Wennerholm: Söker ursäkter när det inte finns några

Mats Wennerholm

Svensk friidrott är i blåsväder igen, men krishanteringen fick ett litet lyft när förbundet gick ut med både namn och en förklaring till att den här Meraf Bahta-affären uppstått.

Ett dygn för sent i mina ögon, men ändå ett fall framåt.

Men jag tycker fortfarande de söker ursäkter när det inte finns några.

Det är nästan ännu värre om det är rent slarv som gjort att Meraf Bahta missat tre tester under en tolvmånadersperiod.

Redan efter två anmärkningar skulle varningsklockorna ha ringt dygnet runt på Svenska friidrottsförbundets kansli. De borde gjort allt, gett allt sitt stöd för att det inte skulle bli en tredje gång. Lusläst varje tidrapport!

Det finns ett mänskligt perspektiv i det här som jag mycket väl förstår och jag tror inte för ett ögonblick att Meraf Bahta medvetet hållit sig undan.

Men hur mycket förmildrande omständigheter fanns det inte kring norskan Therese Johaug?

Och var ska gränsen gå?

Många förespråkar nolltolerans när det gäller alla dopningsöverträdelser och jag är nog luttrad nog att förespråka den linjen, om det inte finns en mycket bra och helt oantastlig förklaring.

Men slarv räknar jag inte dit. Det ska inte få hända.

Internationella Friidrottsförbundet (IAAF) har dessutom lättat betydligt på de här reglerna, där det från början handlade om tre missade tester på fem år, innan systemet nollställdes.

Ett klart strängare system.

Det ändrades sedan till 18 månader och i dag är det 12.

Allt för att skydda rena idrottare från att åka dit på just slarv. De har fått en större och större marginal tills det är tredje gången gillt.

Efter varje period nollställs systemet. Det går alltså att missa fyra oannonserade dopningkontroller under en tvåårsperiod och enligt IAAF finns fuskare som satt det i system.

De chansar och håller sig medvetet undan tills de har två anmärkningar på sig, innan de ställer in sig i ledet igen.

IAAF har också lättat på reglerna när man ska vara tillgänglig. Tidigare handlade det om 24 timmar om dygnet. Dopningspolisen kunde knacka på mitt i natten om de ville.

I dag räcker det att vara tillgänglig en bestämd 60-minutersperiod per dygn.

En timme, alltså.

Det finns också flera kända fall på friidrottare som stängts av efter att ha missat att rapportera korrekt.

Brittiskan Christine Ohuruogu blev avstängd ett år 2006, då hon missat tre dopningskontroller. Hon överklagade till internationella idrottsdomstolen CAS, men fick nobben då domstolen ansåg att regeln var entydig och inte gick att rucka på.

I Ohuruogus fall fanns också vad många såg som förmildrande omständigheter, men det hjälpte inte.

Hon blev också i ett första skede avstängd från alla framtida olympiska spel, men den avstängningen hävdes senare.

Hon kom tillbaka från avstängningen precis innan VM i Osaka 2007, där hon sensationellt sprang hem guldet på 400 meter.

Amerikanska häckstjärnan Brianna Rollins, olympisk mästare på 100 meter häck i Rio 2016, var avstängd hela förra säsongen. Hon hade missat tre dopningskontroller och en av dem när hon var kallad till Vita Huset för att hyllas för OS-guldet av dåvarande president Barack Obama. Den 27 september stod hon och neg för presidenten i Washington, samtidigt som dopningspolisen knackade på hennes dörr.

Det gjorde att hennes straff mildrades från två år till tolv månader, men inte ens att presidenten kallat friade henne från ansvar.

Meraf Bahta-affären är ingen lätt fråga förbundet nu har att lösa och det handlar om en relativ grov dopningsöverträdelse i IAAF:s och omvärldens ögon. De har redan gett henne klartecken att tävla i EM, även om hon kan bli av med eventuella medaljer om hon fälls i ett senare skede.

Det är lätt att bli hemmablind, men andra nationer tittar på.

Och jag har fortfarande en känsla av att förbundet helst vill sopa hela den här affären under mattan.

Det gäller att hantera det här fallet rätt och visa att den nolltolerans och hårda linje förbundet förespråkar också gäller i verkligheten.

Och för RF:s dopningkommission att ta ett principiellt viktigt beslut.

Var går gränsen?

Det är den stora frågan just nu.