Tove Alexandersson: ”Tränar i fem timmar – på 3 000 meters höjd”
Stjärnan i intervju om nya sporten ”skimo”
Publicerad 2021-02-28
Snart har hundra år gått sedan sporten tog sig in på OS-programmet.
Det är dags att lära sig vad det kallas, det som ”nybörjaren” Tove Alexandersson snart har blivit världsbäst på om vintrarna.
Det här är skimo.
Andorra har färre invånare än Kristianstad. Ändå är furstendömet uppdelat i sju parròquies, kommuner, varav en västlig heter La Massana.
Därifrån svarar Tove Alexandersson. Kroppen är ännu sliten efter helgens bravader, musklerna är fortfarande relativt ovana vid belastningen det innebär att korsa berg.
2019 vann hon Jerringpriset, 2020 Bragdguldet och 2021 siktar hon på VM-guld i skidalpinism. Fast de insatta säger skimo, kort för engelskans ski mountaineering.
Många av oss hade fullt sjå med tävlingsformerna för skidorientering. När Tove nu bytt vintergren är det läge att uppdatera sig en ny regelbok.
Vi tar den i korthet.
Ibland används motorsåg
I skimo tar du dig fram på något som liknar traditionella slalomskidor, med stighudar undertill för fästets skull. Stavarna är kortare än längdåkarnas och har större trugor.
På flacka och lätt sluttande partier använder du klassisk längdteknik, men när det blir brantare tar du av skidorna, fäster på ryggsäcken och springer uppför. Ibland är lutningen så brant att trappstegen skurits ut med motorsåg. Uppe på toppen tar du av stighudarna och åker offpist ner mot mål. På slutet behöver du ofta skejta eftersom du saknar fäste för annan skidåkning.
Var det begripligt?
Då besparar jag dig specialregler om maxlutning och antal heat, om skyddsflärpar på pjäxor och förbud mot att glömma kvar hudar längs vägen.
Men du ska ha med dig att sporten är urgammal och var med på OS första gången 1924, men då under namnet militärpatrull. Troligen är skidskytte sprunget ur skimo.
– Härnere i Alperna en motsvarighet till längdskidor i Norden. Sporten är stor, framför allt längre teamlopp i par som har prispengar. Vanligt folk är ute på skidalpinism, det är en vanlig motionsform, säger Tove Alexandersson.
”Glad över att ha testat”
På vårkanten 2019 testade den tiofaldiga världsmästaren i orientering skimo för första gången, efter att länge ha lockats av den ansträngande grenkombinationen.
Det var... inte så värst kul.
– Det var ganska svåråkta förhållanden och jag kom inte helt överens med utrustningen. Det är mycket tekniska detaljer och mycket kringutrustning man måste lära sig. Skidor, bindningar, pjäxor, stighudar, på och av, allt ska fungera. Ju mer man håller på desto fler misstag förstår jag att det går att begå, säger hon.
När blev det roligt med skidalpinism?
– På vintern säsongen efter, alltså 19–20, var jag med de andra tjejerna i laget.
Vad lockade?
– Jag har alltid tyckt om att var i bergen, framför allt att åka uppför och utför. Jag tycker inte lika mycket om att åka på platten. Så med den bakgrunden blev jag sugen på att testa och det är jag glad över att ha gjort.
Vilken sorts misstag gjorde du i början?
– Jag tappade skidan från start i första loppet. Jag hade inte satt på dem ordentligt i bindningarna, så någon klev på den. Jag kom iväg absolut sist i min tävlingspremiär, även om jag åkte rätt bra därefter.
Pappa lärde henne offpist
Det går att dra paralleller till Stina Nilssons grenbyte. Båda sökte nya utmaningar vid 27 års ålder och båda tappade tid på de tekniska momenten i den nya sporten.
Numera är Nilsson snabbast ute i spåren i princip alla skidskyttelopp hon ställer upp i. För Tove Alexandersson är det likadant: hon är världsbäst så länge det inte strular.
Första säsongen gav som bäst en femteplats. Den här säsongen var hon på pallen första gången i december och vann den gångna och ostruliga helgen i italienska Martell både sprinten och det individuella loppet, där det ena tar fyra och det andra hundra minuter.
– Jag är supernöjd. Jag hade inte förväntat mig att det skulle gå så bra. Jag har hög kapacitet, men det är mycket som ska stämma för att jag ska vinna, säger hon.
Det finns en grej jag inte fattar. Okej för att du har kondition och kan diagonala, men hur kan du som nybörjare vara så bra på offpist?
– Min pappa har varit en del i Alperna och åkt offpist, så han har lärt mig. Det var en av anledningarna att jag ville testa. Det var kul med utförsåkning när jag var liten, men när jag började elitsatsa hade jag inte tid längre. Nu får jag kombinera det.
Toves första skimo-VM börjar på tisdag. Hon är nyast i världseliten men har en realistisk chans att komma därifrån med medaljer. Mästerskapet är uppdelat i fyra grenar: sprint, individuellt lopp, stafett och vertikal – ett rent uppförsrace med mjölksyran bultande i kroppen.
”Just nu gäller kombon...”
– En av de saker jag gillar bäst med sporten är att man kan träna väldigt, väldigt mycket och väldigt, väldigt hårt. Det är skonsamt mot kroppen, så vi kör hårda pass på 1500 till 3000 meters höjd. Det tycker jag om.
Vilka pass är tuffast?
– En del pass är runt fem timmar, sedan har vi riktigt hårda intervallpass upp för backarna. Vi kör hårda på hög höjd, en del uppe på 3000 meter. Det är tufft och går åt energi. Men jämfört med löpning är det bättre. Springer du hårda pass blir du förstörd muskulärt, men det här tar mer på den centrala kapaciteten, på hjärta och lungor.
Nu har vi snart tagit oss igenom en hel intervju utan att prata om VM. Sporten i sig är så fascinerande. Vilket lopp på VM har du bäst chans på?
– Jag skulle nog säga det individuella loppet. I sprint har jag stor chans om jag får till allting, men gör jag misstag kan det vara kört... och det är rätt stor risk att det händer något. Men i det individuella loppet gör det inte lika mycket med en liten miss. Det passar mig bäst.
Nu är det orientering på sommaren och skimo på vintern. Har du hittat dina sporter eller ska du hatta vidare?
– Just nu gäller den här kombon. Jag kan inte säga mer än så.
VM i skimo inleds på tisdag med sprint. Utöver Tove Alexandersson deltar Fanny Borgström och Johanna Åström från Sverige.