glömma bort i en turnering, där kraven bestått, men där vilken hyfsat hockeyintresserad person som helst kunnat se att det här svenska laget inte skulle räcka till.

Att det skulle krävas ett litet mirakel för att gå långt.

Jag tyckte själv att den ursprungliga VM-truppen var den tunnaste Sverige någonsin haft i ett VM.

Med inflygande NHL-backen Mattias Ekholm och Washingtonforwarden André Burakovsky har den blivit något mindre tunn. Men det ändrar ingenting.

Det här laget håller inte för att slåss om några medaljer, även om spelarna själva gärna får bevisa motsatsen mot Kanada.

Nej, jag tycker Pär Mårts ska hyllas för sin insats i båset och för svensk hockey.

Det här blir förmodligen hans sista natt med gänget och då kan jag omöjligt dra honom i smutsen eller gråta över 1–4 och utspelningen mot Ryssland.

Den är historia nu och jag är faktiskt bara glad att jag fick se ryssarna spela som de kan då de är som bäst.

En fantastisk hockeyunderhållning, med hela kartan av teknisk briljans, blixtrande skridskoåkning, fantasi och spelförståelse.

Glöm aldrig Leksand...

Kanada har visat en liknande frenesi och spelglädje, även om Finland fick stopp på kanadensarna med en taktiskt perfekt genomförd match när de vann med 4–0.

Det här svenska laget har säkert viljan, men har de kunnandet att stå emot den hockeyn?

Pär Mårts hoppas att de har det och att han har ett lag där alla sätter personbästa i kvartsfinalen.

Jag tror inte ens det räcker.

Sedan finns alltid Leksands-kortet att dra fram. Glöm aldrig Leksand. Att de skickade ner Modo i Hockeyallsvenskan var en större sensation än om Sverige skulle slå Kanada här i St Petersburg. Och Leicester vann Premier Leauge. Det är en säsong där allt verkar kunna hända.

Sedan tycker jag personligen – och skrev det också när det var aktuellt – att Mårts borde ha slutat efter VM i Minsk 2014. Han borde inte fått kontraktet förlängt med ytterligare tre år av landslagschefen Tommy Boustedt 2013, utan bara med ett.

Jag tycker fyra år är en perfekt cykel för en förbundskapten i ishockey. Att ta över efter ett OS-år och sedan ha ansvaret för Tre Kronor över nästa.

Har chansen, några timmar till...

Nu har Mårts suttit i rekordlånga sex år och det blir alltid slitningar med spelare, diskussion om laguttagningar och annat som växer på hög och gör jobbet svårare och svårare.

Det är resultatet av det vi kanske ser nu med alla ”nej, tack” och vad som verkar bli två svenska kvartsfinalförluster i rad i VM.

Det har aldrig hänt sedan slutspelet infördes i ishockey-VM.

Historien visar tydligt att en förbundskaptens största framgångar oftast kommer i början av kontraktstiden.

Jag tror den sanningen kommer att bestå, även om Pär Mårts fortfarande har chansen att bevisa motsatsen.

I alla fall i några timmar till.